När känslorna ligger just under ytan

Imorgon är vi halvvägs där. Snart är han eller hon hos oss. Vem ligger där inne, under mitt hjärta? Det är så spännande. Med Livia hade jag en vag bild av barnet, som visade sig vara helt fel. Nu har jag inte någon aning alls. Jag skrev om känslorna på instagram häromdagen, när jag nattat Livia och lät tankarna vandra. Jag tänker mycket på engelska, och orden "expecting" dök upp i mitt huvud. Expecting a baby. Förväntar mig ett barn.
Förväntningar, aningar, fördomar. "Expectations" kan betyda massor med saker. I ena stunden tänker jag mig en liten pojke med stora runda ögon och ljust hår, som Livias. Sambons lockar. I nästa tänker jag mig en liten flicka till, men med mörkare hår och kisande blick och min lillasysters gulligt trumpna minspel. Jag kan inte hjälpa det, jag tänker mycket på min lillasyster den här gången. Då graviditeterna känns så lika får jag för mig att även det detta är en liten tjej. Och när jag tänker på en lillasyster ser jag min egen framför mig, så gullig och härlig som hon var som barn, med rakt hår mycket mörkare än mitt och ilskna ögon för att jag gjort något hon inte tyckte om. Ettrig som ett bi ena stunden och lugn och mysig som ett gosedjur i nästa. Världens bästa lillasyster. Vi är inte alls särskilt lika, jag och min syster. Jag kan inte låta bli att tänka att Livia och hennes syskon inte heller kommer att likna varandra nämnvärt.
Kommer de att bråka över det? Kommer lillaystern avundas Livias stora, klarblå ögon? Kommer Livia avundas sitt småsyskons klarröda hår? Just hårfärgen kan bli hur som helst. Röd efter deras farfar, riktigt mörk efter farmor. Mörkblond efter mormor kanske, eller vitblond som barn för att sedan bli så mörkt brun att ser ser svart ut, som deras morfar. Eller guld, som sin far. Eller mitt mer gråaktiga hår som bleknar till vitt med gula stänk när jag är ute i solen. Det känns så overkligt att det inte alls är lång tid tills vi får veta. Tills jag får hålla det gnyende lilla knytet i min famn och känna dess varma, mjuka kropp mot axeln. Inte alls stark och stabil som Livia nu är, med armar som håller tag om min hals så hårt att jag egentligen skulle kunna släppa taget. Nej, den lilla kommer vara så liten och skör och hjälplös, men samtidigt så enormt gullig. Jisses, vad jag längtar. Efter den lilla tyngden i min famn men också efter att se dem tillsammans. Se Livia klappa sitt syskons lilla huvud och titta upp med sina stora ögon lysande av nyfikenhet.
 
Snart. Halvvägs.