När Annie...

"Hur firar man påsk?" frågade sambon tidigare i veckan.

Jag har faktiskt inte en aning. Min familj var bara kristna på papper typ, så vi firade inte påsk. Jag minns att vi hade påskris fram tills dess att vi skaffade vår första katt (sedan hade katten glatt ihjäl riset och det kom aldrig upp igen) och att mamma hade massor med porslinsfigurer föreställande kycklingar. Jag minns också att det alltid kom upp färgglada gardiner och dukar (både mamma och mormor är flitiga handarbetare)vilket medförde härliga vårkänslor. Tulpaner och påskliljor köptes in. 

Jag minns inte att vi gjorde någonting speciellt mer än dekorationen. Det var en "påskärringstävling" i samhället där jag bodde där alla deltagande barn fick ett påskägg, så det vet jag att vi var med på varje år. Vi åt väl godis och mamma/påskharen gömde påskägg med godis som vi fick leta efter. Vi pysslade en del, men några särskilda traditioner minns jag inte. När jag fyllde 18 gick jag ur svenska kyrkan och idag har jag ingen önskan att fira påsk alls. Men jag älskar färgerna, en så härlig kick av glädje i vardagen.

 

Jag tog in ett påskris för den här fotograferingen, och det står kvar hemma. Första gången på säkert 20 år som jag har påskris! Och troligtvis sista. Julen för mig handlar om gemenskap, ljus i mörkret och att uppskatta det man har, men påsken handlar för mig bara om godis och religion. Godis lär bli poppis i framtiden ändå, men så länge jag kan vill jag undvika att ge Livia socker. Särskilt vill jag inte uppmuntra henne att frossa i det. Så i år firar vi påsken genom att inte fira alls. Vi jobbar istället i helgen, lyckliga över att få barnvakt för en gång skull. Hur framtiden blir har vi ingen aning om. Alla traditioner är roligare med barn, så vi kanske skaffar någon i framtiden.