När du är 1 månad

Du är en månad idag. En hel månad. Aldrig har en månad gått så fort förut. Månaden inan du föddes tog ju en evighet. Men när jag ser de här bilderna känns det som igår. Jag minns känslan när du kom till världen, ditt fuktiga huvud mot mitt bröst. Tårarna i mina ögon och den där kärleken när vi låg i rummet där tiden står stilla. Din födelse var något av det häftigaste jag någonsin upplevt. 
Att se dig på bild nu får mig att le. För du ser precis likadan ut som du gjorde den natten på BB. Lite knubbigare, men annars precis likadant. När vänner och bekanta såg dig utbrast nästan alla  "hon ser ju inte nyfödd ut". Det stämmer verkligen. Nu när jag ser bilderna kan jag inte säga vilka du är 1 vecka, 2 veckor eller 4 veckor gammal på. Det kunde jag med Livia. Men du hade samma lugna, vakna blick dagen du föddes, mörkt silkeslent hår och härligt knubbiga kinder som jag stryker näsan mot hela tiden. 
Din födelse var relativt enkel. Första dagarna hemma var det inte. Bilden på din pappa med dig på sitt bröst togs första natten hemma. När din syster kom hem grät jag och hade panik över hur jag skulle hålla henne levande. Med dig grät jag inte, men jag var helt säker på att vi skulle ha ihjäl dig. Din syster var nämligen så förälskad i dig att hon skulle vara med dig hela tiden, och jag var säker på att hon skulle lägga sig på dig eller ha sönder sig om jag blundade. Du var så enkel i början. Ja, du vaknade ju varannan eller var tredje timme för mat, men första dagarna låg du snällt i egen säng i alla fall en stund, och du var lätt att söva. Det tog du igen sen. Du har haft väldigt många kvällar med magknip under din första månad. 1-6 timmar av panik och smärta och gråt då du varit otröstlig. När det gått över har du varit lugn och sovit gott intill mig. Du har låtit mig sova relativt bra, oförskämt bra för att vara nyfödd! Vår lilla julklapp. Vår lilla julhelgsbebis.
Du var oerhört snäll när jag fotograferade dig. Du lät mig lägga ner dig och tyckte möjligtvis att jag var lite jobbig när jag tryckte ner dig i julstrumpan. Men annars har du varit så otroligt lätt att ha att göra med, nöjd bara du får vara med. du har inte uppskattat att vara själv, nej, inte alls. Att lägga ner dig mer än ett par minuter går absolut inte för sig. Du vaknar till och med i babysittern som Livia älskade, men kanske kan du vänja dig vid den. För jag behöver lägga ner dig rätt ofta, när jag plockar upp efter valpen eller byter blöja på din syster. Men mest har vi dig i sele eller bärsjal och du sover så gott där. 
 
 
Du är så otroligt älskad. Din syster blev så himla glad när du kom hem och jag kämpar hårt för att det ska fortsätta så. Du hänger med på allt hon vill göra. Hon drar av dina strumpor och provar dem, men sedan sätter hon på dig dem igen. När du gråter kommer hon och rycker i mig eller talar om. "Bäbis!" säger hon uppfodrande. När du är på övervåningen och gråter säger hon till mig "bebis borta!" och pekar. När du gråter i min famn ser hon till att du har någonting, en leksak eller ett gosedjur. Hon klappar dig på huvudet och pussar dig. Yaya/Djadja/Jaja kallar hon dig och hon vet att du ska vara i min famn. Är du inte där vill hon veta vart du är. Jag har er ofta i knäet bägge två.
Du tycker om din syster, för det mesta. Ibland gnäller du till när hon är lite väl hårdhänt, men mest gillar du att titta på henne. Du blir bättre och bättre på att fästa blicken, och din syster vill du gärna titta på. Annars älskar du pappas arm, där sover du gott. 
Det bästa du vet är dock mat. På dagen äter du varje gång du får chansen. Oftast en gång i timmen, så du är bra på att småäta. Du blir oftast arg, för det är högt tryck i tutten och du hinner ofta inte svälja snabbt nog. Är du inte så hungrig blir du riktigt sur när mjölken kommer för snabbt, då du egentligen mest ville snutta och inte äta. På natten däremot äter du girigt ungefär var tredje timme och somnar gott, mätt och belåten. Du brukar äta vid midnatt, tretiden och 6-halv 7. Om jag inte måste gå upp ligger du och jag kvar och vi somnar om ihop till nio-tio. Du sover riktigt gott bredvid mig i vår säng. Så ville jag absolut inte sova, men det fungerar så himla bra och jag är bara tacksam för att jag får sova. Efter att ha jagat en valp och din syster om dagarna behöver jag varje minut av vila.
Amningen går mycket bättre än den gjorde med din syster. Du somnar inte utan dricker tills du blir distraherad eller släpper för att du är mätt. Din syster hade ett dåligt grepp, somnade av ansträngningen/mysigheten och blev inte riktigt mätt. Du blir mätt och ligger som en liten trasdocka mot min axel och kisar mot världen. Du älskar mat och vill ha det så fort du hör min röst. På det viset är du väldigt lik din storasyster.
Du har inte varit ute bland folk så mycket. Du är ju en så kallad "coronabebis" och kom till världen mitt under en pandemi, den värsta i modern tid. Ingenting är "som vanligt". Men du har fått skymta både dina mor- och farföräldrar i alla fall som flyktigast och det är jag glad för. Min mamma fick rå om dig nästan en vecka under sin julledighet. Din farmor träffar vi ju ofta så henne har du sett ganska mycket. Men annars har du många som längtar efter att träffa dig. Du och jag är mest hemma och myser, eller på kontoret och myser där.
Vi diskuterar ditt hår mycket, om du kommer behålla din mörka hårfärg eller om den kommer ljusna. I visst ljus skimrar ditt hår i rött och i guld, i annat brunt och ibland nästan blont. Både jag och din pappa föddes mörka och blev ljusa, så vem vet? Det är spänannde. Just nu är det mörkt och lite lockigt, långt och silkeslent.
Vår lilla prinsessa, vår lilla Saga. En månad idag. <3