Ett livstecken
Vilken tid det här är. Just nu sitter jag på färjan på väg tillbaka till Gotland. Vågorna är 1-2 meter höga och jag försöker att inte må illa. Jag har varit på fastlandet två dagar, jobbat och hjälpt familjen.
Det har varit så sjukt hektiskt. Min svärmor kommenterade att mina händer skakade. Det var utmattning. jag jobbade dygnet runt, bokstavligen, i två veckor för att få ihop en deadline trots datorstrul. Utöver familjen, renoveringen. Livet.
Men nu har vi kommit ur det. Jag har ett bröllop kvar som ska skickas iväg innan jul. Sedan är jag klar. Renoveringen har dragit över och kommer garanterat inte bli klar före jul, även om snickaren fortfarande tror att det är möjligt så vågar jag inte hoppas längre. Men mer om det senare. Det här har varit den tuffaste hösten i mitt liv, utan tvekan, men jag mår bra. Har prioriterat återhämtning och tid för familjen så mycket att jag orkat. Orkar.
Så det känns faktiskt bra. Det här är som slutspurten på ett 800-meterslopp. Tufft, men beslutsamt. Snart är vi i mål. Snart kan vi flytta hem igen! Ni som vill följa det hela kan alltid hänga med mig på Instagram, jag har skapat ett konto för huset. Det heter Lummelundaetebols. Där hinner jag i alla fall uppdatera oftare än bloggen. Men jag kommer snart dra igång och skriva här igen. Jag fullkomligt svämmar över av ord som behöver komma ut, bilder jag vill visa och känslor jag vill uttrycka. Jag har bara inte haft tiden. Men snart. Snart, snart, snart.
Jag önskar en fin första advent i efterskott! I helgen planerar vi att julbaka igen. Jag hoppas det blir av! Varenda social grej har blivit inställd nu under hösten på grund av sjuka barn, så jag hoppas det här blir annorlunda. Jag saknar mina kompisar, som vi knappt träffat alls på grund av renoveringen och vabbande. Så peppar, peppar!