När man är gravid under en pandemi
Bild på sambon och Livia när hon var mindre.
Idag på Aftonbladet finns en artikel med intervjuer med tre förstföderskor om hur det är att vara gravid under pandemin. På sätt och vis blir jag ledsen när jag läser vissa saker av innehållet, på andra sätt blir jag förbannad över hur föräldraskapet prioriteras inom vården. Som kvinna finns det alltid en stor ensamhet i att bli gravid. Som medförälder är det alltid ett stort utanförskap. Det spelar liksom ingen roll hur många kontroller man får "gå med på", vilka kurser som finns osv. Man kan aldrig förstå eller hänga med 100% i en graviditet. Jag tyckte att vi hade alla förutsättningar första gången, ändå var min partner inte alls "med" i processen. Det var overkligt för honom fram till att de placerade Livia i hans armar. Men de saker som faktiskt går att göra för att inkludera en partnet är i mina ögon livsnödvändiga, inte bara för familjen, utan för hela samhället. Det är grunden i jämlikhet, att bägge föräldrar blir inkluderade och känner sig delaktiga.
Närvarande pappa <3
Jag blev förbannad och ledsen när jag fick veta att en frisk partner inte fick gå med på rutinultraljudet. För er som inte fått barn, eller som fick det i ett annat land eller i en tid innan det infördes, så är rutinultraljudet (förkortat RUL) en kontroll som görs i v17-19 där en läkare med ett ultraljud går igenom barnets kropp för att hitta eventuella fel och skador. De kollar att fostret är livsdugligt eller visar tendenser till att ha fysiska problem, att hjärtat slår och hur många foster som finns. Det är dessvärre många kvinnor som på sitt RUL får beskedet att hennes lilla barn, som hon utstått illamående och trötthet för i flera månader, tyvärr inte lever längre, eller inte kan leva utanför livmodern. Jag känner allt för många, som på sitt RUL, fått beskedet att inget litet hjärta slår. Eller att hjärtat slår fel, fostret har kraftiga missbildningar och inte kan överleva ett liv utanför livmodern.
Dessa besked ska hon alltså få helt ensam? Utan ens en hand att hålla? Det är inte rätt, inte humant. Det är en sak om ens partner är sjuk, men att en frisk partner inte får gå med på den här kontrollen är i mina ögon det hemskaste man kan göra mot ett par. Om barnet mår bra, är friskt och livsdugligt, är det ett första möte och en verklighetsförankring utan dess like. Jag minns hur vi höll hand första gången och fick se Livia sprattla och göra kullerbyttor och jag minns hur chockad jag var över att se hur pigg bebisen var trots att jag inte kände en enda rörelse där inne ännu.
Slutkörd mamma men nöjd bebis!
Adam var med på alla kontrollerna när vi väntade Livia. Ändå var det overkligt för honom. Ändå kunde jag känna en enorm ensamhet när jag ville prata om saker och han inte riktigt kändes engagerad eller intresserad, för i hans värld "var det så långt kvar" medan för mig var det verkligt varenda sekund. Vi gick alla utbildningar och han försökte verkligen. Han lade handen på magen och var fascinerad men efter kanske 30:e gången sa han "jag har redan känt". För honom var det inte samma magi och förundran. För Adam kunde känslomässigt inte koppla till att min växande mage innebar ett barn och en gigantisk livsförändring. I teorin förstod han, men biologiskt var det inte möjligt. Han pratade med alla om det och försökte göra det verkligt. Men det gick inte.
När han bar henne i sjalen på BB tittade han på mig med stora ögon och utbrast: "Så det är så här det känts när hon legat och sparkat dig inne i magen!". Då kände han de där mysiga knuffarna och sparkarna mot sin egen kropp genom bara ett tunt tyg. När han höll henne i sin famn på BB var hon verklig, och han var helt förtrollad. Det är det vackraste jag någonsin sett och det var en enorm skillnad mot frustrationen jag känt bara dagen innan, när jag i ett anfall av hormoner brutit ihop på sängen för att han inte ville diskutera namn än då "det var så långt kvar" men sedan gick med på att prata om namn för att inte jag skulle vara ledsen. Dagen efter skrattade vi åt att det som känts så avlägset plötsligt låg och sov i hans famn.
Mindre nöjd bebis!
Den här graviditeten har varit helt annorlunda. Vi har inte hunnit ta in att vi ska få ett barn till, inte förrän nu i slutet börjar polletten att falla ner. Vi är båda så upptagna av Livia att vi inte hinner fokusera på magen på samma vis som vi gjorde första gången. Det är mer overkligt för oss båda två den här gången, även utan pandemin. Men pandemin gör det så mycket värre. Adam fick gå med på en kontroll i somras, och inskrivningssamtalet i våras. Annars har han inte varit välkommen. Jag har gjort fyra ultraljud den här gången. Han fick vara med på första, när vi kollade så att det bara var ett barn där inne. Men på rutinultraljudet fick han vara med via telefonen och sitta i bilen utanför. Jag var så rädd och ledsen. Att vara med via en telefon är inte samma sak. Hur ska han kunna koppla? Hur ska han kunna avlasta mig och ha förståelse och hänsyn för vad jag går igenom, när han inte får vara delaktig i det på det lilla vis som ens är möjligt?
Att vara förälder är kladdigt och svårt oavsett!!
Jag tror att det här är ett stort steg bakåt för jämlikhet och föräldrarollerna. Jag tror att alla som blivit pappor i Sverige under pandemin har sämre chanser att våga och kräva att ta den plats de har rätt till. Jag tror att fler mammor känner ensamhet, att de tvingas ta ansvar och engagemang som annars skulle ha kunnat tas av pappan. Jag tror att fler relationer kommer att brista och jag tror att fler förhållanden kommer att bli ojämlika på grund av hur mödravården hanterat pandemin. Jag tror att fler barn kommer att fara illa och jag tror att fler pappor kommer att sitta ensamma på ålderns höst. För det är de risker som minskat sedan vi införde jämlikt föräldraskap.
Sedan pappor förväntats vara närvarande vid förlossningar, delaktiga i graviditeten och börjat vara föräldralediga i hög utsträckning har många hälsorisker för både män och kvinnor minskat. Som kvinna förväntas och uppmuntras man att ta ansvar och engagera sig i varje detalj i barnets liv, från plusset på stickan tills man andas sitt sista andetag. Men som man finns inte samma förväntningar och många knuffas undan av sina egna mödrar, sina partners och vågar på egen hand inte kräva sin plats - de förstår heller inte det stora de offrar när de väljer bort det lilla. Att natta sitt barn kanske inte känns som en stor grej i ögonblicket utan det kanske är skönt att få se på TV om kvällarna, men när barnet ringer tjugofem år senare och enbart vill prata med sin mamma, så är det en stor grej. Ensamhet är mycket vanligare hos äldre män än hos äldre kvinnor, till stor del för att de uppmuntrats att bygga karriärer som de pensioneras ifrån medan kvinnorna byggt relationer som bara blir starkare för varje år.
Som förstagångsförälder kanske det är lätt att skylla ensamheten man känner på pandemin. Men man kände sig ensam även innan! Pandemin riskerar dock att göra ensamheten till en fästning vars murar blir omöjliga för föräldrarna att komma över när barnet är fött. Pandemin riskerar att kasta oss tillbaka 25-30 år i tiden, till den tid papporna var "duktiga" om de var engagerade. Idag är det en förväntan vi har på dem. En förväntan de inte kan uppfylla vilket skapar förvirring, osäkerhet och smärta.
Jag har all respekt och förståelse för att man vill minimera riskerna med smittspridningen, men jag tror inte att man lyckas med det genom att förhindra att partners hänger med till Mödravårdcentralen. Snarare genom att stänga ner väntrummet inne, så att man måste vänta utomhus om man inte kommer i tid, genom att möta de blivande föräldrarna i välventilerade, inga handskakningar, rymliga rum med munskydd på alla och krav på att vara friska. Medföräldern kan sitta längre bort m.m. Men att utseluta hen helt är inte särskilt hjälpsamt eftersom att hen redan smittat den blivande mamman, om hen bär smittan och är smittsam.
Att utesluta en partner från förlossning och BB är ännu värre. Där om någonstans behöver mamman en trygg hand och stöd! Jag vet inte hur jag överlevt om Adam inte varit med när Livia föddes. Jag hade antagligen gått in i en förlossningsdepression. Som nysnittad och med hjärtproblem under operationen kunde jag inte ens lämna sängen. Jag kunde varken hålla mitt barn eller byta en blöja. Så vida inte BB är fullt kan jag inte förstå hur man ens kan överväga att skicka hem partnern efter förlossningen om hen är frisk. Däremot tycker jag det är klokt med restriktioner om att stanna på rummet. Sjuk partner är ju en helt annan sak. Då förstår jag helt att man inte får eller kan vara med. Men de där första dagarna på BB är så troligt viktig för att komma in i rutinerna och i rollen som förälder! Det är otroligt orättvist att bara en skulle "få" chansen att komma in i sin roll. Det är en annan sak att välja bort det, men att som förstagångsförälder få vara hemma ett eller flera dygn själv är inte okej. Förlossningen och BB har egen entré, så vida det inte är fullt har kvinnan ett eget rum och smittan som är ute i samhället når inte ofta till ett par som väntar barn för vi har oftast isolerat oss i veckor före förlossningen.
Jag är inte ledsen för att Adam missat undersökningarna, dem kunde han vara med på via Facetime. Däremot att han missade RUL och jag är jätteorolig för att han ska bli sjuk och i´missa förlossningen.