När livet förändras

När jag var liten minns jag hur jag tänkte att världen var beständig. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av chock och förnekelse när jag låg i min loftsäng, kanske 12-13 år gammal, och insåg att min friidrottstränare en dag skulle bli gammal och vara död. Jag minns hur jag grät över tanken på att alla jag älskar en dag inte kommer att finnas mer. Att mina minnen är allt som kommer att bestå av dem. Det är en tanke som jag bearbetat sedan dess, men som jag tvivlar på att man någonsin helt kommer att begripa eller stå ut med.
 
Livet förändras. Ibland utvecklas det, ibland går det framåt. Men ibland känns det som om det går bakåt. När krig bryter ut, när lagar röstas igenom som begränsar t ex aborträtten eller kvinnors rättigheter. Det är så lätt att tro tro att världen är statisk och att bra förändringar kommer att bestå. Att bra personer består. Fastän det gått typ tjugo år sedan jag låg där i sängen och grät, så gör det fortfarande lika ont när jag inser att något är över. Någon jag älskar, en fast punkt i ens liv, förändrats för alltid och aldrig kommer åter igen.
 
Jag brukade trösta mig med att jag bär med dem i minnet och så länge de lever där, dör dem inte helt. Som den där filmen, Coco (en av de bästa filmerna någonsin?), att så länge någon minns en, lever man ändå. Nu börjar jag landa i att minnet är lika sviktande, lika förgängligt, som löven på träden och som livet i våra kroppar. Jag andas in luften varje dag och är glad över vad jag minns och vad jag fått vara med om.
 
En stor del av mitt liv har passerat och de människorna jag älskat åldras. Min fantastiska farmor, som varit en av mina största klippor, har drabbats av Alzheimer's och sjukdomen går alltför snabbt framåt. Min underbara mamma som alltid varit full av energi, har Kol och behöver vila en stund på eftermiddagen när hon är här. Dessa två, starka och fantastiska kvinnor, är plötsligt bräckliga och jag, som varit så liten och hjälplös, är plötsligt den starka kvinnan som bollar barn, planeringar och hushåll. jag insåg med en smärre chock att jag nu skapar minnen med Livia, där hon ser mig som den där starka, glada klippan med den där trygga famnen. Det där beständiga. Jag sörjer inte bara min egen bräckliga värld utan även att mina döttrar en dag kommer inse samma sak. Våra liv är så bräckliga. Fantastiska, vackra, men förgängliga. Jag är så glad över att jag lever, älskar och minns.
 Just nu tar jag tillvara på varje stund som om det vore livets sista. Drömmar om kök och badrum kommer när barnen somnat. Medan de är vakna är vi upptagna av att skapa minnen i nuet.
 
#1 - - Dan Brickman:

När jag fyra fem år var jag på ett bröllop. Det var min mors kusin som gifte sig. Då var mor och far unga och den äldre generationen var de som var stolta föräldrar till brud och brudgum. Det tänkte jag på när jag gifte mig och ni barn var så små (Linnea inte ens född) och Mor och hennes generation var dom gamla.

Nu är det jag som tillhör den gamla generationen :).

Fast jag minns fortfarande det där bröllopet. Jag minns mina morföräldrar och min adoptivfarmor. Svagt minns jag också hennes man Erik.

Hoppas verkligen att jag får vara med när Livia och eller Saga förlovar sig eller gifter sig. Livet går sin gång. Jag som alltid kännt mig stark och frisk har jätteont i ett knä och att bara kravla mig ur bilen kan vara ett äventyr numera :). Fast jag har ett bra liv ändå måste jag säga och jag hoppas att min mor får vaa med ett tag till och att hon känner igen mig nästa vecka också.

Svar: Jag blir så rörd när jag läser det här! <3
Annie Brickman