När det är skillnad
När Livia föddes kände jag väldigt kaxigt "det här har jag koll på, så här fungerar det med barn". Sedan föddes Saga och allt var annorlunda, även om det var så bekant. Ungefär som att man ser en prinsesstårta och tar en tugga: man förväntar sig smaken. Men så är det päronsmak på grädden och fruktbitar istället för sylt. Mmm, så gott, men inte alls vad man förväntat sig. Så är det att få syskon till sitt första barn, nytt och bekant, väntat och oväntat på samma gång. Här kommer några saker jag inte väntat mig:
Amningen fungerade direkt.
Med Livia fungerade det aldrig klokt och vi trappade ner vid 4 mån och hade slutat helt vid sex. Hon fick tänder och började nafsa som en liten piraya. Men innan dess gick allt fel. Mjölkstasen på BB var värre än hela förlossningen och jag grät för att det gjorde så fruktansvärt ont. Tack och lov fick jag hjälp och stöd, fick lära mig att pumpa ut överskottet och fick en amningnapp utprovad för att skona mig och för att min trötta, lilla bebis skulle klara det. Hon hade fel teknik och orkade inte ta tag ordentligt, vilket slutade i inflammation och mjölkstockning för min del. Livia blev svetttig och trött av att amma, och somnade oftast av utmattningen innan hon blev mätt. Om hon skulle bli mätt fick det inte vara mysigt; jag var tvungen att kittla hennes små fötter och klä av henne så hon var sval. Hon skrek så fort hon hörde min röst.
Men med Saga var det annorlunda: hon kom ut hungrig och som en haj angrep hon bröstet. Hon somnar aldrig när hon ammar utan är helt groggy efteråt, släpper och gonar gärna in sig med tutten som huvudkudde. Äter rejält och är nöjd en bra stund. Klagar när det börjar kurra i magen och tystnar förväntansfullt när hon hör mig. Här behövs ingen amningsnapp utan hon tar ett bra och rejält tag. Jag använde den första veckan varannan gång och sedan dess ligger dem orörda i sin ask. Jag kan inte säga att det är mysigt och underbart. Mysigt är det kanske varannan gång, underbart då och då. Min lilla fina Hobbit.
Jag tog fram napparna Livia aldrig ville ha för att se om Saga ville. Men nej, de spottas bara ut och i början kräktes hon när vi försökte även när vi testade olika. Livia tycker däremot att dem är jätteroliga och har dem gärna i munnen dagtid. Tre fick dock valpen tag på så dem blev lite väl omtyckta...
Inget av mina barn vill ha napp, men inte verkar de vilja ha något annat istället heller. Inga favoritgosedjur, ingen snuttefilt. Saga kan tugga lite på sina händer när hon är hungrig men hon vill inte ha något i munnen när hon sover, inte ens tutten... Livia dricker vatten ur en nappflaska när hon ska sova, men ställer bort de när hon inte vill ha mer, oftast innan den är tom. Hon vill gärna ligga på sidan utan täcke eller filt och ska hon hålla i något är det en hand en liten stund.
Fastän dem är olika känns det lugnare nu andra gången. Vi är mer avslappnade, jag är mer avslappnad. Adam är lite väl slapp men han lär si mer och mer. Saga bryr sig föga om ljud. Precis som med Livia låter vi henne sova med ljud omkring sig och då vaknar hon sällan. I det är dem också lika. Saga sover igenom hundskall och Livias tjut, Livia sover igenom de mesta spädbarnsgråten. Vi sover alla fyra i samma säng. Adam och jag i mitten med varsitt barn på sidorna. Vi kommer behöva ordna något så att Saga inte kan rulla ner snart, för hon har redan börjat vända sig. Men på natten vänder hon sig bara mot mig och gonar in sig mot mig, så att hon har nära till tutten sen. Man får inte vara dum! Livia brukar ha en kudde bredvid sängen på sin sida. Hon har bara rullat av en gång. Oftast kommer hon in mellan 3-6 på morgonen. Hon och Saga verkar väldigt synkade i sina sovtider. Vid 3-4 eller vid 6-7 vaknar dem till eller är lättväckta, annars sover dem som stockar. Tack och lov!!
På tal om sova! Saga kan man oftast lägga ner, i spjälsängen, vår säng, skötbordet eller hennes bilbarnstol, och hon är nöjd både sovandes och vaken! Livia skulle man alltid ha i famnen och sjalen fick slita varje dag. Saga är helst i famnen men kan absolut ligga själv en stund beroende på humör!
Livia var känslig, Saga är stencool. Livia gallskrek om man drog något över hennes huvud eller satte på en mössa, Saga bryr sig inte alls såvida mössan inte åker ner över ögonen.
Samma sak med blöjan: minsta droppe och Livia ville ha den bytt. Saga bryr sig först när det blir trångt eller börjar läcka! Det är en enorm skillnad i mängd blöjor som går åt. Vi kan även köra mer med tygblöjor, för Saga är som en klocka i magen. Hon har mer ont i den än Livia hade och har ett navelbråck vi behöver hålla koll på, men gråter generellt väldigt sällan. Hon började le och skratta vid 4-5 veckor medan Livia var typ 9 veckor innan jag fick ett leende (hon var mer frikostig med dem mot andra). Saga ler mot allt och alla, mobilerna över spjälsäng och skötbord får små försök till skratt. Min glade lille Hobbit!
Tänk att barn är så lika och så olika! Det stämmer så väl det man hörde att det inte finns "ett rätt sätt" med barn. Jag är så tacksam att vi fått ett så "snällt" barn nu andra gången. Det gör livet så mycket enklare och roligare!