När man visar det bästa man har
Idag fyller jag trettio år.
Det är en fin ålder. Nu är jag vuxen på riktigt. Det finns något barnsligt eller kanske snarare ungdomligt med att vara 20-någonting. Att passera trettio känns bra, som om man uppnått något. Vissa känner sig gamla, men jag är jätteglad. jag har fått bli trettio. Jag, som stod vid tågrälsen i tonåren och kände att det inte spelade någon roll om jag hoppade eller stod kvar. Jag valde inte att inte hoppa. Min tränare fick syn på mig och manade mig vidare, sedan blev det bara att det fortsatte så. Livet rullade vidare och någonstans slutade det att inte spela någon roll om jag levde eller dog. En dag spelade det roll igen. En dag insåg jag helt enkelt att jag älskade att leva.
Jag har älskat det sedan dess, trots smärta, sorg och tuffa tider. Jag lärde mig att hitta det lilla vackra i det stora. Att njuta av motorvärmaren och av en varm bil när jag var fast i rusningstrafiken vintertid. Av att ta en klunk varmt kaffe för att jaga kylan ur fingrarna. Av att se solstrålarna strila in genom sovrumsfönstret när jag slår upp ögonen på morgonen. Någonstans lärde jag mig att det inte var målet som betydde allt, utan de där små ögonblicken av total närvaro och medvetenhet. Någonstans blev det i de ögonblicken som jag hittade mig själv och byggde den jag är idag. Utan de där tankarna hade jag aldrig haft så mycket att säga till den där killen med de gigantiska blå ögonen de där nätterna i Växjö under gymnasietiden och antagligen inte somnat bredvid honom som vanligt igår kväll.
När jag var 13 hade jag så mycket tankar och idéer om vad jag skulle bli, men jag funderade aldrig över vem. Det är ju inte det man frågar barn när de växer upp: "Vem vill du bli när du blir stor?". Man frågar vad, vilket yrke, vart man vill bo och hur många barn man vill ha. Mina svar på det var idrottsstjärna, eller kanske konstnär - senare arkitekt. Jag skulle bo i hus, gärna i Jämtland, och gärna ha ett sommarställe i Storbritannien. Minst 2 barn, men definitivt skulle jag ha barn. Jag skulle absolut ha barn när jag fyllde 25. Det skulle ha passat in mellan mina deltaganden i OS...
Men drömmar ändras. det är ju det fina med drömmar. När jag fyllde 20 var det självklart att jag aldrig skulle delta i OS, då jag slutat idrotta efter ett par år av skador något år dessförinnan. Jag hade just släppt drömmarna om att bli arkitekt, för jag hatade verkligen matte. Jag var i en stormande relation som brustit i sömmarna och vi kämpade för att hålla den samman ändå trots att det gjorde så. fruktansvärt. ont.
Ändå hade jag drömmar. Jag drömde om ett hus på landet, om en relation utan konflikter och om ett jobb där jag fick utlopp för min kreativitet. Om loppisäventyr, fynd och barn. Ja, barn. Jag såg framför mig ett liv i en stuga som galen konstnär utan egna barn men med massor med djur och fosterbarn - eller ett litet hus och många egna barn, galna julfiranden och ett hem som aldrig riktigt tystnade.
Jag känner att de flesta av mina drömmar fantastiskt nog redan slagit in. Jag fyller trettio nu och nästan allt jag drömde om har jag fått, hittat eller lånat. Stugan har vi efter lån fått köpa. Vi, det är jag och den där killen jag inte kunde sluta prata med eller om när jag var 16 år men som jag var för feg för att flirta med på den tiden. Efter 13 års vänskap och 6 års samboskap har jag lärt mig hur man diskuterar utan att bråka, något jag inte trodde var möjligt en gång i tiden. Jag älskar honom mer och mer för varje hinder vi tagit oss över, oavsett om det varit ekonomiska svårigheter, depressioner, flyttar mellan länder, dålig bilkörning eller sömnbrist i småbarnsskrik.
Och dessa två tjejer! Att få barn, och innan 30, var en så himla stor önskan för mig. Min mamma fick mig vid 25 och jag ville inte bli "för gammal" innan jag själv fick mitt första barn. Jag ville ha barn medan jag fortfarande är pigg i kroppen såväl som knoppen, så att jag kunde busa och leka och vara tokig, som min mamma var med mig! Jag ville göra det medan min kropp var frisk nog att klara påfrestningarna av en graviditet. För det sliter!
Jag är så glad att jag hunnit få två barn innan min trettioårsdag. Drömmen är 2 barn till inom några år. Adam skulle gärna ha ännu fler, men jag tycker att det räcker vid fyra. Vi är halvvägs där. Det kan jag fortfarande inte riktigt fatta. Hur är det möjligt att vara så lycklig som jag är nu? Dessa två tjejer, så olika varandra och så härliga. Jag har alltid drömt om barn, men inte i mina vildaste drömmar kunde jag förstå att det skulle vara så underbart. Mitt liv före dem känns så fattigt och tomt när jag tänker tillbaka på det. Hur galet det än är nu, hur stressad och trött man än kan bli, är det som att plötsligt leva i färg efter att ha sett världen i svartvitt.
Jag har fått permanenta rynkor, i pannan och under ögonen. Snart kommer de i kinderna också bli permanenta. De i pannan och under ögonen får mig att tänka på min mamma. Hon har också sådana och beroende på minspelet vi gör är vi nu hemskt lika. I andra situationer är jag jättelik min farmor (och pappa). I övrigt är jag i oväntat bra skick för att vara trettio och relativt nyförlöst. Jag har gått ner alla gravidkilona och väger runt 57 kg. Stygnen efter bristningen är alla men jag har, och är snart borta.
Det är dags att bygga muskler nu, så att jag orkar hänga med i barnens tempo! Sedan hoppas jag som sagt på att nästa graviditet inte dröjer allt för länge. Det vore kul om nr 3 kommer i maj 2022, men det känns rätt orimligt. Vi skojar om det, jag och en kompis, att vi kör en pakt och ligger på BB ihop nästa vår. För mig handlar min vikt om hälsa. Jag äter bra och tränar för lite, så jag är tacksam över att vara där jag är fysiskt. Min kropp hanterar graviditeterna bra, men jag tror en stor del är kosten. Att vi knappt äter socker. Sedan i somras har det varit nästan LCHF-kost, en kombo av Keto som Adam testade och att lägga till lite kolhydrater för min och Livias del. Jag har aldrig ätit godare mat än vi gör nu. Jag borde blogga om det mer, men det är ju sambon som lagar och jag vet ju inte hur han gör...
Men kort och gott, så fyller jag 30 idag. Tack och lov för det. Jag är precis där jag vill vara och gör precis det jag vill göra. Men framförallt är jag den jag borde ha drömt om att bli. En person som ser ljust på det som är fint, realistiskt på det som är tungt och positivt på det som komma skall. Jag hoppas att det jag gör, hur litet det än är, kan inspirera andra till att må bra och följa sina drömmar. Jag hoppas i alla fall att kunna inspirera mina egna tjejer. Så att de också kan fylla 30 en dag och bära sina rynkor med stolthet, känna att vikt ska mätas i hälsa och att de är fria att bli vad och vem de vill, om de inte redan blivit det.
Tack för att ni delar och förgyller mitt liv, mina vänner, familjemedlemmar, släktingar och medmänniskor. Tack för att ni också finns!!!
Vilken underbar text och ett stort grattis till dig!