När man kommit in i v.34 (33+4)
Om 44 dagar är du beräknad att ligga i min famn istället för under mitt hjärta.
Vad fort det går andra gången! Första gången tog jag ju bilder varje vecka på magen, den här gången har jag inte gjort det på... sedan i somras någon gång? Men igår var jag hos barnmorskan och fick veta att den lille troligtvis fixerat sig med huvudet neråt. Vi hade ett ultraljud för ett par veckor sedan och fick veta att den låg med huvudet ner men inte fixerad och att moderkakan flyttat på sig så vi fick grönt ljus för vaginal förlossning den här gången. Att bebisen i magen är liten men inte oroväckande liten. Inga konstigheter, då vi bägge två är relativt korta och Livia också var aningen liten när hon föddes.
Däremot har jag gått ner i vikt, vilket jag fick backning på. Magen växer men jag har krymt. Det har jag anat, för stödstrumporna jag provade ut i somras hasar ner. Jag måste tänka på kosten nu så att jag inte rasar mer. Ett udda problem, känns det som. De flesta gravida kämpar med motsatsen. Men så blir det kanske när man jagar en ettåring, varit förkyld och inte vill äta socker så att barnet ser och därav nästan helt slutat med snacks och godis.
Just nu har jag inga krämpor,. vilket är underbart. Foglossningen började avta efter vecka 20 och de sista huggen kände jag veckan efter vårt förlovningsäventyr. Det enda jag har nu är åderbråcken i benen. Hade det inte varit för dem och behovet av stödstrumpor som det innebär hade jag nog rent av glömt att jag är gravid. Jag är full av energi, känner mig fin och smidig och kreativ. Jag kan liksom inte riktigt förstå att det snart kommer en till liten skrutt hit. Men det närmar sig och vi är faktiskt redo!