När Annie...

 

 

 

Så jag gick ner till sambon som pratade med sin kompis i telefon. "Kan du köra mig till sjukhuset?" frågade jag och han nickade glatt. Jag tvekade. Det var ju bara en rutinkontroll, men jag tänkte att om jah lämnade väskan hemma så skulle den behövas. Tog jag däremot med den, skulle den inte behövas. Så jag hämtade väskan som jag packat några dagar tidigare, och funderade på om jag skulle göra mig besväret att ta med bärsjalen och babynestet. Det var ju inte på gång än... men samtidigt, varför inte? Vi hade ju plats i bilen. I sista sekund tog jag även med kameran. Sambon stirrade på packningen och frågade:
"Är det dags nu?!"
"Nej då, bara för säkerhetens skull" svarade jag lugnande.
Sambon ville äta lunch först, men jag var fortfarande mätt från frukosten och aningen stressad över att bli ombedd att komma in, så jag tyckte att det gott kunde vänta tills efter besöket. Det skulle ju ändå gå fort.

 

Vi tog även med Hollie i bilen, för efter kontrollen tänkte vi att vi kunde ta en promenad med henne i parken och ring muren. Det är så vackert där. Det fanns inga parkeringar, så vi velade runt ett tag innan vi åkte till parken intill och ställde oss där. Vi skulle ju inte stå där så länge, och vi kunde ju gå med Hollie där sen, tänkte vi. Väskorna lämnade vi i bilen, för dem skulle vi ju faktiskt inte behöva. Klockan var strax före ett när vi plingade på klockan till förlossningen och möttes av världens gladaste undersköterska. Jag ursäktade mig lite igen medan jag presenterade mig, men hon viftade bort alla protester och ledde oss till ett förlossningsrum. Jag protesterade och sa att vi inte behövde något men hon bara log. Där fick vi vänta på barnmorskan, göra ett urinprov som mig veterligen aldrig undersöktes, och småprata med undersköterskan.

 

 

 

 

Jag fick lägga mig på britsen och vänta på att barnmorskan skulle undersöka mig, en ren rutinkoll på om jag öppnat mig eller inte. Jag tog det inte så seriöst, för det hade jag ju självklart inte gjort. Det var ju typ tre veckor kvar. Sambon ringde sin mamma för att be henne hämta Hollie, men var nog inte tillräckligt tydlig med varför. Klockan var 14:11 och det enda vi visste då var egentligen att den lilla låg i säte. Hans mamma satt dock dumt till med jobbet och bad honom ringa upp om någon timme.

 

När jag fick höra det bad jag honom ringa vidare till någon annan, för inte ville jag att Hollie skulle sitta i bilen i över en timma till. Jag var helt inställd på vändningsförsök efter klockan fyra, och tyckte att det redan var synd nog om Hollie som inte hunnit få någon riktig promenad. Så jag bad honom ringa sin pappas fru, som jag hoppades hade bättre möjligheter att komma förbi. Så kanske fem minuter senare ringde han till henne och berättade att vi låg på sjukhuset. Hon satt mycket bättre till och kunde komma in på en kvart. Under den kvarten blev vi undersökta och fick chockbeskedet: hela tappen var utplånad och jag var öppen en och en halv centimeter. Förlossningen hade startat och jag hade inte ens märkt någonting. I och med att jag dessutom hade värkar, så fanns det bara en sak att göra. Men det fick vi först inte veta, utan vi fick beskedet att barnmorskan behövde prata med läkaren och skulle återkomma, så vi satt och väntade i förlossningsrummet med den underbara sköterskan. 

 

 

Efter ett tag kom läkaren in igen. Hon satte sig hos oss och förklarade att på det här sjukhuset så föder man inte i säte om man kan undvika det, särskilt inte som förstföderska. På ultraljudet hade hon dessutom sett att bebisen sjunkit väldigt långt ner redan, så ett vändningsförsök nu skulle med all sannolikhet ändå misslyckas och bara leda till att vi stressade barnet. Vi blev informerade om att vi skulle bli snittade innan värkarna ökade mer i styrka. "När då? Ikväll? Efter fyra?" frågade jag förvirrat och tittade på klockan. Strax efter tre. 
"Nej, nu" svarade läkaren lugnt "Inom en halvtimma, skulle jag tro."

 

 

Någonstans här kom sambons styvmamma och på något magiskt vis lyckades vi byta så att vi hade väskan och påsen hos oss istället för i bilen, och hunden var på väg bort med henne. Jag förlängde vår parkeringstid och bytte om till en vit rock och nätstrumpor. Sambon fick operationskläder och vi blev förberedda på att åka till operationen. Jag skickade iväg några snabba sms till mamma och syrran, för det var ju tänkt att syrran skulle vara med på förlossningen. Hennes plan skulle landa dagen därpå, med gott om marginal till beräknat datum... så var planen i alla fall, planen som nu gick om intet. Ungefär tio över tre rullades vi iväg från förlossningsrummet. Med oss hade vi läkaren, en barnmorska och en undersköterska. Undersköterskan hade min kamera inställd på automatik och lovade att ta så mycket bilder hon kunde under förlossningen i min systers ställe. 

 

Så jag ställde in kameran på auto så att undersköterskan skulle kunna använda den, och så kördes jag upp mot ett operationsrum. Jag har aldrig någonsin varit så nervös som jag var just där och då... sambon vandrade bredvid mig i sina härliga skyddskläder, antagligen lika nervös och förvirrad som jag. Nej, det var inte automatiken jag var nervös över såklart. 

 

 

 

Bedövningen spred sig snabbt. Jag fick hjälp att lägga mig ner och kände hur kroppen sakta ändrades från fullt närvarande till att det sprang myror i hela nedre delen av kroppen. De nöp mig och frågade vart det kändes. Det kittlades! Draperiet drogs upp så att jag inte kunde se, och sambon satt vid mitt huvud och höll min vänstra hand. Vi pratade och tittade varandra djupt i ögonen. Det var så chockartat. Så helt annorlunda än vad jag någonsin föreställt mig. Det var ju inte så här det skulle gå. Jag kände både upphetsning över det som skulle ske, och sorg och förnekelse. Det här händer inte. Det var ju inte så här det skulle bli!

 

 

Det var inte ens obehagligt. Det var bara kallt. Iskallt. Jag skakade i hela kroppen men fick en värmefilt på bröstet så fort bedövningen börjat ta vid. Det var helt klart obehagligare att operera foten förra året. Det drogs och flyttades i magen, men jag hörde inga konstiga ljud över sorlet av röster, pipandet av maskiner och mina egna andetag. Det gjorde inte ont, utan var bara som någon form av kylig massage. Sambon hade satt på skön, avslappnande musik och någonstans hörde jag någon säga "det där var ljudet av fostervattnet" följt av ett skumt porlande eller kanske snarare sörplande ljud. Det kändes som en evighet från det att vi kommit in i rummet, men det gick egentligen väldigt fort. Jag och sambon hade en fruktansvärt fin stund när han höll min hand och vi log mot varandra medan vi berättade för varandra att vi snart skulle bli föräldrar. Och så gnydde någon till, ett protestljud som inte riktigt var ett skrik. Kl 15:53 var vi föräldrar. 

 

 

Personalen utbrast saker till oss som "grattis!" och "nu är ni föräldrar!" medan dem arbetade. Det ryckte och drogs i magen och just sekunden som barnet lämnade min mage kände jag verkligen hur någonting stort och tungt bara försvann. Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma, hur jag i ena sekunden var gravid, i nästa var jag inte längre det. Och så kom läkaren runt skynket och visade en blåröd liten mandragora (Mandrake, från Harry Potter) inkletad i ett tjockt lager vitt slem och med blodrester i fläckar över kroppen samtidigt som hon utbrast "grattis!" och nästan tryckte upp barnet mot min näsa. Min spontana kommentar var "Vad äcklig!" och då var det ju inte barnet i sig jag menade. Läkaren protesterade och jag minns kommentarer om hur fint fettet var och hur bra det var att det var så mycket. Jag stirrade bara fascinerat på barnet och undrade vad det blev. Läkaren höll upp det och visade könet. 
"Vad blev det?" frågade både jag och sambon i kör. 
"Det ser ni!" svarade läkaren. 
"Eh... nej" svarade jag. "Vad blev det?"
Läkaren upprepade att vi kunde se det och jag stirrade på det där könet och försökte förstå vad det var jag såg. En pojke utan snopp, eller en flicka med kulor? Men nej, det var ingen hen som kom ut. Det var en flicka som på grund av sätesläget och en massa andra faktorer som läkaren förklarade bara var väldigt svullen. Vi hade fått en dotter. Jag kände en sådan lycka samtidigt som jag inte kände något alls. Jag kände inte att barnet var mitt, bara att det var ett barn, och en enorm glädje över att hon verkade frisk och kry. 

 

 

Sambon följde med till rummet bredvid där han fick klippa navelsträngen och hålla hennes pyttelilla hand medan läkaren kontrollerade henne och torkade av henne lite innan de svepte in henne och kom tillbaka till mig. Under tiden låg jag där och kände mig förvirrad. Var det redan över? Vad hade egentligen hänt? Någon i personalen pratade med mig och jag svarade glatt, men tankarna var virriga och jag kände mig inte riktigt närvarande samtidigt som jag aldrig känt mig så fast i min egen kropp som just då och där, bedövad i nästan hela kroppen och helt hjälplös. Någon sa tröstande att "pappan och din dotter är i rummet intill och kommer strax tillbaka!" och jag blinkade förvirrat inför de obekanta orden. Pappan? Min dotter? Jag har en dotter? Det lät så overkligt och orimligt. Jag hade ju bara legat där.

 

 

Så kom dem tillbaka. En betydligt renare bebis lades på min bröstkorg så högt upp att hon nästan låg i min hals. Hon slickade sig om läpparna och blinkade bekymrat mot mig och jag kände en sådan förundran. Var det här vårt barn? Vår dotter? Det kändes overkligt. Jag såg in i hennes ansikte och upp på sambon. Han lyste av känslor och det var så vackert. Samtidigt som det var tomt på känslor i mitt bröst, jag var mest förvirrad och chockad. Plötsligt började jag må illa. Personalen hade varnat mig och jag lyckades få fram orden "Jag mår inte bra!" innan jag bet ihop för att inte kräkas. Sambon frågade om dem skulle ta barnet och jag bara skakade på huvudet. Jag hade ju just fått henne, och fastän jag inte kände de där starka, obeskrivliga moderskänslorna jag föreställt mig så ville jag inte släppa den där lilla, skrynkliga saken ur syne. Hon var min nu.