När Annie...

 

Det känns som om det finns lite rättvisa i världen. Igår kom nyheten att Harry, vår gudson, äntligen är hemma hos sina föräldrar i säkerhet, efter att ha hållits ifrån dem i flera månader av sin biologiska pappa. Äntligen. Äntligen rättvisa. Den biologiska pappan har varit frånvarande hela pojkens liv, men fick i somras chansen att bygga en relation. Han valde då att inte låta pojken åka hem igen. En lång process inleddes men nu har mamman i alla fall alla juridiska rättigheter och änltigen är Harry hemma hos sina småsyskon och sina föräldrar, de som älskat och fostrat honom hela hans liv, även om den ena inte delar hans blod.

 

Själv har jag vabbat nu ett par dagar. Jag vaknade med ont i halsen i onsdags morse, och i onsdags kväll började Livia snora. Den natten blev tuff, riktigt tuff och Adam sov på soffan för att undvika att smittas. Men när morgonen grydde kände han sig också snuvig, så vi blev hemma allihop torsdag-fredag och har hjälpts åt att ta hand om en överaktiv liten pingla som inte alls har känt behov av vila eller att ta det lugnt. Jag har mått sämst av oss, med huvudvärk och ont i halsen, men överlag har vi alla väldigt milda symtom och jag tror att vi är friskförklarade imorgon. Livia borde vara tillbaka på förskolan redan på måndag, om hon inte hostar imorgon. Det har ändå varit underbara dagar, med levande ljus, Bamse, höstmys och tvättmarathon. Jag har nämnligen hämtat hem babykläderna och packat klart BB-väskan. Så nu är vi redo för en bebis. Men först, valpar!