När vi vandrade ner

 
Jag minns när drömmen om Gotland bara var en dröm. När drömmen om ett hus bara var en overklig fantasi. När önskan om barn kändes så orimligt och vuxet. Nu vandrar jag ner längs gatorna på väg till hamnen när jag vill, för jag bor på Gotland. I mitt lilla vita, putsade hus - inte den Gotlandsgård jag drömde om, men ett charmtroll till litet minihus på landet. Med min fantastiska sambo, snubben jag spanat på i smyg sedan jag var sexton bast, och med vår lilla dotter. Dotter. En liten minimänniska med min ögonfärg och båda våras envishet.
 
Jag minns hur jag låg i sängen och funderade medan jag bodde i USA. På framtiden. Hur rimligt var det egentligen, att jag skulle flytta till Gotland? Hur rimligt var det att jag skulle lyckas övertala min drömkille att flytta med mig hem till Sverige och överge drömmen om Hollywood? Jag såg framför mig hur jag ensam flyttade hem, tillbaka till mitt barndoms Göteborg för att vandra samma gator med trötta steg och drömmarna boende på en anna västkust. Ensam.
 
Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, tänka mig att få barn med någon annan än min sambo. Det var liksom han eller ingen. Jag ville verkligen, verkligen få bli mamma, men jag kände att det var orimligt att jag någonsin skulle träffa någon annan som var så fundamentalt lik mig och som jag kunde lita på till den grad som jag litade på min sambo. Det vi har är mer än bara kärlek. En djup förståelse, tillit och vänskap i botten, något som tagit halva mitt liv att bygga upp. Visst kan jag träffa någon annan, men den personen kommer inte ha delat halva mitt liv. När jag låg i sängen i Santa Barbara såg jag framför mig ett liv av självvald ensamhet, barnlöshet och ett tryggt jobb i en storstad jag vantrivdes i på fel västkust.
 
Men sedan valde sambon mig och Sverige. Kände att Hollywood inte var något för honom. Att ett liv utan mig skulle vara lika tomt som jag kände att mitt liv skulle vara utan honom. Så flyttade vi hit, ihop, till Sverige. Till Gotland. Hittade ett litet hus och fick lån att köpa det. Plussade. Och nu vandrar vi spontant ner på kvällen i det fina sommarvädret, med hans mamma och vår lilla dotter. Vår dotter. den där lilla krabaten som var min högsta önskan så länge och nu är mitt största glädjeämne. Som absolut inte vill sova, för hon är så full av livsglädje. Ibland känns det som om jag står på randen mot en avgrund. Jag måste falla snart, för så här lycklig borde vara omöjligt att vara. 
 
Jag vaknar varje dag med hjärtat fullt av tacksamhet. Irritation, ja, när jag vaknar av att bli petad i ögat eller dragen i örat av en morgonpigg liten tjej. Men när jag slått upp ögonen och möter hennes leende svämmar hjärtat över. Av tacksamhet, av kärlek. Och av nya drömmar. Att utveckla allt vi har skapat och byggt upp och fått. Fylla trädgården med rosor och Livias liv med vackra barndomsminnen. Bygga ut huset och höra barnskratt när syskon leker som allra vildast innan leken går lite snett och övergår i "Maaaammmaaa!!!! Livia SLOG mig!". Man har alltid drömmar. Men det är viktigare att stanna upp och njuta av dem man redan fått inslagna än att jaga dem som ligger i en outforskad framtid.

(Livia somnade ca 10 minuter efter att bilden ovan togs, i bilen, efter lite protester så klart)