När Livia också ska hjälpa till
Hösten börjar ge vika för vintern även på Gotland, så vi har börjat elda mer. Jag har ju nämnt att Livia vill hjälpa till, och att elda är inget undantag. Det är ju jättespännande med pinnar och eld! Om det är någonting vi gör i vårt föräldraskap, så är det att involvera henne så mycket vi kan. Vi märkte till exempel att det blev väldigt mycket "nej" en period och diskuterade mellan oss hur det kom sig. Det märktes främst på Livia, för det var det ord hon utan tvekan använde mest. Inte konstigt, när det också var ordet hon fick höra oftast.
Vi kom överens om att istället för att bara säga nej, även lägga till ett varför. Delvis för att hon ska höra mer ord och lära sig dem. Delvis för att hon så småningom kommer att förstå vad det betyder och varför något är "nej". Just nu tycker hon ju bara att allting är spännande och hon vill ju ha vår uppmärksamhet, så att ge det i negativa sammanhang kändes inte bra. Dessa biler tog jag i ett sådant sammanhang. Hon tog tändved från vedhållaren och kollade på oss för att se vad hon fick för reaktion. Självklart blev det ett "No, put that back!" vilket var jättekul. Hon låtsades ställa tillbaka den och tog den igen flera gånger för att se vad vi skulle göra.
Länge hade vi gnistskyddet framför veden så hon inte kunde äta flisor eller leka med kuberna, men nu är hon så stor att hon flyttar undan det. Vissa har barngrindar runt eldstäderna, men vårt vardagsrum är så trångt att det inte skulle fungera här. Så istället kör vi nu på att lära henne att veden har ett syfte och inte är till för att leka med. Vi säger saker som "No, that's no toy. That's firewood and only daddy can put that in" eller "That's firewood, love, and we don't need that right now. Can you put that back?". I 9 fall av 10 ställer hon tillbaka något om vi ber henne. I det tionde fallet får vi gå fram och visa henne. Men det är ytterst sällan någonting är "NEJ!" numera. Oftast är det "Wow, what did you find? Can you put that back?" eller "Wow, can I see that?" eller "Oh, that's daddas! Can you give it to daddy?". Oavsett om det är Adams telefon eller en sax hon lyckats få tag på från köksbänken. Det vanligaste vi säger är nog "That's no toy, that's a XXX and we use it for XXX".
Det här har lätt till en enorm förändring här hemma, om än tillfällig. Det kommer säkert en mängd bakslag. Men just nu har vi en liten tjej som älskar att utforska och att ställa tillbaka. Som gärna tömmer lådorna i köket men som lägger tillbaka nästan varenda pryl på rätt ställe sen. Som plockar disken från bordet och slår på diskmaskinen tills vi öppnar den så att hon kan ställa in. Som går till köket själv och slänger bitarna hon inte vill ha av sin frukt, eller en bit skräp hon hittar. Vi vill att hon lär sig vad saker är till för, att allt har ett syfte. Sedan att hon är för liten för att göra vissa saker på egen hand, som att elda. Det är pappa som eldar (jag gör det bara om hon och jag är ensamma hemma och det är sällan, så hon ser mig knappt göra det).
Hon sitter ofta i sin pappas knä medan han gör upp eld eller slänger in ved i elden. Hon hämtar gärna ved åt honom i hållaren och förstår att det finns tre storlekar. Hon gillar den minsta mest men vet att han oftast vill ha de stora, och då räcker hon dem glatt till honom. Tittar in i elden med ett stort leende och säger "Oj!" eller "Wow!". Det är ord hon använder mycket oftare numera än "nej".
Hon vet så väl vad hon får och inte får göra, men hon är ju för liten för att förstå varför. Så det är klart att hon testar gränserna. Vad är det för regler som egentligen gäller? Hur flexibla är dem? Gäller samma regler med pappa som med mamma? Det hon ser oss göra vill hon helst också göra, oavsett om det är att öppna askhinken, stoppa ved i brasan eller kliva över någonting. Det gör att man får tänka efter innan man gör något, så man inte lär henne dåliga vanor. För hon är ju som en liten svamp nu och suger upp all kunskap fortare äm man hinner tänka!
Att vara förälder är inte lätt, men hemskt roligt!