När man firat julafton del 1

"I år är ingenting som vanligt" hördes överallt dagarna kring och på julafton. Men för oss kändes det ganska precis som vanligt, för vi har ju inte riktigt hunnit befästa alla traditioner än. Det här var nog tredje eller kanske fjärde julen hemma i Sverige igen. De senaste två åren har vi nog ätit jullunch hos Adams pappa & fru, och det sköt vi upp till annandagen i år samt höll det utomhus pga pandemin. Annars gjorde vi som förra julen: mamma och syrran kom hit lite före jul och bor här några veckor, sedan kom Adams mamma under eftermiddagen.
 
I år blev det julgröt till frukost, som jag steg upp vid 8-tiden och gjorde från grunden. Vid tio var den klar och lagom varm, vilket blev toppen för jag hörde tassande små fotsteg från övervåningen. Det var en liten tomtenisse som var sugen på frukost!
Tomtenissen, hennes pappa och jag åt frukost i lugn och ro, för min mamma och syster var lite mer morgontrötta och kom upp lagom till att det var dags att skingra lugnet. Men det var väldigt mysigt att sitta där bara vi tre och äta gröt. Hollie vaktade kökssoffan. Det är hennes favoritplats när Livia äter, för då ser hon vad Livia äter och om det tappas någonting. När Livia är klar hoppar hon ner och städar.
När Livia var klar hittade hon julgranen! Eller, inte själva granen, utan Visby Ringmur som byggts upp av tomtens flitiga nissar under natten. Tomten kunde ju inte komma och lämna klapparna på grund av pandemin, så nissarna fick göra det under natten. Livia förstod inte att de kunde öppnas vid den här tidpunkten, men tyckte det var väldigt spännande att leka med dem, rycka i snörena och att försöka ta av etiketterna. 
Det blev många "Nej, lägg tillbaka den där!" innan hennes mormor kikade in runt halv elva och det blev dags för "second breakfast" och lugnet splittrades av tre små valpar. Eller, små och små... de är flyttklara nu på måndag, så små är de kanske inte längre. 
Lockad av valparnas pipande, eller kanske av lukten av gröt, kom även syrran ner till köket. Där var det som sagt inte så lugnt längre. Livia och valparna såg till att det var livligt och härlig stämning i köket!
Arwen, eller Akira som vi antagligen kommer att kalla henne, fick vara i famnen. Jisses, vad jag älskar den här valpen. Hon är på sätt och vis så himla lik Hollie, och samtidigt helt sin egen. Hur härlig och go som helst!
Livia älskar valparna. Hon tycker att dem är jätteläskiga när de kommer alla tre samtidigt, men en och en vill hon pussa, krama och bära dem. Vilket hon inte får, så det blir en hel del bråk! Hon vill bära katterna också, men dem låter vi henne försöka med. De har vett att hålla sig undan om de inte vill, men när de lägger sig framför henne och spinner när hon försöker krama och bära så får de skylla sig själva. Så länge hon inte tjuter älskar de uppmärksamheten hon ger dem. Valparna däremot... de är inte lika smidiga och de bits. Inte så bra att låta sin 1,5-åring bära dem!
Mammas hund Tova ville promt vara med i köket men hon tycker inte alls om valparna. De tyckte dock att hon var jätterolig. Så det slutade med att vi fick kasta ut Tova en stund. Men det är bra för valparna att träffa andra hundar och lära sig de sociala koderna. Vi har varit väldigt restriktiva med det eftersom det går hundhosta på Gotland just nu. De har bara träffat kompisens herdehund och Tova. Förutom sin mamma, så klart.
"Tittut! Jag är väl en grythund? Eller...?"