När helgen är jäkligt välkommen!

 
Tjärad fasad från 1600-talet där tjäran kokat i värmen av solen i lager i många hundra år.
 
Det här har nog varit en av de tuffaste veckorna i mitt liv! Läs inte vidare om ni är känsliga för här komemr ett inlägg som jag tvekade på om jag skulle skriva alls, men i slutendan känner jag att jag 1) vill ha det nedskrivet så att jag kan skratta åt det i efterhand och 2) faktiskt bloggar för att jag vill spräcka tabun, väcka tankar och få andra att känna att livet är lite kaos ibland och inte bara Instagramperfekt.
 
Sambon har börjat en ny kostvana och det blev ett par recept med fiberhusk. Som gravid har man jäkligt lätt att bli förstoppad, något jag egentligen aldrig varit i hela mitt liv. jag hade något dygn med Livia och det var lite småjobbigt, men inte så hemskt. Sambon har haft stora problem med det till och från, vilket är en av anledningarna att han tycker det är så intressant med mat, för att hans kropp påverkas så lätt av allt. Min kropp är mer av en maskin som bara kör. Jag är troligtvis immun mot kräksjukan och har bara varit matförgiftad en enda gång i mitt liv. Med det sagt så åt vi som sagt lite väl mycket mat med fiberhusk i. Vilket ledde till att jag blev just förstoppad. I sex dygn. De tre första var inga problem, men dag fyra tappade jag aptiten och började kräkas efter måltiderna. jag var jättetrött och fick inget gjort. Sambon bollade både livia, maten och bäddade ner mig i sängen. Som tur var hade jag gjort veckans läxor redan, men det hade jag ju gjort för att kunna jobba... det kunde jag inte. Jag låg mest och sov, drack lite soppa och mådde illa.
 
När vi ändå var på MVC bad jag om tips och fick lite huskurer med hem, men inget hjälpte. Tillslut tog jag sambons medicin som han har mot just det, och äntligen hände det grejer. Dag fem kräktes jag i alla fall inte, men å andra sidan åt jag typ inget heller. Jag sov igenom nästan hela dagen. Dag sex släppte det äntligen, fast äntligen är nog helt fel ord. Jag tillbringade typ hela morgonen i sängen och slumraade till min föreläsning via Zoom, sedan några timmar varvandes mellan att rusa till badrummet i onödan och att slumra på sängen, sedan fyra timmar liggandes på det varma golvet i badrummet i duschen, skakades av frossa mellan krampanfallen och attackerna av illamående och behov av att springa på toaletten. Men det släppte! Det fungerade!! Vid tiotiden på kvällen mådde jag äntligen ungefär som en människa igen, och igår, fredag, vaknade jag pigg för första gången och med kurrande mage. Det har jag inte känt på en vecka!
 
Jag tar med mig tre saker från det här: att aldrig mer tycka att förstoppning inte kan vara så farligt. Fy fan! Det här var värre än kejsarsnittet med Livia. Mycket obehagligare och smärtsammare även än tiden efteråt. Det andra jag tar med mig är att jag nu fått en liten inblick i hur förlossningen kommer bli, eller rättare sagt, en insikt i hur jag själv reagerar på smärta. Jag vet nu till exempel att jag håller andan när det gör riktigt ont, så sambon kommer att få påminna mig om att andas. Det tredje är vilken fantastisk sambo jag har. Som inte bara lagat olika sorters mat i hopp om att jag och bebisen ska få i oss något, utan som också tagit hela ansvaret här hemma, jobbat som vanligt, städat efter mig när jag kräks ner precis hela köket, bäddat ner mig i sängen och varit så kärleksfull mot mig att jag bara velat gråta av tacksamhet. Jag hade aldrig klarat den här veckan utan honom. Jag ser fram emot att ha honom vid min sida när förslossningen väl startar. Då är jag säker på att jag klarar vad som helst.
Från vår stadsvandring när läraren pekade ut hur olika typer av färg flagnar, vilket vi kommer fördjupa oss i mer senare.
 
Men nu är det lördag, och vi tar helg. Inget jobb, lite pyssel här hemma och sedan flyttar vi in på nya kontoret. Vi förbereder för vintern. Igår var jag äntligen pigg igen, äntligen mig själv. Kunde leka och busa med Livia som vanligt, gå med Hollie, jobba och bocka av saker som legat bortglömda eller uppskjutna. Idag är sambon iväg en sväng och filmar, men jag och Livia ska fixa lite i trädgården inför vintern tänkte jag. Det blir som sagt en pysslardag, en dag att återhämta och att umgås, för Livia har ju knappt träffat mig den här veckan - jag har ju mest legat och vilat och knappt märkt när hon kravlat på mig. Äntligen lite familjetid!