När man är ett misstag hela livet

 
Jag har reagerat en hel del över händelser i världen och hur folk uttrycker sig senaste tiden. Till exempel när någon försöker döpa sitt barn till Hoppsan i mellannamn. Seriöst, hur ser man på sitt barn i så fall? Ännu värre - de döpte sin stora dotter till samma mellannamn. Humor i all ära, men hur roligt är det att resten av sitt liv bära en påminnelse om att man inte var önskad eller att ens föräldrar inte drömde om en? Visst är många barn överraskningar och oplanerade, men det är inte barnets fel eller "skuld" att bära. Har man som förälder upplevt ett "hoppsan" på stickan två gånger och tycker att det är roligt och vill påminna sig om det, kan man alltid byta ut ett av sina egna mellannamn. Om man i vuxen ålder vill heta något udda, så för all del, men det här att döpa barn till namn är jag så anti mot att det finns inte. Tack och lov att Skatteverket i Sverige är hårda! Jag var chockad i USA när jag hörde vad man kan döpa sina barn till där. Som om ett barn vore ett djur, ett roligt skämt?
 
Vår dotter heter Livia Linnéa Hildur och alla namn har en kär betydelse och innebörd. Vi pratar för fullt om vad nästa barn kommer att få heta. Blir det en pojke lutar det mot "Karl Erik William" vilket är väldigt traditionella namn egentligen, men de är efter människor som betytt mycket för oss. Vi vill köra på strategin att ha två namn med betydelser eller för att hedra människor vi älskar, och ett "eget" namn till barnet, som vi gillar. William, i det här fallet. Karl efter Adams farfar och Erik efter min styvfarfar och min pappa. 
 
Jag har listor i min telefon där jag skriver upp namn jag gillar. Sedan brukar jag ta bort dem när jag smakat på den ett tag, för hur fina de än är kanske de inte passar med efternamnet eller fungerar i rytm med andra namn, är för udde eller utländska eller inte fungerar ihop med Livia.
 
Men jag tänkte visa vilka namn jag har uppskrivna just nu:
 
 
Och pojknamn:
 
Bara för att ett namn är fint betyder det ju inte att det fungerar. Sedan ska man gilla det bägge två! Jag har gett Adam mina listor, så får han ringa in de namn han gillar. Sedan väljer vi mellan dem. Förra gången stod det mellan Saga och Livia, och mellan William och Eric. När det kom ut en liten tjej kände vi båda två direkt att det var en liten Livia som kommit. Vi har ännu inte haft diskussionen den här gången, så vi får se! Men Adam gillar Saga och Vilja, det har vi talat om. Däremot tycker jag att Vilja är för likt William, och jag vill hellre ha en William hemma än en Vilja.
 
Hade syskonet kommit på Lucia hade jag velat ha det som andranamn. Lucia är den vackraste högtid jag vet, så jag älskar både dagen och innebörden av en liten ljusbringare. Men som tilltalsnamn tycker jag att det är lite "too much" när det rör sig om ett svenskt barn, och inte riktigt passar med efternamnet barnet kommer att bära. Hade vi haft rötter från Italien däremot, då! Det där tycker jag är fint, att hedra kulturen man kommer ifrån. Har man rötter från ett land eller en världsdel får det gärna speglas eller skymta i något eller några av namnen! Namnen får också gärna betyda något. Det är extra viktigt för min man, just namnets betydelse. Jag tycker överlag att man kan vara friare i mellannamn och lite mer traditionell i tilltalsnamnet.  
 
Hur tänkte ni kring barnnamn, om ni valde namn? Vad inspirerade er och hur valde ni?
0 kommentarer publicerat i Barn, Personligt;
Taggar: Att välja namn, Barnnamn, Namn, Namn vi väljer mellan, Namngivning