När Annie...

 

Nu är jag dum nog att gå emot mina egna ord. Jag skulle aldrig, aldrig rekommendera det till någon annan, men jag ångrar det inte heller (generellt, fråga mig inte just när jag hittar en söndertuggad pryl). Jag var noga med att valpköparna inte hade småbarn och valde bort flera som var intresserade just för att de hade väldigt små barn. Men vi har hela tiden velat ha två hundar, och då vi drömmer om fyra barn kände vi att det är nu eller aldrig - det blir inte enklare med tre små barn! Vi skojar om det hela tiden när det känns tufft: det är enklare nu än det kommer att vara på länge! Tanken får en att skratta och vi skakar på huvudet över hur dumma vi är. För det är vi, men samtidigt är det inte så farligt som jag räknat med.

 

Men det är värt det. Att ha valp, småbarn och bebis samtidigt. Vi skrattar så himla mycket och de är så kärleksfulla mot varandra. Kärleken, gemenskapen. Vissa vill säkert ha ett så enkelt liv som möjligt, men det är inte det vi drömmer om. Vi drömmer om kärlek, om skratt och bus. Hemma hos oss är det lite kaos, men det är så vi vill ha det. Ikväll lekte Livia hund medan vi åt middag. Hon kröp runt bordet och sa "voff". Då och då kom hon och gapade för en sked mat till. Vi skrattar så himla mycket även om jag kan höra hur vissa skulle tycka att det är så oansvarigt.

 

Vi har regler och vi är stränga när något är farligt, men om det inte är farligt ifrågasätter vi själva ofta de där osynliga reglerna som finns. Vad är viktigt, egentligen? Att barnet sitter på en stol medan det äter, eller att barnet äter? Oftast lyckas vi ha Livia på en stol när hon äter, men vi ser det inte som ett misslyckande om hon sitter i någons knä eller springer omkring emellan. Valpen har ett strängare liv. Mest för att vi i kaoset ibland missar vem vi skäller på eller vem som gjort vad, så det har blivit att vi använder samma ord till Livia som till hundarna. "Vad gör du?!" följt av "nej" och sedan en uppmaning "loss/gå och lägg dig/lägg tillbaka den!" och slutligen "Bra där!".

 

Skillnaden är att jag pratar svenska med hundarna - eller gjorde, nu blir det oftast engelska till dem också. Barn och valp är typ samma sak, förutom att valpen lär sig fortare och inte testar lika mycket... vi blir helt klart mer irriterade på Livia än på Akira! Jag skrev så på Facebook en gång och fick till svar att jag hade en fruktansvärd syn på barnuppfostran, varpå jag svarade att det troligtvis var dennes syn på hunduppfostran som var fruktansvärd. Jag tror på positiv förstärkning, mycket beröm och lek för att få hund eller barn att göra rätt, och korta men bestämda tillsägelser/markeringar när något är fel. Fast det är kanske fruktansvärt... vad vet jag?

Nu är Akira i alla fall snart fyra månader och helt fantastisk. Nästan rumsren (hon säger i alla fall till när hon behöver gå ut, och missar bara om det är mycket lek eller om vi inte är snabba nog) och mycket lydigare än sin mor, som insett att hon kan komma undan med en hel del när vi fokuserar på Livia eller Akira. Valpen går fot när vi är ute och kommer som en blixt på inkallning (mest för att hon sällan lämnar ens sida) och det beror nog mest på att vi kör mycket godis som belöning, och hon är extremt matglad. Hon är så himla lättlärd och i behov av aktivering. Hon tuggar på allt, men det är ju bra, för det lär/tvingar oss oss att hålla ordning trots en tvååring och en nyfödd bebis! Det känns som om det värsta är över nu, och det blir bara enklare och enklare med Akira. Vackra, lilla valp. Jag kan inte riktigt förstå att hon föddes i vår tvättstuga för mindre än fyra månader sedan. 

 

Men om ni funderar på att skaffa valp och har småbarn hemma, så rekommenderar jag varmt att avstå! Hade Akira inte fötts hos oss hade jag aldrig, aldrig velat försöka mig på det.