När Annie...

Sedan flytten till Gotland har jag lärt känna så många fina människor. Sambons barndomsvänner och deras familjer, men också "egna" vänner som jag träffat och lärt känna på egen hand och sedan introducerat för sambon. Det är annars en risk när man flyttar långt, att man känner sig ensam. Men det gör jag absolut inte. Jag har så vackra människor omkring mig och det betyder så otroligt mycket att få ge tillbaka. Att få finnas där när dem behöver en hjälpande hand, oavsett om det är fysiskt eller mentalt. Vi är många som har svårt att be om hjälp. Men alla behöver det ibland, och även om man inte tror att man behöver det så uppskattar man det. 

Jag har blivit bättre på att ta hjälp också, sedan jag flyttade hit. Bättre på att uppskatta hjälpen också, att fråga om den. Sedan Livia föddes har det blivit så skönt med hjälp. Barnvakt några timmar här och var, att bli bjuden på mat då och då. Att komma bort en stund hemifrån och få prata om annat. Att få tänka på annat än barn, annat än jobb. Att få lära sig nya saker, träffa människor. Hjälp är verkligen underskattat. Både att ge och få. Det är så gott i själen, det sociala, att få finnas med andra människor. Tekniken har tagit över så mycket av den dagliga kommunikationen att man lätt glömmer bort hur länge sedan det var man träffade någon. Man tänker att det inte var så länge sedan, för man hördes ju nyss via Instagram eller facebook, sms eller telefon. Men det fysiska mötet är verkligen oslagbart. Jag underskattar det så himla lätt.