När man visar Stugan

Idag skulle vi ha bott hemma igen. Så blev det inte. Istället vaknar jag i Adams pappas sommarstuga med vetskapen om att vi kommer bo här många veckor till. Troligtvis ett par månader till. Det är en blandad känsla. Av tacksamhet över att ha stugan tillgänglig. Av sorg att inte få vara hemma hos mina katter, med mina traditioner och julkänslorna. Av irritation över den komplicerade vardagen det innebär att bo utan diskmaskin eller förvaring och ungefär 30 minuter ifrån tvättmaskinen.
Stugans skåp är fulla, så vi har inte mycket plats för "våra" saker. Barnens grejer är överallt och vi har tryckt ihop våra kläder i två garderober. För det mesta ligger den på soffan och väntar på att bli vikt och undanlagd igen. Eller omvikt, eftersom att Livia tycker att det är superkul att tömma alla lådorna  barnrummet och kasta kläderna på golvet eller i Sagas säng istället...
Jag hade inte ork eller lust att julpynta. Jag grät faktiskt och kände att det inte skulle bli någon jul alls det här året. Men så överraskade Adam mig med att julpynta, och efter julmarknaden vi stod på i slutet av november tog jag med minigranen hem. Jag vet inte om vi kommer bry oss om att skaffa julgran alls. Men det vi pyntat har gett mig frid och jag ser fram emot julen igen. Fastän det inte blir som jag tänkt mig.
Vid vardagsbordet sitter vi och arbetar. Jag har en dag i veckan, Adam resten. Då ligger hundarna hos oss eller under soffan. Adam tar telefonmöten här. Det finns två saker här som är bättre än hemma: bredbandet och utsikten. Bredbandet är fiber och utsikten... ja den är magisk.
Stugan är väldigt enkelt och det var länge sedan den renoverades. Men den har varit hem både åt min svärfar och hans fru under ett år, och åt min svärfar under pandemin. Och nu åt oss. Den har sett min man växa upp. Han har massor med fantastiska minnen här och älskar stugan. Jag älskar platsen. Själva stugan har jag massor med idéer om hur man skulle kunna... men nej. Det är en magisk plats den ligger på och jag älskar lunchpauserna när man jobbar, då man går en promenad längs havet.
På kvällen har stugan den mest magiska utsikten man kan tänka sig. Då glittrar solnedgången i alla stugans fönster. Adam kommer hem med barnen och man får skynda sig att plocka bort datorn från soffbordet. Annars tar barnen och leker med min nya datormus. Jag älskar den - och det gör tjejerna också.
Så är det att bo i stugan. Opraktiskt men mysigt. Härligt och jobbigt.