När Livia fyllde 2 år (del 1)

För en vecka sedan skulle jag i vanliga fall ha ställt till med en stor fest. Bakat tårta i form av Bamse och ordnat grillkorv eller pizza i trädgården. Bjudit hem alla vänner och bekanta som haft tid och lust. Men vi lever i en annan tid nu, en pandemisk period där alla sådana tillställningar antingen är av- och nedskalade eller dumdristiga. Istället bjöd vi över de allra närmaste på fredagen och träffade de allra närmaste vännerna på lördagen.
 
Men en enkel och relativt osöt tårta bakade jag ändå medan födelsedagsbarnet var på förskolan och rasade av sig. Vi valde att låta henne gå dit för att hon skulle få bli firad lite där också och leka med sina vänner, för hon älskar verkligen att vara där. Medan Adam åkte och hämtade henne hängde jag upp vimplarna från hennes namngivning och födelsedagsfester samt blåste upp ballonger (eller, Ballaj som det tydligen heter). Min mamma offrade sig och rådde om Saga medan jag städade, bakade och pysslade. Först hade jag inte pyntat alls, men så slog det mig: vem gör jag det här för, egentligen? Bara för att vi inte har något kalas, ska inte Livia få den där uppassningen, uppmärksamheten och magin som jag minns från mina tidigaste födelsedagar? Jag hade ju allt hemma, varför inte använda det?
Mina tulpaner sjön om sista versen för tredje gången, men jag tycker de är så vackra och skira just då. Saga skrattade och log mot sin mormor. Solen gick ut och in i moln och det blåste halv storm. Jag var gråtmild och tänkte på hur den här dagen för två år sedan var. Kall och grå, men med en andedräkt av vår i vinden. Dagen efter snöade det. Idag var jag glad att vi inte körde dropp in-kalas i trädgården, som vi gjort året innan. Vår soptunna blåste iväg och mamma oroade sig över att hennes färja skulle ställas in morgonen därpå. Jag hoppades lite att den skulle göra det. Det var så mysigt att sitta och prata i köket tillsammans.
 
Det blev riktigt festligt och Livia var på toppenhumör när hon kom hem. På förskolan hade de blåst ballonger, skrivit hennes namn på en och "2 år" på den andra. Hon fick med dem hem och var så stolt. Hennes ögon blev stora som tefat när hon fick se ballongerna hemma. "Ballong!" tjöt hon lyckligt om och om igen. Men ett par dagar senare hette det tydligen inte "ballong" längre, utan "ballaj". Fortfarande äger hon "NEJ, ballaj!" och rättar mig när jag säger ballong eller balloon. Den sista av ballongerna dog idag, förresten, en vecka senare.
Först var Livia så glad över att se sin mormor och över att få visa henne sina ballonger att hon inte såg pyntet. Men sedan pekade hon ut varenda detalj för oss och sa åt oss att titta. Hon pratar så mycket nu, mest på svenska, men mest blandar hon.
När hon beundrat allt pynt fick hon syn på vad som stod på bänken. Där fanns paketen från mig och Adam, min mamma och syster. Jag tänkte att vi skulle öppna efter tårtan, men har man ställt dem så att barnet kan ta för sig är det bara att låta det vara. För återigen, för vems skull firar vi? 
Det är ju hennes presenter och varför skulle hon inte få öppna dem när hon vill? Men snöret var ju svårt att få upp så då tog hon bytet till sin "momma" för att få hjälp. Momma var väldigt hjälpsam!
Det var en ganska bra grej att börja med, för hon blev väldigt glad och ville genast ha vatten att hälla från den ena till den andra. Trodde jag, alltså. Men nej, det skulle tydligen drickas och bäras runt på... det som inte dödar, det härdar, eller vad är det man brukar trösta sig med?   
Sedan lät vi henne öppna ett par presenter till, innan vi åt en sen lunch ihop innan farmor kom. Livias nuvarande favoriträtt, "macka". Fast hon åt bara insidan av brödet och smöret. Hon älskar smör just nu.
Gammelmormor hade skickat med min mamma en present till Livia, som blev mycket omtyckt. 
Det var "Bäää" på den. Filten alltså. Livia säger inte några andra djur än "vovve" än. Däremot älskar hon att låta som djuren. I övrigt säger hon fortfarande inte något på kommando, om hon inte tror att det kommer få oss att börja skratta. Då ler hon mystiskt först, ett leende som bara växer sig stort och sedan kommer ordet man bett henne säga. Jämfört med andra jämngamla är hon ganska tyst av sig, och särskilt när vi är ute bland folk. Hon är lite tillbakadragen, men inte blyg, och studerar en stund innan hon börjar prata. Sedan pladdrar hon nonstop, på Liviska. Oftast helt obegripligt om man inte känner henne.
Så himla nöjd i sin nya filt! Den är nu täcke i hennes säng. Hon vill bara ha filt eller täckte just när hon lägger sig, sedan brukar hon sparka av sig den. Men hon bäddar ner sig och oss när vi ska lägga henne. Och sin syster så fort det ligger en filt i närheten. Den första hon bäddade ner nu var sin mormor, sedan fick pappa låna filten.
 Kort därefter dök farmor upp, och då gick det inte att ligga still längre! Det blev tårta och Livia smakade godis för första gången. Sådana mintkulor. Hon tuggade glatt och grimaserade innan hon spottade ut dem och skulle ha en till. Hon verkar inte ärvt min kärlek till mint...
Men hon har ärvt sin fars och mosters kärlek till presenter! Och tur är väl det, för hon hade många att öppna. Vi hade bett om och tänkt att alla köper 1 var. Men jag tror ingen tekniskt sett höll sig till det. Jo, syrran. Men det var okej ändå, för det var bara bra saker. Användbara och uppskattade! 
Farmor hade bland annat köpt något godis av torkad frukt. Den tog slut på några sekunder. Sedan hade Livia charmat en av Adams vänner, fd toppdesigner på H&M. Hon hade skickat en liten blomstertiara till Livia och den var också väldigt rolig! Den skulle alla prova!
Men först Livia, så klart. Farmor förklarade för henne vad det var, för först var hon mest intresserad av den lila fjärilen som satt på.
Sedan åkte diademet av och på oss alla en stund innan hon fortsatte sig igenom alla presenter.
I honungsburken låg fler hårprylar, med hennes favoritfigur Bamse på. Det är så tacksamt att ge presenter till en 2-åring. Allt ska lekas med lite och testas innan nästa paket öppnas, så det är ingen stress. Jag hann nog dricka tre koppar kaffe trots att jag fotograferade typ hela tiden.
Hårspännena skulle också alla andra ha. Tofsen ville hon själv ha, men som vanligt fick den inte sitta kvar mer än någon minut. Men jag tänker att förr eller senare kommer hon gilla att få ur håret ur ansiktet.
 Det var del 1 från Livias 2-årsdag... fortsättning följer!