När Annie...

Vi har så gott som avslutat renoveringsprojektet här hemma på övervåningen. Det kvarstår att måla listerna och taket. Annars är vi klara. Vi kan pusta ut. Mäklaren har varit här och vi inväntar nu hennes besked för värdering. Vi behöver åka till tippen med allt som blev över från renoveringen - tomma burkar, brädbitar mm. Trädgården är riktigt skräpig. Men det tar vi i helgen, tror jag. Det och målandet. Den här veckan känns riktigt tung mentalt, för vår studio är inte klar och behövs. Jag kan inte genomföra vissa fotograferingar jag planerat. En del av mig vill bara snabbspola några veckor framåt tills staketet är uppe, studion är klar, hallen färdigmålad och bilderna skickade. Samtidigt vill jag bara frysa tiden, för Saga är helt underbar, Livia fyller två år på fredag och mamma är här. Jag är inte ensam, det kommer bli en rolig vecka och det jobb som är, det är roligt jobb. Det är det som får mig att orka just nu. Tanken på att det jobbiga snart är över. Snart kan jag öppna ytterdörren utan att oroa mig för hundar eller barn. Snart kan jag boka in fotograferingar utan att behöva en backup-plan. Snart kan jag bli av med stöket hemma. Snart. Det är det ord jag håller fast vid just nu. Snart.

Men nu är det viktigaste. Nu sover Saga i mitt knä, Livia ovanför mitt huvud i sin säng och min mamma i vårt gästhus. Nu. Jag ska ta till vara på det, svepa in mig i nuet. För snart kommer ju tids nog och då kommer jag att sakna nuet. Om det är något jag lärt mig så är det att det alltid kommer nya bekymmer att tacklas med, så då tacklas jag hellre med dessa jag känner än nya oförutsedda.