När man visar hur det egentligen gick till
Som fotograf har jag länge sett fram emot att göra en "Smash the cake"-session. I USA var det superstort men det fanns inga barn i min närhet när jag bodde där, alla kompisarna var på fel ställe i livet och jag saknade nätverk. Jag ville göra det med min gudson men det blev aldrig av på grund av strul med deras boende när Elliot var ett. Sedan var det plötsligt för sent. Så när jag blev gravid längtade jag efter att göra en fotografering med vårt barn. I månader har jag hoppats få studio tills dess men när det stod klart att det inte skulle bli så fick jag tänka om.
Jag har pratat jättemycket om det och äntligen var det dags. Barnrummet röjdes undan för att få plats. Jag bakade en tårta, klädde på Livia och bar upp tårtan på ovanvåningen, där jag räknat ut att ljuset var bäst exakt klockan två. Kvart i två bär jag upp tårtan och möts av en förfärad sambo. Då stod det klart att han absolut ville vara med, men hade möte med ett brudpar via skype klockan 2. Jag visste inte om hans möte och han hade inte fattat att jag skulle fota. Så det blev ett kort och intensivt "bråk" när våra viljor drabbade samman. Han ville att jag skulle skjuta på fotandet till efter 3, jag sa att han fick flytta mötet en kvart eller hoppa att vara med. Vi kompromissade, han sköt mötet 10 minuter.
Livia hade sovit och ätit och var på toppenhumör - tills vi satte ner henne på golvet. Hur vi än försökte grät hon bara och vi fick ge upp. Jag förstod ingenting, hon var hur glad som helst tills vi satte henne framför tårtan. Och nu skulle jag behöva vänta på att mötet tog slut innan ett nytt försök. Jag tog undan tårtan och försökte lista ut vad som var fel... och insåg att hon var rädd för ballongerna.
Tog man bort dem, eller satte henne så hon inte såg dem, var hon hur glad som helst. Men nu hade tiden börjat gå och solen sken in genom fönstret och föll i en pöl som sakta men säkert vandrade över golvet och begränsade min redan begränsade fotoyta.
Med sjunkande hjärta insåg jag att det inte fanns en chans att ta de där symmetriska bilderna jag planerat för. Det skulle kunna fungera att ta bilderna i en vinkel, mot skåpet. Så jag flyttade om, höll mig redo och väntade otåligt på att sambons möte skulle ta slut. Klockan strax före fyra lade han äntligen på. Jag hade ätit mellanmål med Livia för att hålla hennes humör glatt, men nu började hon bli trött.
Ljuset hade vandrat in i mitt synfält men nu fanns det inget val. Jag tänkte besviket att det går att fixa i photoshop om jag vill skriva ut någon bild sen, sedan körde vi igång och det fanns inte mycket tid att tänka.
Dock var hon inte ett dugg intresserad och kröp bara iväg, så sambon fick visa henne att tårtan var ätbar. Ja, efter det blev det väl mer som jag hade tänkt mig. Fast lite mindre kladdigt, kanske. Hon var inte så hårdhänt som jag trodde att on skulle vara.
Men vad gott hon tyckte det var! Mest åt hon grädde och kladdade med den. Klänningen är förresten ärvd från en av mina barndomsvänner och jag hade sparat den lite till det här tillfället. jag älskar de härliga färgerna och matchade förresten grädden med färgen på löven i klänningen... detaljer som typ bara jag ser, men jag tyckte det var fint.
Livia tyckte väldigt mycket om tårtan och kladdade glatt med den på golvet, men mest satt hon lyckligt och smaskade. Från och med nu kommer vi inte kunna fika framför henne! Hon gillade tårta lika mycket som jag!
Sedan fick även nallen smaka. Just nu är det här favoritnallen. Hon är inte jättemycket för nallar och har ingen storfavorit, men den här är den hon gillar lite extra. Den fick sin första vända i tvätten efter att hon kramade nallen med sina härligt kladdiga händer.
Bollen lyckades förresten sambon kladda ner. Men den behövde i alla fall inte åka i tvättmaskinen... däremot blev golvet äntligen våttorkat efter att ha blivit väl insmort med grädde. Kanske en ny, ekologisk golvbehandling? Inte?
Så gick alltså vår "smash the cake" till, egentligen!