När man tar igen lite

 
Nästa vecka tar Adam semester! Livia ska vara ledig från förskolan i hela tre veckor, mamma kommer ner och i slutet av dessa tre veckorna så kommer vi ha namngivning för Saga. Jag kommer att jobba istället, men jag ska försöka ligga någonstans mellan 50-75%. Vi har så smått börjat trappa ner amningen, men Saga väcker mig i regel 1-2 gånger per natt, så jag tror inte jag skulle orka jobba 100% just nu. Kanske om jag sover i gästhuset, för Adam vaknar inte när ungarna gråter, medan jag vaknar om de knorrar till på ett ovanligt vis en våning bort. 
 
 
Men det ska bli superroligt att jobba mer igen! Jag har jobbat 1 dag i veckan de senaste två månaderna, vilket fungerat sisådär. Det har varit jättesvårt att hinna med, och särskilt de senaste veckorna har det varit väldigt stressigt! Under bröllopssäsongen kan det på papper se ut som om jag bara jobbar en dag i veckan, men i verkligheten ser det helt annorlunda ut!
 
 
Det mesta jobbet som bröllopsfotograf sker innan och efter den stora dagen. Planering, möten, förberedelser, resor, redigering, exportering, uppladdning... det är så mycket bakom som de flesta är helt omedvetna om. Att bara ha haft en dag i veckan har varit riktigt tufft och mer än en gång har jag brutit mina egna regler och suttit på kvällarna eller medan Livia varit på förskolan. Tack och lov har det varit möjligt. Saga är inne i en väldigt enkel period just nu för hon vill utforska och leka på egen hand, så är golvet bara säkrat går hon längs möblerna och står helst framför hallspegeln och ropar på sin spegelbild.
 
 
Saga kryper i ilfart mellan rummen, tar sig upp för enklare trappsteg och ställer sig mot allt för att sedan sakta gå mot möblerna. Hon älskar att utforska och följer efter mig mellan rummen. Livia vill gärna leka med mig, så när hon är hemma är det full fokus på henne. Vi gungar mest, är mycket ute i trädgården eller pysslar hemma tillsammans. Hon är jättemammig just nu och jag ska göra allt med henne. "NEJ, ANNIE!!! Itte Adam, itte Adam! ANNIE!" vrålar hon om pappa försöker bära henne, sätta på TV:n åt henne, ge henne ett päron eller ta på kläderna. Antingen ska hon själv, eller så ska jag. Hon säger mest våra namn, så stolt över att hon vet vad vi heter. Mamma ropar hon nästan bara när hon är trött... så jag försöker att låtsas inte höra när hon ropar "Annie", i hopp om att hon börjar säga "mamma" mer. Det låter ju så sorgligt när barn kallar sina föräldrar vid namn, det låter ju så stelt? 
 
Nej, nu tar vi helg! Det är en bröllopsfri helg, så vi ska bygga klart gungställningen! Ha det fint!