När man ser fram emot "snart"

Nu är det en vecka sedan jag gav något livstecken här. Jag önskar att jag kunde säga att jag tagit paus, vilat ut och att allt var bra igen. Där är jag inte riktigt, men jag är på god väg dit. Jag får hjärtklappning och svårt att andas när jag tänker på jobb eller ekonomi just nu, men jag mår otroligt bra när jag är med barnen eller pysslar här hemma. Så jag har försökt göra det. Jag höll mig flytande förra veckan och Adam kunde komma hem en dag i förväg. Jag fick ett otroligt stöd av min svärmor och av vännerna. Hundvakt, barnvakt och hjälp med hundpromenader. Sedan kom mamma natten mellan lördag och söndag.
Vi har så gott som avslutat renoveringsprojektet här hemma på övervåningen. Det kvarstår att måla listerna och taket. Annars är vi klara. Vi kan pusta ut. Mäklaren har varit här och vi inväntar nu hennes besked för värdering. Vi behöver åka till tippen med allt som blev över från renoveringen - tomma burkar, brädbitar mm. Trädgården är riktigt skräpig. Men det tar vi i helgen, tror jag. Det och målandet. Den här veckan känns riktigt tung mentalt, för vår studio är inte klar och behövs. Jag kan inte genomföra vissa fotograferingar jag planerat. En del av mig vill bara snabbspola några veckor framåt tills staketet är uppe, studion är klar, hallen färdigmålad och bilderna skickade. Samtidigt vill jag bara frysa tiden, för Saga är helt underbar, Livia fyller två år på fredag och mamma är här. Jag är inte ensam, det kommer bli en rolig vecka och det jobb som är, det är roligt jobb. Det är det som får mig att orka just nu. Tanken på att det jobbiga snart är över. Snart kan jag öppna ytterdörren utan att oroa mig för hundar eller barn. Snart kan jag boka in fotograferingar utan att behöva en backup-plan. Snart kan jag bli av med stöket hemma. Snart. Det är det ord jag håller fast vid just nu. Snart.
Men nu är det viktigaste. Nu sover Saga i mitt knä, Livia ovanför mitt huvud i sin säng och min mamma i vårt gästhus. Nu. Jag ska ta till vara på det, svepa in mig i nuet. För snart kommer ju tids nog och då kommer jag att sakna nuet. Om det är något jag lärt mig så är det att det alltid kommer nya bekymmer att tacklas med, så då tacklas jag hellre med dessa jag känner än nya oförutsedda.
  
#1 - - Dan Brickman:

Ibland måste själen få komma ifatt kroppen. Det finns stunder då det mesta känns öken men så kommer det en liten rolig bild på ett busfrö på snart två år eller en leende bäbis. Då känns det som att allt stannar upp lite och att min själ hinner in i mig :)

Svar: Eller hur. Jag håller verkligen med! <3
Annie Brickman