När Annie...

De första dagarna är alla spädbarn rätt lika varandra. De sover mest, äter en del och skriker ibland. Men sedan börjar det hända något. Jag minns det som att Livia sov mest sina första veckor i livet. Hon var missnöjd så fort man lade ner henne. Saga vill helst inte heller ligga själv, korta stunder går bra, sedan klagar hon. Men det är inte alls samma ljud. Livia lät "hehehehe" som om hon skrattade, högt och gällt. Saga ropar liksom, "euuuhh" låter det ungefär. Ett utrop, sedan väntar hon, sedan ett till. Det är sällan hon skriker annars. Hon sover inte heller så mycket. Ligger mest och filosoferar och betraktar.

 

Men hon är inte tyst. Hon gnyr, gnorrar och låter liksom "uh!". Små grymtande stönanden, ungefär. De betyder alltifrån "mamma ta upp mig nu tack" till "det där var gott, men jag vill gärna ha lite mer". Jag vet inte om det är för att hon är vårt andra barn, men jag upplever det väldigt lätt att förstå vad hon vill. Hon har blivit en egen liten person och redan nu kan man börja ana vem hon är. Det är så häftigt att få vara med om det här, att se en människa födas och upptäcka världen, sig själv och sin plats här. Jag är så sjukt tacksam över barnen. Våra två tjejer, våra underverk.