När man slår ihop vår förlossnings-berättelse

I våras skrev jag vår förlossningsberättelse då Livia kom till världen. Det blev så långt att jag delade upp den i fem delar, men jag tänkte nu sätta ihop den till en lång då det är lättare i efterhand att läsa den så. Då orkade och hann jag inte skriva den i följd. Jag hoppas att andra blivande föräldrar kan läsa den och bli mer förberedda på att det inte alltid blir som man tänkt sig. Alla förlossningar är olika!
 
Tisdagen den 9 april 2019 kl 12:05 ringde jag till förlossningen på Visby Lasarett "bara för att vara säker". Jag hade nämligen haft en molande värk som påminde om mensvärk i en veckas tid, och det blev bara jobbigare för varje dag. Värken startade efter att jag målat alla bokhyllor i biblioteket så jag skyllde värken på det, men efter att ha vilat och tagit det lugnt blev det inte bättre, och en intensiv helg gjorde den i kombination med foglossningen riktigt jobbig. Det var som en riktigt grov mensvärk, uthärdlig men inte alls rolig. Så när jag vaknade på tisdag morgon kände jag att jag inte stod ut med att stå ut länge. Jag var beredd att stoppa i mig alvedon, åka till stan och köpa en vetevärmare eller till och med ta in på hotell bara för att kunna bada i varmt vatten och minska den där molande värken.
 
 
 
Vår katt Geisha invigde vårt Babynest.
 
Men för en gångs skull stod jag bara inte ut med att gå och stå ut, utan frågade om råd i en facebookgrupp, om vad det kunde vara och vad folk hade för tips för att minska det. Jag ville ju inte ta något smärtstillande som kunde skada bebisen, men jag behövde tips så jag kunde stå ut. Jag fick sju svar, varav två skrev att deras förvärkar känts just så och att jag borde ringa förlossningen och kolla upp det. Först avfärdade jag den tanken, men sedan kände jag att jag likaväl kunde göra det om jag ändå skulle in till stan. Så 12:05 smög jag upp på övervåningen och ringde i smyg för att inte skrämma upp sambon. Mina första ord till personalen var "Ursäkta att jag stör er, ni är säkert väldigt upptagna". Jag visste ju att det inte var något allvarligt med mig och att jag kanske stal tid av någon som behövde den bättre, någon som faktiskt var på gång att föda. Det var ju trots allt över tre veckor kvar innan vårt BF och alla sa hela tiden att första barnet kommer sent. Jag var inställd på en bebis om 3-5 veckor. Gott om tid och inte värt att störa BB med min ynkliga värk.
 
Men barnmorskan tog mig på allvar och frågade saker som hur intensivt det kändes, hur bebisen låg och när jag hade nästa kontroll. Hon frågade också hur mycket den rörde sig, och jo det var ju märkbart mindre än den gjort tidigare, men den rörde sig i alla fall. När hon fick veta att bebisen troligtvis låg fel, var hon mycket bestämd. "Kom in", sa hon, "Kom in hit när det passar er." 
"Vi är egenföretagare" svarade jag. "Vi kan komma när som helst. När passar det er?"
"Det är mitt i lunchen just nu..."
"Så efter 1, kanske?" föreslår jag.
"Nej då, ni kan komma in nu."
"Nu?!"
"Ja, nu."
 
Så jag gick ner till sambon som pratade med sin kompis i telefon. "Kan du köra mig till sjukhuset?" frågade jag och han nickade glatt. Jag tvekade. Det var ju bara en rutinkontroll, men jag tänkte att om jah lämnade väskan hemma så skulle den behövas. Tog jag däremot med den, skulle den inte behövas. Så jag hämtade väskan som jag packat några dagar tidigare, och funderade på om jag skulle göra mig besväret att ta med bärsjalen och babynestet. Det var ju inte på gång än... men samtidigt, varför inte? Vi hade ju plats i bilen. I sista sekund tog jag även med kameran. Sambon stirrade på packningen och frågade:
"Är det dags nu?!"
"Nej då, bara för säkerhetens skull" svarade jag lugnande.
Sambon ville äta lunch först, men jag var fortfarande mätt från frukosten och aningen stressad över att bli ombedd att komma in, så jag tyckte att det gott kunde vänta tills efter besöket. Det skulle ju ändå gå fort.
 
Vi tog även med Hollie i bilen, för efter kontrollen tänkte vi att vi kunde ta en promenad med henne i parken och ring muren. Det är så vackert där. Det fanns inga parkeringar, så vi velade runt ett tag innan vi åkte till parken intill och ställde oss där. Vi skulle ju inte stå där så länge, och vi kunde ju gå med Hollie där sen, tänkte vi. Väskorna lämnade vi i bilen, för dem skulle vi ju faktiskt inte behöva. Klockan var strax före ett när vi plingade på klockan till förlossningen och möttes av världens gladaste undersköterska. Jag ursäktade mig lite igen medan jag presenterade mig, men hon viftade bort alla protester och ledde oss till ett förlossningsrum. Jag protesterade och sa att vi inte behövde något men hon bara log. Där fick vi vänta på barnmorskan, göra ett urinprov som mig veterligen aldrig undersöktes, och småprata med undersköterskan.
 
 
Mobilbild sambon tog medan vi väntade på Ultraljud och på CTG-resultatet
 
Vi blev uppkopplade på CTG och jag fick en knapp att trycka på varje gång bebis sparkade. Mätaren för CGT:n satt så hårt att det gjorde ont typ varje gång bebis sparkade, vilket var typ hela tiden. Den där knappen gick varm och snart hade jag ett ilsket rött märke efter mätaren. Oväntat nog för min del visade CTG:n att jag hade värkar, de flesta på runt 20-24 men upp till 84 som starkast, fastän jag inte kände någonting annat än den molande känslan i ryggen. Återigen fick jag höra att man kan ha det veckor innan det är dags, men en ultraljudsmaskin hämtades in för att kolla hur bebisen låg. Vi fick höra att om bebisen låg "fel", så skulle det troligtvis bli vändningsförsök senare på dagen eller dagen därpå, i och med att man var tvungen att fasta inför det så var lunch uteslutet för min del. Jag var fortfarande inte hungrig.
 
Så jag och sambon tittade på varandra och insåg att jisses, det blir kanske ett barn redan inom några dagar. För jag visste att ett vändningsförsök har ganska liten chans att lyckas, och kan sluta i snitt eller att förlossningen drar igång för att bebisen blir stressad... tanken var svindlande. Skulle vi bli föräldrar redan nu, tre veckor för tidigt? Innan helgen kanske?
 
 
 
Sambon tog en bild som summerade känslan rätt väl.
 
Barnmorskan hade alltså hämtat en ultraljudsmaskin på hjul för att kika hur bebis låg i magen. Den där ultraljudsmaskinen ville dock inte fungera, så efter en timmes försök, två barnmorskor och en läkare senare, fick vi vandra iväg till ett annat rum och göra ultraljudet där istället. Vi var på gott humör och planerade för om vi skulle äta lunch i stan efteråt och om vi skulle ta vår hund Hollie, som satt i bilen, på en promenad i den intilliggande parken när vi var klara på sjukhuset.Hon hade ju trots allt legat i bilen i nästan två timmar.  
 
 
En obligatorisk fulmin medan vi väntade. 
 
Där konstaterades det inom loppet av några sekunder att vårt lilla barn låg i säte. Redan här började läkaren och barnmorskorna förbereda sig på att det skulle bli snitt, men jag och sambon förstod ju ingenting än. Vi var fortfarande helt inne på vändningsförsök senare under dagen. Jag hade ätit frukost någon gång mellan nio och tio, så vi fick veta att ett vändningsförsök tidigast kunde planeras in efter fyra-tiden. Jag tyckte hemskt synd om sambon, som var hungrig. Vi frågade om han kunde gå iväg och äta i matsalen, men det fick han inte för barnmorskan. "Din plats är här" sa hon bara, men fixade in en bricka med smörgås och juice till honom. Här borde vi väl börjat ana att det kanske var mer på gång än bara två timmars väntetid...
 
 
 
Uppkopplad till CTG. Fy vad bebisen sparkade mot den där mätaren!
 
Jag fick lägga mig på britsen och vänta på att barnmorskan skulle undersöka mig, en ren rutinkoll på om jag öppnat mig eller inte. Jag tog det inte så seriöst, för det hade jag ju självklart inte gjort. Det var ju typ tre veckor kvar. Sambon ringde sin mamma för att be henne hämta Hollie, men var nog inte tillräckligt tydlig med varför. Klockan var 14:11 och det enda vi visste då var egentligen att den lilla låg i säte. Hans mamma satt dock dumt till med jobbet och bad honom ringa upp om någon timme.
 
När jag fick höra det bad jag honom ringa vidare till någon annan, för inte ville jag att Hollie skulle sitta i bilen i över en timma till. Jag var helt inställd på vändningsförsök efter klockan fyra, och tyckte att det redan var synd nog om Hollie som inte hunnit få någon riktig promenad. Så jag bad honom ringa sin pappas fru, som jag hoppades hade bättre möjligheter att komma förbi. Så kanske fem minuter senare ringde han till henne och berättade att vi låg på sjukhuset. Hon satt mycket bättre till och kunde komma in på en kvart. Under den kvarten blev vi undersökta och fick chockbeskedet: hela tappen var utplånad och jag var öppen en och en halv centimeter. Förlossningen hade startat och jag hade inte ens märkt någonting. I och med att jag dessutom hade värkar, så fanns det bara en sak att göra. Men det fick vi först inte veta, utan vi fick beskedet att barnmorskan behövde prata med läkaren och skulle återkomma, så vi satt och väntade i förlossningsrummet med den underbara sköterskan. 
 
 
Jag SMS:ade runt till mamma och syrran.
 
Efter ett tag kom läkaren in igen. Hon satte sig hos oss och förklarade att på det här sjukhuset så föder man inte i säte om man kan undvika det, särskilt inte som förstföderska. På ultraljudet hade hon dessutom sett att bebisen sjunkit väldigt långt ner redan, så ett vändningsförsök nu skulle med all sannolikhet ändå misslyckas och bara leda till att vi stressade barnet. Vi blev informerade om att vi skulle bli snittade innan värkarna ökade mer i styrka. "När då? Ikväll? Efter fyra?" frågade jag förvirrat och tittade på klockan. Strax efter tre. 
"Nej, nu" svarade läkaren lugnt "Inom en halvtimma, skulle jag tro."
 
 
Meddelandet jag skickade till syrran och mamma.
 
Någonstans här kom sambons styvmamma och på något magiskt vis lyckades vi byta så att vi hade väskan och påsen hos oss istället för i bilen, och hunden var på väg bort med henne. Jag förlängde vår parkeringstid och bytte om till en vit rock och nätstrumpor. Sambon fick operationskläder och vi blev förberedda på att åka till operationen. Jag skickade iväg några snabba sms till mamma och syrran, för det var ju tänkt att syrran skulle vara med på förlossningen. Hennes plan skulle landa dagen därpå, med gott om marginal till beräknat datum... så var planen i alla fall, planen som nu gick om intet. Ungefär tio över tre rullades vi iväg från förlossningsrummet. Med oss hade vi läkaren, en barnmorska och en undersköterska. Undersköterskan hade min kamera inställd på automatik och lovade att ta så mycket bilder hon kunde under förlossningen i min systers ställe
 
 
 
Så jag ställde in kameran på auto så att undersköterskan skulle kunna använda den, och så kördes jag upp mot ett operationsrum. Jag har aldrig någonsin varit så nervös som jag var just där och då... sambon vandrade bredvid mig i sina härliga skyddskläder, antagligen lika nervös och förvirrad som jag. Nej, det var inte automatiken jag var nervös över såklart. 
 
 
Sköterskan tog en bild medan vi väntade på att rulla in.
 
I operationssalen var det mycket folk, glada och härliga trots att större delen av dem var dolda bakom masker. Alla hälsade och presenterade sig. De hade just avslutat någonting annat, så det behövdes förberedas lite extra. I rummet var det iskallt, och jag hade bara den tunna rocken på mig. Jag började snabbt skaka av köld och antagligen lite nervositet. Ändå kände jag mig lugn. Lite nervös, men trygg. Jag hade Adam där och alla var så fina. Det var så god stämning. Jag fick en iskall tvätt på ryggen, som gjorde mig ännu kallare, innan de satte bedövning. Fy vad ont det gjorde! Jag andades igenom det som om det vore värkar. Sambon höll min ena hand, och världens härligaste vårdpersonal höll min andra och instruerade mig i hur jag skulle sitta. Jag blev lovad en värmefilt så fort jag bedövningen var klar, och om och om igen fick jag förklarat för mig hur förloppet skulle bli. Jag kände mig trygg, men iskall och längtade bara efter att det skulle vara över.
 
 
 
Här sitter jag och får bedövning. Fy vad det var hemskt!
 
Bedövningen spred sig snabbt. Jag fick hjälp att lägga mig ner och kände hur kroppen sakta ändrades från fullt närvarande till att det sprang myror i hela nedre delen av kroppen. De nöp mig och frågade vart det kändes. Det kittlades! Draperiet drogs upp så att jag inte kunde se, och sambon satt vid mitt huvud och höll min vänstra hand. Vi pratade och tittade varandra djupt i ögonen. Det var så chockartat. Så helt annorlunda än vad jag någonsin föreställt mig. Det var ju inte så här det skulle gå. Jag kände både upphetsning över det som skulle ske, och sorg och förnekelse. Det här händer inte. Det var ju inte så här det skulle bli!
 
 
De flesta bilderna undersköterskan tog var ur fokus, men ibland var det väldigt fint.
 
Det var inte ens obehagligt. Det var bara kallt. Iskallt. Jag skakade i hela kroppen men fick en värmefilt på bröstet så fort bedövningen börjat ta vid. Det var helt klart obehagligare att operera foten förra året. Det drogs och flyttades i magen, men jag hörde inga konstiga ljud över sorlet av röster, pipandet av maskiner och mina egna andetag. Det gjorde inte ont, utan var bara som någon form av kylig massage. Sambon hade satt på skön, avslappnande musik och någonstans hörde jag någon säga "det där var ljudet av fostervattnet" följt av ett skumt porlande eller kanske snarare sörplande ljud. Det kändes som en evighet från det att vi kommit in i rummet, men det gick egentligen väldigt fort. Jag och sambon hade en fruktansvärt fin stund när han höll min hand och vi log mot varandra medan vi berättade för varandra att vi snart skulle bli föräldrar. Och så gnydde någon till, ett protestljud som inte riktigt var ett skrik. Kl 15:53 var vi föräldrar. 
 
 
Sambon höll min hand och strök mig över kinden genom hela förlossningen.
 
 
Min livskamrat och partner.
 
Personalen utbrast saker till oss som "grattis!" och "nu är ni föräldrar!" medan dem arbetade. Det ryckte och drogs i magen och just sekunden som barnet lämnade min mage kände jag verkligen hur någonting stort och tungt bara försvann. Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma, hur jag i ena sekunden var gravid, i nästa var jag inte längre det. Och så kom läkaren runt skynket och visade en blåröd liten mandragora (Mandrake, från Harry Potter) inkletad i ett tjockt lager vitt slem och med blodrester i fläckar över kroppen samtidigt som hon utbrast "grattis!" och nästan tryckte upp barnet mot min näsa. Min spontana kommentar var "Vad äcklig!" och då var det ju inte barnet i sig jag menade. Läkaren protesterade och jag minns kommentarer om hur fint fettet var och hur bra det var att det var så mycket. Jag stirrade bara fascinerat på barnet och undrade vad det blev. Läkaren höll upp det och visade könet. 
"Vad blev det?" frågade både jag och sambon i kör. 
"Det ser ni!" svarade läkaren. 
"Eh... nej" svarade jag. "Vad blev det?"
Läkaren upprepade att vi kunde se det och jag stirrade på det där könet och försökte förstå vad det var jag såg. En pojke utan snopp, eller en flicka med kulor? Men nej, det var ingen hen som kom ut. Det var en flicka som på grund av sätesläget och en massa andra faktorer som läkaren förklarade bara var väldigt svullen. Vi hade fått en dotter. Jag kände en sådan lycka samtidigt som jag inte kände något alls. Jag kände inte att barnet var mitt, bara att det var ett barn, och en enorm glädje över att hon verkade frisk och kry. 
 
 
Första glimten av vårt barn var inte jättevacker direkt...
 
Sambon följde med till rummet bredvid där han fick klippa navelsträngen och hålla hennes pyttelilla hand medan läkaren kontrollerade henne och torkade av henne lite innan de svepte in henne och kom tillbaka till mig. Under tiden låg jag där och kände mig förvirrad. Var det redan över? Vad hade egentligen hänt? Någon i personalen pratade med mig och jag svarade glatt, men tankarna var virriga och jag kände mig inte riktigt närvarande samtidigt som jag aldrig känt mig så fast i min egen kropp som just då och där, bedövad i nästan hela kroppen och helt hjälplös. Någon sa tröstande att "pappan och din dotter är i rummet intill och kommer strax tillbaka!" och jag blinkade förvirrat inför de obekanta orden. Pappan? Min dotter? Jag har en dotter? Det lät så overkligt och orimligt. Jag hade ju bara legat där.
 
 
Stolt och lycklig nybliven pappa.
 
"Vad snabbt det gick" kommenterade jag. 
"Nej,. det här gick väldigt långsamt" svarade någon glatt. "Det tog fyra minuter. Vi kan göra det på 2, om det är riktigt bråttom, men det gick ju så bra det här så vi tog gott om tid på oss!"
 
 
Något mer avtorkad bebis blir undersökt och pappa klipper navelsträngen.
 
Så kom dem tillbaka. En betydligt renare bebis lades på min bröstkorg så högt upp att hon nästan låg i min hals. Hon slickade sig om läpparna och blinkade bekymrat mot mig och jag kände en sådan förundran. Var det här vårt barn? Vår dotter? Det kändes overkligt. Jag såg in i hennes ansikte och upp på sambon. Han lyste av känslor och det var så vackert. Samtidigt som det var tomt på känslor i mitt bröst, jag var mest förvirrad och chockad. Plötsligt började jag må illa. Personalen hade varnat mig och jag lyckades få fram orden "Jag mår inte bra!" innan jag bet ihop för att inte kräkas. Sambon frågade om dem skulle ta barnet och jag bara skakade på huvudet. Jag hade ju just fått henne, och fastän jag inte kände de där starka, obeskrivliga moderskänslorna jag föreställt mig så ville jag inte släppa den där lilla, skrynkliga saken ur syne. Hon var min nu. 
 
Jag minns inte hur mitt hjärta sjönk i rytm, bara att jag blev lite trött. Jag hörde personalen fråga varandra om de skulle ta barnet, men sambon stod på sig och sa "Nej, hon vill ha kvar henne!".
 
 
Monitorn som övervakade mig under operationen.
 
Ögonblick senare fick jag en mask i ansiktet med vad som kändes som den friskaste vårluft jag någonsin andats in. Lyckligt drog jag den i mig som om jag höll på att drunkna. Den var så sval och fräsch och helt olik luften i rummet. Illamåendet försvann direkt och jag såg upp i sambons oroliga ansikte.
 
Jag hade svimmat, men det visste jag inte då. Vad som känts som ögonblick för mig var kanske någon minut i verkligheten - jag vet inte, jag var som sagt var inte medveten om det. 
 
"Hur mår du?" frågade han och även någon i personalen.
"Jag mår toppen!" svarade jag lyckligt och log stort. 
Så fick vi sitta kvar på det viset, sambon vid min sida, bebisen på min hals och jag liggandes på rygg under de starka lamporna medan läkarna sydde ihop mig igen. Och vi tittade på den där lilla varelsen vi plötsligt hade hos oss, och som lugnt tittade tillbaka med kisande, allvarlig blick.
 
 
Sambon när han första gången höll vår dotter i sina armar.
 
"Är det en Saga?" frågade jag honom.
Han skakade tveksamt på huvudet. "Även om förlossningen blev en riktig Saga... nej, hon känns som en Livia."
"Livia" upprepade jag och nickade. "Jag håller med. Hon känns inte alls som en Saga. Men hon är verkligen en liten Livia."
 
Så var allting städat och klart, och jag flyttades över av fyra personer från den hårda, kalla britsen till en varm säng med en värmefilt under och en över mig. Sambon bar vår lilla dotter och jag bara låg där och blinkade, försökte prata med den underbara och härliga personalen som gratulerade oss och berömde oss för hur duktiga vi varit. De frågade om vi hade något namn än. "Det blir antagligen en liten Livia" svarade jag och tittade på sambon som höll det lilla knytet i famnen. Så overkligt och så vackert att se honom hålla det lilla barnet med sådan ömhet och sådant lugn, som om han aldrig gjort annat.
 
 
Jag när jag trött låg och tittade på min dotter, där hon låg i sin pappas armar.
 
Vi blev körda till intensiven och inte ner till BB. Det tog ett tag innan jag förstod det, för i mina ögon är alla rum på sjukhus lika varandra och jag visste ju inte vart förlossningen var. Sedan kom läkaren kom in och förklarade att jag svimmat medan de sydde ihop mig, och att mitt hjärta hade sänkt sin rytm väldigt lågt, som om det hakat upp sig, och till och med hoppat över några slag. Det var ovanligt och kunde eventuellt vara tecken på hjärtproblem. Dem frågade om jag haft hjärtproblem förut eller om det fanns i släkten, och sa att jag skulle ligga på övervakning under natten. De kopplade in mig till någon maskin som höll koll.
 
 
En väldigt trött Annie på intensiven efter operationen, inkopplad till en massa apparater. Första gången jag ammade, förresten. Det var många första saker de där dagarna...
 
Så istället för att ligga med min bebis på bröstkorgen i en mysig liten bebisbubbla, låg jag orörlig utan känsel i mer än halva kroppen med sladdar och slangar i andra halvan. Jag ville amma, men det var svårt för alla sladdar och plastbitar sladdarna satt kopplade till. Råmjölk hade jag i alla fall, men lilla Livia hade svårt att förstå hur hon skulle göra för att få i sig den. För henne var det också en chock, att komma ut i en värld där maten inte längre serverades i en navelsträng. Hon räknades som en dag prematur, eftersom hon kom i vecka 36+6. Men personalen hävdade att hon var snabb att förstå, som redan på bordet i operationssalen smackade med läpparna och försökte suga. På bröstet tog det ett tag för henne att lista ut hur hon skulle göra, och hon fick inget bra tag. Det verkade svårt, men hon fick i sig lite i varje fall och sov gott på sin pappas bröst mellan varven.
 
 
Intensivens försök till BB-bricka, mycket lyckat!
 
Vi fick ingen sådan där bricka man hört så mycket om, eftersom vi inte låg på BB. Men personalen på Intensiven försökte efterlikna en, och vi fick de godaste smörgåsarna jag någonsin ätit. Jag hade ju inte ätit sedan frukost, och klockan hade hunnit bli över fem på kvällen. Det kändes som om det gått ett dygn. Jag fick morfin när bedövningen började släppa, och blev jättedålig. Jag kräktes upp all mat och all vätska och fick dropp istället. Där låg jag bland mina slangar och tyckte så synd om personalen som fick komma inspringande och hjälpa till, men lyckligtvis hade jag spypåsar tillgängliga varje gång och det blev i alla fall inga större olyckor. Jag hade kateter så jag behövde inte gå upp, lyckligtvis, eftersom det var först framåt midnatt som jag kunde vicka på tårna. Tanken att kliva ur sängen kändes omöjlig. Det var en självklarhet att sambon skulle stanna hos mig, hos oss. Ingen föreslog eller frågade något annat. Det rullades in en säng till honom också och han rullade den nära så att det blev en dubbelsäng där han och vår bebis låg i ena och jag i den andra.
 
 
 
Lilla Livia blir vägd och uppmätt för första gången.
 
Vi sov några timmar där, men låg sedan vakna och pratade igenom dagen och vad som egentligen hänt. Sambon berättade det jag inte mindes, hur jag sagt att jag inte mådde bra och sedan bara tystnat, hur maskinerna som lyste grönt börjat lysa gult och sedan rött. Hur personalen reagerat och hur han suttit där och tittat på mig och tänkt att shit, det här kan gå åt helvete. Hur lättad han varit när jag vaknat till liv och verkat så glad och obekymrad. Maktlösheten i att bara se mig försvinna där ett ögonblick. Jag pratade om chocken, om overklighetskänslorna. Om hur jag på sätt och vis kände mig berövad på förlossningen. Samtidigt som jag absolut inte kände som om jag förlorat något, för jag var ju med. Jag var ju där. Det blev bara så snabbt. Så overkligt snabbt. I ena stunden skulle vi bara in och kika hur bebisen låg i magen. I nästa låg hon och sov på sambons bröst och magen var tom, öm och svullen.
 
 
Vår lilla familj, tillsammans för första gången.
 
Sambon slumrade till på morgonen. Läkarna och övrig personal avlöste varandra. Alla kom in och presenterade sig när de gick på sina pass. Jag slutade lägga namnen på minnet. Sambon hade hand om vår dotter och bytte första blöjan med sådan energi och mjukt babypladder att mitt hjärta svämmade över av kärlek. Det är någonting visst med att se mannen i sitt liv, så stor och stark och lugn, jollra med någonting så pyttelitet. Jag försökte amma och hade lilltjejen på bröstet en timma medan sambon sov. Jag låg bara och tittade på henne och kände efter. Mitt barn. Det var så overkligt. Hon var så vacker, det vackraste barn jag någonsin sett, men hon kändes inte min. Hon var så lik sambon, dock, tyckte jag, så det måste ju vara vår. Men jag kände inte den där kontakten alla pratar om. Samtidigt oroade jag mig inte över det heller, för jag kände att det var okej. Jag visste att jag fortfarande var i chock och att det skulle komma, när jag landat lite. 
 
Vi åtta var det skiftbyte igen och läkaren från dagen innan kom in igen och förklarade att mitt hjärta legat stabilt och bra hela natten. De misstänkte att det rört sig om nervsystemet, att chock och smärta fått en viss nerv att reagera och att hjärtat saktat av på grund av det, vilket var ganska vanligt. Det som var ovanligt var att hjärtat hoppat över slag och slagit oregelbundet. Jag var inbokad på ultraljud av hjärtat för säkerhetens skull senare under dagen, för att kolla om det fanns några defekter. Läkaren avlägsnade sig och barnmorskorna kom för att hämta ner oss till BB. Äntligen blev jag av med alla plastbitar på bröstkorgen och den lilla kniptången som höll ena fingret, men jag hade fortfarande två kanyler för dropp, en i varje arm. Vilken frihet! Eftersom vi just fått frukost på Intensiven så fick vi veta att vi skulle få vår bricka på BB på eftermiddagen istället. Vid nio togs katetern ut och jag fick prova att resa mig. Det gick bra även om magmusklerna inte alls var med i leken. jag fick höra att jag var ovanligt pigg för att vara nysnittad, men jag kände mig klumpig och orörlig som en stelopererad elefant.
 
 
 
Vårt rum på BB Visby.
 
Vid tio kördes jag i rullstol till hjärtspecialisten som gjorde en totalundersökning av mitt hjärta. Jag blev förklarad hjärtfrisk och att det troligen var ett "elektriskt fel" som fått hjärtat att strula under operationen. Det var en lättnad att höra. Det var först när jag fick höra ordet "hjärtfrisk" som jag insåg hur rädd jag varit under natten, orolig över att det skulle vara något fel på mitt hjärta och att jag skulle dö nu och missa lilltjejens liv. Jag hade inte medvetet funderat på det, men vid ordet hjärtfrisk släppte alla rädslor och jag satt och skakade av lättnad en stund i väntan på att köras tillbaka ner till BB.
 
 
 
I rummet väntade mina två mest älskade människor.
 
Väl tillbaka nere så var det som om jag vaknade upp ur chocken. Nu kunde jag obehindrat ha vårt lilla barn i famnen. Nu kunde jag resa mig och gå på toaletten, eller bara ändra ställning i sängen. Jag fylldes av en sådan förunderlig känsla av lugn och lycka... något jag aldrig tidigare varit med om. Som om ett stort mörkt moln som jag inte ens tänkt på plötsligt skingrats och som om hela min värld fyllts av ljus. Kärleken kom. Under dessa timmar satt jag och slogs med sambon om vem som skulle få hålla vår lilla flicka, båda var lika kära i henne, lika ivrig att känna hennes små rörelser mot bröstkorgen och titta ner i hennes miniatyransikte. Jag stod tillbaka lite, för jag kände att jag som ammande ändå fick mina naturliga stunder med henne. Och känslan av att se sambon med vår lilla, se kärleken i hans ansikte och höra den i hans röst när han umgicks med vår lilla var otrolig. Jag var rädd att han skulle ta lång tid på sig att knyta an, att han som man skulle hamna bakom mig och att jag som mamma skulle dominera och stöta undan honom. Men antagligen var förlossningen sådan att han naturligt fick plats, fick känna och fick vara delaktig och behövd. Han var ingen andrahandsperson eller hjälpreda till den nyblivna mamman. Han var förälder, en av två livsnödvändiga funktioner, och han tog rollen och ansvaret och kärleken helt naturligt. Det var en fröjd att se!
 
 
 
Äntligen fick vi den där berömda brickan!
 
Tiden på BB minns jag som ett enda blurr av intryck och minnen, utan känsla för vad som hände när. En kompis till mig fick barn dagen efter oss och låg i rummet bredvid, så vi pratade mycket med dem. Jag kämpade förtvivlat med amningen. Råmjölken hade gått hur smidigt som helst, men Livia sög fel och jag fick vrålont i ena bröstvårtan. Sedan kom den riktiga mjölken och med den det som kallas "mjölkstas". Jag önskar jag vetat mer om det i förväg. Det var en smärta från helvetet när brösten plötsligt blev alldeles för fulla och svullna, säkert två storlekar större än vanligt, och minsta rörelse fick mig att tjuta av smärta. Jag grät och Livia fick inte tag och kunde inte tömma dem. En av nätterna satt jag bara och grät förtvivlat, tills sambon ringde på en underbar barnmorska som kom med värmekuddar och visade mig hur man masserar för att handmjölka brösten. Det räddade hela natten och även amningen. Jag fick en amningsnapp i större storlek och Livia fick därmed ett bättre tag och det gjorde gradvis mindre ont i bröstvårtorna. Jag gick från att vilja skära av mig brösten helt till att sakta men säkert tycka att det var ganska mysigt det här med amning.
 
 
 
Sömntutan övande på att ligga ensam i sitt babynest korta stunder.
 
Vi stannade på sjukhuset i tre dygn, dygn då det snöade ute och världen såg grå och hemsk ut medan vi satt inne i värmen. Livia kom i vecka 36+6 och räknades därmed som en dag prematur, vilket betydde fler kontroller och undersökningar. Men allt såg bra ut och på fredagen fick vi välja om vi ville åka hem och sedan komma tillbaka för sista kontroll lördag morgon, eller om vi ville stanna ett dygn till. Fler förlossningar hade kommit igång och det blev mer och mer folk, så jag ville hem. Hem till en bekväm säng och till vardagen. Sambon hade gärna bott kvar på sjukhuset några veckor till... så vi åkte hem. Hem till djuren och min syster, som missat förlossningen med ett dygn och istället fick vara djurvakt tills vi kommit hem. Och hemma fortsatte jag med att handpumpa brösten vid behöv, värma med värmekudde och använda amningsnappen. Så släppte allt så plötsligt, och amningen gick från att vara det värsta helvetet och smärtan jag någonsin upplevt, till att bli den där mysiga stund jag alltid föreställt mig att det skulle vara. Och vi kom hem till strålande solsken och vårväder, ett relativt rent hus och en överlycklig hund. Livet kunde inte bli bättre.
 
 
 
Världens, i mina ögon, vackraste bebis. 
 
Livia kom alltså till oss den 9 april 2019, en liten men pigg och frisk tjej på 3010 gram och 48 centimeter. Och jag har aldrig älskat någon så som jag älskar henne. Vilken känsla det är att ha en dotter. Ingenting blev som vi trodde, men det blev bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.