När man gick dit tillslut
"Du ska till Lotta, eller hur?"
Hur skulle jag veta det? Det är mer än två år sedan jag var på vårdcentralen senast och då fick jag höra innan att "din ordinarie läkare är sjuk". Går det bra att träffa någon annan? Jo, jag hade ju bara varit i Sverige igen i ett drygt år då, min ordinarie hade jag bara träffat i 15 minuter en enda gång tidigare.
Men i måndags satt jag stelt på kanten av britsen och dinglade med fötterna. Det var skitjobbigt, trots att min läkare log vänligt bakom sin andningsmask. Hur gör man? MVC och BVC är enkla - de ställer lite frågor och undersöker. Men här satt läkaren och log mot mig och jag visste inte riktigt vad jag förväntades göra eller säga. Så jag satte mig nervöst på bristen och dinglade med benen.
Jag skriver det här för att jag sitter med Saga på bröstet och gråter av medkänsla och empati över olika öden inom kvinnovården. Jag läste om skräckförlossningar och kvinnor som inte blivit tagna på allvar. Om barn som skulle ha levt men som aldrig fick chansen, för att kvinnans oro inte togs på allvar.
Mitt besök på vårdcentralen slutade med att jag kunde konstatera att jag åldras. Jag sökte för ont i fötterna, pigmentförändringar och förnyat recept av en inhalator mot ansträngningsrelaterad astma, varav den sistnämnda inte fanns i min journal då jag flyttat runt och systemen är olika. Tack och lov kunde jag lugna Adam när han ringde efteråt: det är inte hudcancer, bara pigmentförändringar på grund av åldrande, troligtvis utlösta av graviditeten. De dök upp veckorna efter Sagas födelse och skrämde mig ordentligt. Jag vill inte dö ifrån mina flickor, så jag bokade det där besöket jag skjutit på i ett halvår. Men var alltså ofarliga.
Måndag förra veckan däremot fick jag ett annat besked. Där var min oro befogad. Min bebis slutade inte skrika, utan gick över till en hysterisk gråt jag aldrig hört förut. På söndagen hade vi upptäckt att hennes navel svullnat upp rejält och vi skulle ha frågat om det på BVC på måndag morgon, men ställde in på grund av hosta. Bara någon halvtimme efter att jag avbokat började Saga skrika och ingenting hjälpte.
Jag försökte amma, Adam försökte bära och guppa, men hon skrek sig genomsvettig och håret blev alldeles krulligt på hennes lilla huvud. Otröstligheten var total och pågick i ett par timmar när den bara blev värre. Adam gav henne till mig och tog ut hundarna och Livia på en promenad. Jag försökte amma men hon pausade inte skriken ens för att andas. Då kom jag ihåg svullnaden och mycket riktigt, det var fortfarande väldigt svullet och även ett område runt naveln buktade ut på ett sätt som var bekant för mig. Försiktigt tryckte jag in svullnaden genom naveln igen. Jag slog numret till 1177 och medan jag bytte blöjan lugnade Saga ner sig. Jag hann amma och byta kläder på henne innan telefonkön tog slut och det var vår tur. Då sov Saga på skötbordet framför mig. Sköterskan i luren ställde frågor, jag tog tempen (aningen hög) och fick en akuttid till lasarettet, ett specialrum med egen ingång för barn med symtom. Fast nu var det ju Livia som hade hosta och inte Saga (jag tog ett negativt prov några dagar innan men hade bara huvudvärk som symtom, mer troligt pga sömnbrist och vabbande än Covid-19), men vi kände ju "better safe than sorry".
Så här såg det ut när jag tyckt lite på Sagas navel och insåg att min teori troligtvis stämde och jag borde ta en bild att visa läkaren. Ursäkta den blå "sorgeranden" under mina naglar: jag slipade en byrå natten innan. Mer om det inom kort förresten.
Vi kom till sjukhuset prick, jag och Saga, men det fanns inget väntrum och de var underbemannade, så jag ombads "ta en promenad och komma tillbaka om 30 minuter". Varken jag eller Saga var klädda för att promenera i vinterväglaget och i minusgrader - vi har 15 minuter med bil till sjukhuset så Saga hade en tunnare overall och jag saknade både vantar och mössa. Det finns inget farligare än bylsiga kläder när man åker bil så jag försöker att inte ha för mycket kläder på barnen. Lång historia kort: två timmar senare blev vi insläppta av sköterskan, som stressat snäser åt mig att eftersom mitt barn inte har feber så är det inte akut och eftersom hon inte kan se någonting så är det ingenting för "alla bebisar skriker" och "det kan vara jobbigt". Sedan kom läkaren in.
Läkaren råkade vara samma som undersökte Saga på BVC strax efter förlossningen, och han mindes oss väl. Han hade en student med sig och lyssnade på vad jag berättade medan han undersökte min nyvakna och glada lilla bebis. När han tryckte på magen gallskrek hon. "Hon är fortfarande öm" konstaterade han mjukt och log mot mig "Din instinkt är helt rätt. Du har rätt, hon har navelbråck. Jag kan känna hålet men du har fått tillbaka det fint. Det är ingen fara nu."
Jag fick veta att navelbråck är vanligt bland barn - en av fem nyfödda har jag för mig att han sa - men att de flesta aldrig har ont av det. Det kan behöva opereras, om det gör ont, för i så fall kan det vara farligt: tarmar eller inälvor eller vad det nu var kunde ta skada. Vi blev uppmanade att hålla koll de närmaste 6 månaderna, för kan vi själva inte försiktigt peta tillbaka det ner igen så måste vi till akuten. Nu vet vi att hon ibland får ont i bråcket och när hon skriker extra är det alltid naveln som svullnat upp. Tänk dock om jag tagit enbart sköterskans ord? "Det är normalt att barn skriker...". Det är allt för lätt för vården att göra misstag och ibland blir konsekvenserna liv och död. Särskilt vi kvinnor verkar falla mellan stolarna. Antingen söker vi inte hjälp, eller så blir vi inte tagna på allvar när det händer.
Jag söker inte hjälp, men jag kämpar med att bli bättre på det. Med graviditeterna och barnen tar jag inga risker men med mig själv så är jag inte lika slagfärdig. Med Saga åkte jag in till Förlossningen tre gånger "i onödan" för att kolla att barnet därinne levde. Varje gång sa personalen samma sak: "ring hellre en gång för mycket, kom in en gång extra, vi finns här för dig". Tänk om personalen känt och sagt så till Sara? Tänk om personalen lyssnat på Ebba och genomfört det redan beviljade kejsarsnittet? Tänk om personalen lyssnat på Toves gråt om att hon inte orkade och följt sina egna rutiner?
Jag kan inte läsa deras historier utan att gråta, hålla hårdare om Saga och minnas förlossningen, hur jag gick helt in i mig själv. En födande kvinna är inte kapabel att strida för sin sak och måste lita helt på att hennes partner och barnmorskor strider för hennes och hennes barns säkerhet. Personalen får inte vara för utarbetad, okunnig eller stressad. Det får inte vara platsbrist och "omöjligt" med ett kejsarsnitt. Vården måste ha prio 1 i vårt samhälle, särskilt vården om barnen, vår framtid. Alla hjältar som nu strider mot Covid-19 borde få rätt till ledighet, sömn och vettiga arbetstider, hur svårt det än må vara att lösa i praktiken. Annars riskerar de att säga "det är normalt" om cancer, missa avvikande hjärtslag på ett CTG eller tvinga en panikslagen kvinna genom en förlossning vilket leder till svåra skador på mor och barn eller, som i dessa tragiska fall, död.
Saga har somnat i mitt knä och jag har aldrig känt mig mer lycklig över att ha henne i min famn. För idag är jag så ytterst medveten om att ett litet misstag kan få stora konsekvenser. Lotta var trevlig och jag hoppas hon hade rätt om mina prickar. Den som lever får se, men för tillfället känner jag mig trygg.