När Annie...

Jag sitter och väntar på att en zoom-redovisning ska starta. Dessa bilder är dock från förra veckan, när jag satt och lyssnade på tre föreläsningar i sängen med en liten tjej antingen intill mig i sängen eller på bröstkorgen. Det var en speciell dag, första dagen Livia var tillbaka på förskolan och jag var ensam hemma med det yngsta lilla trollet.

 

Veckan som gått har varit så underlig. Det är mycket enklare att få barn nummer två än barn nummer 1, men alla rutiner vänds upp och ner ändå. Man vet vad man ska göra, man är inte orolig på samma sätt och barn nummer 2 hänger mest med. Vi har henne mycket i sjal, för hon har börjat avsky att ligga själv, något hon var helt okej med i början. Men det gör oss ingenting, Livia ville aldrig ligga nöjd för sig själv heller. Annars blir allting mer komplicerat och det tar ett tag innan man lär sig hur vardagen fungerar. Sömnen fungerar inte men mest av allt, så är det smärtan. Jag fick en grad 1-bristning under förlossningen och fick väldigt många stygn "down there" så just förra veckan låg jag ner så mycket jag kunde. Sitta var uteslutet förutom kortare stunder.

Det var en vecka i kaos och lugn. På morgonen vaknade jag till blöjor på golvet eftersom ingen av oss orkade ta oss de två metrarna bort till soppåsen under natten. Nu har vi landat mer. Jag kan sitta igen nästan som vanligt, vi byter just nu bara en blöja per barn på natten och då orkar man gå upp. Vi gav upp försöken att få Saga att sova i egen säng, och samsover alla fyra i vår i alla fall halva natten. Livia brukar vakna framåt småtimmarna eller när vi går och lägger oss, och kommer in till oss. Jag har blivit proffs på att gosa med båda tjejerna samtidigt och har en på varje sida. Liggamningen fungerar bra på natten och vissa nätter sover jag nästan bra. Jag låter Adam få så mycket bra sömn som möjligt, så att han orkar gå upp med Livia när hon vaknar. Vissa mornar har han tagit själv med henne och hundarna, och låtit mig få sovmorgon. Ovärderligt!