När man lärt sig mer om hjärnan
När vi gick olika förberedande kurser för att få barn (en amningskurs och en om att föda utan rädsla, det erbjuds gratis för alla blivande föräldrar på Gotland) nämnde bägge två - nej, tjatade om - "Oxytocin". Hur det lugnar och får oss att må bättre, och hur man får det genom beröring och ögonkontakt, samvaro och kärlek. Att sniffa på ett bebishuvud skulle enligt en av kurserna frigöra oxytocin och vara anledningen till den här "bebisdoften" som många älskar och pratar så varmt om. Alla bebisar luktar inte likadant (fast de flesta i samma länder kanske köper samma produkter så vissa bebisar luktar säkert lika) men alla bebishuvuden får våra hjärnor att frigöra oxytocin.
Livia som bebis!
Ett halvår senare, drygt, gick jag en kurs i självledarskap hos David JP Philips, och där stötte jag ihop med begreppet på nytt. Jag fick lära mig massor av saker på den kursen, om många olika hormoner och signalsubstanser i hjärnan. Det häftigaste dock var upptäckten (eller snarare insikten) att man kan styra sitt mående inte bara mentalt utan faktiskt fysiskt, genom att styra kroppens produktion av bland annat oxytocin. Det var en uppenbarelse. Så det är det jag gjort utan att fatta det under alla dessa år?
Allt mitt tjat om positivt tänkande visade sig inte bara ren inbillning, utan faktiskt ge fysiska resultat i min hjärna. Den här insikten var bara början. Efter den där kursen kände jag att jag fått bruksbeskrivningen till mig själv. Jag vet ju redan ungefär hur jag fungerar, men nu vet jag - nu förstår jag - varför. Vad som händer i hjärnan när jag blir stressad, hur kortisol skadar mig och framkallar migrän för mig. Hur alla mina "sanningar" om possitivitet och glädje hjälper mig att få energi där andra blir av med den, som nu när hösten kommer med sitt mörker. Jag blir gladare, myser och längtar efter julen, när andra deppar och saknar sommaren välkomnar jag mörkret, höstfärgerna, de levande ljusen. Det är inte bara tomma ord, utan det är något som jag övat på halva mitt liv: att fokucera på det som är bra istället för på det som är dåligt, och därigenom gjort det lättare för min hjärna att producera seratonin och oxytocin - hormoner som får en att må bra både fysiskt och psykiskt.
På kursen fick vi lära oss att vi alla bär på olika "sanningar" om oss själva. Saker vi fått höra under vår uppväxt, eller saker vi fått för oss efter att ha lyckats eller misslyckats. De här sanningarna definierar vi oss efter och de kan hindra våra liv, eller göra dem bättre. En sådan sanning jag har är att jag inte är bra på matte. Jag har alltid tyckt att matte är trist, haft mediokra betyg i det och blivit enormt stressad och presterat dåligt på olika prov eller tävlingar i matte man hade i klassen.
Men helt krasst så är jag inte dålig på matte. Jag hade VG i betyg både i nian och på gymnasiet i matte A och B. Det är inte betyg som man ger till någon som är dålig på matte. Men mer i praktiken, så lyckas jag alltid räkna ut det jag behöver, även om det tar ett tag och även om jag oftast behöver en miniräknare till hjälp. Men sanningen att jag är dålig på matte har fått mig att välja bort olika karriärer. Det har verkligen påverkat mitt liv. Jag har inte kvar den sanningen längre. På kursen fick vi lära oss att bryta dem, bland annat genom att säga till oss själva att det "enbart är sant om...xxx och om xxx och om xxx" och fylla luckorna med absurda situationer man aldrig kommer att hamna i. Genom att förlöjliga det och inte fortsätta säga till sig själv att man är dålig så släpper man det tillslut. Vissa sanningar tar kort tid att släppa, andra är jättesvåra.
Den enda kursen jag inte tog i USA var matte - mest för att jag hade sanningen om att jag inte kunde, så jag sköt upp den. Någon dag vill jag slutföra den, mest för att bevisa för mig själv att jag är helt okej på matte.
En sådan sanning jag hade var att jag är rädd för spindlar. De som kände mig för ett år sedan vet att det var en panisk fobi, ingen liten känsla av obehag. Jag skrek vid åsynen av minsta spindel, kunde storgråta i panik. Jag vågade inte gå in i ett rum om jag visste att det fanns en spindel där. Till exempel, sov jag en natt på soffan i vardagsrummet när det var en spindel i sovrummet och jag inte lyckades ta bort den själv och ingen var hemma och kunde hjälpa mig. När vi bodde i USA var det en relativt stor spindel på vår säng och jag slänge ett vattenglas (tomt, tack och lov!) över den som fångade den där tills vår roomie kom hem och kunde plocka ut den.
Jag minns inte exakt hur jag ändrade sanningen för mig själv, men jag började säga till mig själv någonting i stil med "jag är bara rädd för spindlar som är två meter stora, knallrosa och heter Aragog". Idag, ett år senare, vill jag helst inte ta i dem, men jag skriker inte och jag kan utan problem vara i samma rum som dem, döda dem med lite toapapper eller till och med stå ut med att de bor kvar inne utan att jag behöver lämna rummet. Jag tycker de är fula, men jag är inte längre rädd. Allt bara genom att intala mig själv en annan sanning.
En sanning jag har är att jag älskar höjder. Det tycker nog inte mina föräldrar är en bra sanning...
Du är den enda som kan ändra sina egna sanningar, men andra kan påverka dig att skapa dem. Om du får höra att du har stor näsa, att du är dålig på att dansa eller inte klär i gult, då är risken att du tar till dig det. Särskilt om du är ung eller sårbar - eller om personen som säger det betyder mycket för dig. Jag vet att jag och Adam kommer att vara de som står för många av Livias sanningar. Om hon anser sig bra på något kommer det oft ha att göra med oss, att vi uppmuntrat henne eller oavsiktligt sagt något klumpigt. Men jag tänker lära henne om sanningar, så att hon en dag kanske själv kan ta kommandot över sina.
Jag tänker lära henne om ocytocin och kortisol, om seratonin och dopamin. Hormoner med krångliga namn men enkla innebörder som kan hjälpa henne att styra sitt välmående. Jag ska lära henne att man får dopamin av belöningar: snabbt dopamin från socker, TV, mobilspel, skräpmat. Men även att man får dopamin av att ha städat, tränat, utfört en syssla mna först ansåg tråkig men nödvändig. Och att detta dopamin varar längre vilket gör det hälsosammare. Att dopamin är som en drog vi alla människor är mer eller mindre beroende av. Jag tänker lära henne att kramar, närhet, kärlek och sociala interaktioner ökar seratonin och oxytocin, vilket skapar lycka. Medan stress skapar kortisol, som gör oss olyckliga. Jag vill lära henne att hon kan välja hur hon vill må genom vilka sysslor hon gör, vilka hon umgås med, vad hon fokuserar på. Och att de sanningar hon har kommer att hjälpa eller skjälpa henne i jakten på sina mål.
