När man sammanfattar 2020

Det är ett nytt år och traditionsenligt vill jag sammanfatta det förra! Vilket spännande år vi har haft. Inte bara min familj, utan hela världen. Min familj har haft det bra, mycket bättre än de allra flesta, skulle jag tro. Ska vi kika lite på hur året varit? Jag hade trots pandemin ett av mina bästa år någonsin. Varning för massor med barnbilder!
Vi började året med att flytta in vårt förråd hos Adams pappa, första steget mot ett garage. Vi såg fram emot att köpa lite mer mark under sommaren och skicka in bygglov under hösten, för att få ett vettigt gästhus och ett ordentligt garage med såväl förråd som plats för att pyssla. Planer som fick skjutas upp av en viss pandemi. Men i januari visste vi ingenting om det. Vi njöt av en sjövild liten tjej som gick längs med möblerna och då och då tog några stapplande steg. Vad liten hon var! Hon och hennes kompis, född dagen efter. Pyttetjejer! 
 
Vi jobbade en hel del hemifrån, för det var iskallt på kontoret och jag var mammaledig, så jag jobbade ju egentligen inte utan försökte vara just ledig... vilket innebar en hel del jobb ändå, men hemifrån på kvällarna med en kopp te i mitt bibliotek som äntligen började kännas färdigt. Vi fick monterat en ny kökskran! Det kändes helt otroligt! 
 
I februari stod vi på bröllopsmässa, jag och sambon. I bilen på vägen hem bestämde vi oss för hur vi ville förlova och gifta oss: förlova oss under ett litet äventyr i vildmarken och sedan gifta oss "på riktigt" på Gotland. Vi flängde mellan fastlandet och Gotland, hjälpte pappa lite med flytten till en bättre lägenhet och pysslade hemma med Livia. Jag var fortfarande mammaledig och Adam jobbade hemifrån så vi hade massor med tid ihop. Jag minns det som helt underbara men ganska flaxiga veckor med mycket resor. Vi hade barnvakt över en helg för första gången. Vi var så fulla av drömmar och förhoppningar om året! Men det var också en del bakslag. Vi försökte få till ett syskon och minns jag helt rätt var det i slutet av februari som vi hade ett tidigt missfall, så vi bestämde att vänta ett par månader med att försöka på nytt så att vi inte skulle riskera en decemberbebis...  
 
I mars insåg jag mer och mer vidden av Covid-19. Jag har nog inte insett vidden av det fullt ut än. Men jag gick från att tycka att det var en otrolig hysteri över ingenting till att inse att det skulle påverka världen sjukt mycket oavsett hur mycket sjukdomen i sig faktiskt spred sig. Jag tror fortfarande att skräcken över sjukdomen är värre än själva sjukdomen, men det är så sjukt obehagligt och läskigt över hur olika den slår. Men i mars började jag inse att det skulle påverka oss massor. Rädslan över hur det skulle gå med företaget och vår personliga ekonomi - två stycken vars huvudförsörjning var inom nöjes- och eventbranschen, skrämde mig otroligt och jag satt uppe många kvällar, funderades och räknandes.
 
Sambon fyllde 30 utan någon direkt fest. Vi hade sorg i huset när Saurons bror Saruman blev påkörd och vi hittade honom död när vi kom hem. Han hade smitit ut genom kattluckan just innan vi åkte hemifrån, något han börjat med några veckor innan, och vi chansade och fångade inte in honom. Det var riktigt tungt. Han och Livia var verkligen bästa vänner. Livia mådde inte så jättebra i mars heller, för hon fick svinkoppor. Så vi satte oss i karantän först av det skälet. Men vi gjorde några roliga saker också! Vi byggde vår sänggavel och fick ÄNTLIGEN ordning i vårt sovrum. Jag sökte drömutbildningen. Och vi fick lite snö ändå, just när jag gett upp och hoppades på vårens ankomst. 
 
April började med snö och slutade med härlig värme, både i själen och ute i naturen. Livia fyllde ett och började gå på riktigt veckan därpå, dagen efter hon började på förskolan typ. Hon tog sina vanliga stapplande steg och tittade sig omkring, blev väl inspirerad eller kände att hon inte såg vad de andra gjorde när hon själv kröp och alla andra gick, så under inskolningen började hon också gå ordentligt. Sedan tog det inte lång tid att lära sig springa och klättra. Ettårsdagen spenderades bland vänner trots pandemin, men utomhus och med dropp in för att minimera risken för smitta. Favoritpresenterna var en sandlåda och en rutschkana. I efterhand, underbart när sommaren spenderades på hemmaplan!
 
Jag mådde inte så bra dock men dolde det så gott jag kunde. Jag sov mycket, särskilt i Livias tält medan hon lekte omkring mig om eftermiddagarna. Jag var mammaledig efter 13 varje dag samt varje fredag hela april ut, så att Livia fick en mjukstart på förskolan och så att ekonomin skulle fungera när allt stannade i och med pandemin. Jag bar på den underbara insikten men även hemligheten att Livia skulle bli storasyster, trots att vi trott att vi gjort så gott vi kunnat för att undvika en decemberbebis, så blev det ju BF 27/12.
 
Vi kämpade på trots pandemin, filmade delar av en musikvideo för att kunna göra en ny version av en låt vi spelat in video till hösten innan. 1,5 års letande efter en ordentlig studiolokal fick äntligen sitt slut när vi bestämde oss för att tacka ja till ett samarbete med ett annat företag här på Gotland. Kontrakt skrevs och vi flyttade ut från vårt kontor i Roma. Maj var en känslofull tid, en berg- och dalbana av känslor. Oro för framtiden, glädje. Trötthet, illamående, försommarlycka. Jag jobbade massor med timmar på ett projekt för ett företag som total-kraschade på grund av Covid-19. Det var tungt och jag hoppades verkligen på att komma in på utbildningen jag sökt månaden innan, för det skulle innebära en chans till studiemedel och därmed en räddning ifall företaget skulle gå i konkurs. Nästan alla mina brudpar hade meddelat att de ville skjuta upp sina bröllop till nästa år, så vi visste att inkomsterna under sommaren skulle försvinna och vi letade med ljus och lykta efter nya sätt att få in pengar. Lösningen blev just hemsidor och småjobb för olika företag. Jag fotograferade personalporträtt och matbilder, byggde hemsidor och fortsatte att ta ut mammaledighet halva dagar hela maj.
 
Juni kom med värme och glädje, midsommar med vänner och härliga grillkvällar på altanen. Vi kunde vakna på morgonen i ett städat och ordnat sovrum som äntligen hade garderob. Vi fick tillträde till studion och nya kontoret aningen tidigare än väntat, så vi passade på att vara där så mycket vi kunde för att riva ut. Det såg verkligen hemskt ut när vi fick nycklarna! Massor av olika färger och lager av material för ljuddämpning. 
 
Lugnet lade sig äntligen i hjärtat. Vi insåg att vi skulle klara sommaren utan problem ekonomiskt. Inte med något stort överskott, men vi skulle kunna ta ut lön nog att klara oss. Sedan fick vi ett oväntat tillskott i kassan, när sambons deltidsjobb försvann (han blev uppsagd på grund av Covid-19 då företaget nästan gick i konkurs och fick omstruktureras) och han fick en månad betald ledighet som kompensation för den plötsliga uppsägningen, och efter det den innestående semesterersättningen. Inget ont som inte för någonting gott med sig! Det var så klart läskigt att han blev "arbetslös" mitt i pandemin, men samtidigt hade vi vårt företag och det trillade in jobb där.
 
I juli gick vi officiellt ut med nyheten om att vi skulle bli fyra, och Livia fick sin "gocka" som första steg mot att förbereda sig för att bli storasyster.Vi försökte träffa familjen så mycket vi kunde trots omständigheterna. Mamma kom ner och hjälpte oss med Livia, så vi kunde lägga både tid, kraft och pengar på att bygga en ordentlig altan. Det var ett av sommarens största projekt som vi planerat och som vi kände oss tvingade att genomföra trots allt, för den gamla var rutten på vissa ställen och inte alls barnsäker. Den nya altanen blev sommarens höjdpunkt och där kunde vi träffa vänner nästan som vanligt. Nästa projekt är ett utekök/grill och staket/mur runt hela trädgården. Det får bli när mamma kommer ner under semestern nu 2021... 
 
Det var skönt att gå ut med graviditeten, för det syntes ännu tidigare den här gången. Ändå hann jag knappt tänka på den, för jag hade fullt upp med att springa efter Livia!
 
Augusti blev nog sommarens bästa månad. Vi blev klara med så många små projekt. Tavellisterna kom upp i köket, jag fick fixat min cykel och kunde ut och träna trots foglossning. "Gocka" hette "Bebis" och skulle med överallt. Sängen mamma köpt begagnad på nätet blev poppis och Livia sov bra där. Hon kom in till oss på morgonen eller under natten om hon vaknade till, men det blev verkligen en vändning för oss! Nästan hela dagarna tillbringades ute i trädgården, i sandlådan, gungan eller på alltanen. Nu när jag ser bilderna längtar jag extra mycket efter sommaren 2021! Det ska bli så underbart att hänga där med två små skruttar, Livia i sandlådan och minstingen som kanske kryper tills dess, eller om den sitter i Livias bilgåstol. 
 
 
Nu började Livia se ut som ett barn och inte längre en liten bebis. September var en omställning. Jag blev heltidsstudent samtidigt som jag jobbade med de få bröllop jag hade fotograferat under sommaren, vi höll en workshop i Växjö och spelade in film i Eskilstuna i samband med att vi ändå åkte till fastlandet på begravningen av Adams farmor. Kontoret blev klart nog att flytta in i, så det var en ganska hektisk månad. Vår vattenpump bestämde sig för att lägga av och vi fick den fixad igen efter ungefär en vecka. Då passade vi på att bygga en ny lucka till pumpen, för den gamla hade verkligen murknat sönder. Jag började skolan och kände verkligen att jag prickat helt rätt. Det var så sjukt roligt även om det samtidigt var jobbigt, för jag hade så mycket foglossningar och jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig kring om jag var i riskgrupp eller inte, för det ändrades hit och dit. Ena stunden var graviditet en risk, i nästa var det inte det såvida man inte hade diabetes eller fetma.
 
I oktober hann jag nästan inte blogga alls. Först var jag ensam med Livia hemma första veckan, så jag hade inte många minuter för mig själv. Sedan åkte vi till Jämtland och hade vårt förlovningsäventyr/elopement, så vi var borta en vecka där. Lagom till att vi återvände var det mycket i skolan, och sedan blev Livia förkyld och vi fick hjälpas åt att vabba, jag blev förkyld och all undervisning gick över till distans. Adam har kämpat i studion med att bli klar där, mellan filminspelningar och redigering. Jag passade på när jag och Livia var sjuka att bygga klart köksskåpet. för jag hade massor med rastlöshet i kroppen och jag var rädd att Livia skulle trilla in i det och ha sönder både det och sig själv. Hollie var dräktig och sista dagarna gick vi och väntade på att valparna skulle födas. Det var minst sagt fullt upp! 
  
 
November blev blogg-mässigt en ganska fattig månad, men det hände ändå en hel del! Den andra november föddes Hollies valpar och mina studier blev på grund av pandemin helt onlinebaserade, vilket var perfekt timing. Jag lyssnade på föreläsningar och skrev korta uppgifter med gruppmedlemmar på distans. Läste och gosade valpar mellan varven. Adam byggde och målade i studion mellan filmuppdragen. Graviditeten var underbar till och med novembers sista dagar, då förvärkarna började. Jag trodde bebisen skulle komma redan i månadsskiftet, för jag hade samma molande mensvärk som jag hade med Livia i en vecka innan hon föddes. Men dagarna gick, november tog slut och bebisen låg kvar och gonade sig i magen.
 
December blev månaden av ändringar, omställning och lugn. Jag fick stränga order att ta det lugnt från barnmorskorna. Tre eller fyra gånger åkte jag in till förlossningen för att kolla så allt såg bra ut, då rörelserna i magen ändrades. Hela november ut var bebisen extremt livlig, men i december fanns det dagar den knappt rörde sig alls och  kombination med de starka förvärkarna fick jag åka in och kolla så allt såg bra ut. Varje gång fick jag höra samma sak: bebis mådde prima, kroppen övande och det var snart dags. Jag hade "mjuk och mogen tapp, förkortad men ej utplånad" varenda gång. Sista två gångerna, fredagen och lördagen innan det äntligen var dags, var jag 1cm öppen med utplånad tapp.
 
Advent efter advent och därefter Julen kom och gick och trots ordentliga sammandragningar samt starka förvärkar stannade bebisen kvar därinne. Syrran och pappa insjuknade i Covid men frisknade till. Syrran fick skjuta upp sitt besök till Gotland och hade inte fått tillbaka smak- och luktsinnet till jul, men det fanns fördelar med det - typ att jag kunde ha hyacinter framme, som hon annars inte klarar! Jag är så tacksam över att de bägge fick relativt lindriga symtom och att de var friska i tid att komma hit. För pappa prickade in Sagas ankomst vid sitt besök. Natten den 26:e kom han till ön, morgonen den 27:e drog värkarna igång och vi var hemma från BB i tid så att han fick hålla sitt yngsta barnbarn innan färjan gick.
 
Mellandagarna i år var så himla plågsamma för mig med starka förvärkar och riktigt långdragen latensfas. Men nyår blev toppen, jag fick gå i min babybubbla och njuta av vår lilla dotter. Det var det lugnaste nyåret någonsin, dels på grund av bebis, men mest på grund av pandemin. Jag firade i morgonrock och otvättat hår för första gången någonsin!
 
Gott nytt år på er! Hoppas ert 2021 blir toppen!!