När Annie...

Hej på er. Jag tänkte bara kika in och säga några ord, även om jag har massor på hjärtat. Men ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig. Jag har velat fram och tillbaka över hur mycket jag ska skriva, men jag har landat i att berätta det här:

 

Besöket på Fastlandet blev inte som jag trott, inte heller tiden hemma efteråt. Min älskade, fantastiska farmor diagnostiserades före jul med Alzheimers. Det var inte oväntat, men tungt. Farmor är en av de människor jag älskar mest på jorden. Jag bearbetar just nu en hel del känslor kring detta och kring min lillasyster, som har det tufft just nu.

 

Utöver det har hela min familj legat förkylda i veckan igen. Jag har varit väldigt dålig, på grund av migränattacker som inte velat ge med sig. Piggast har Livia varit, tätt följd av Saga, som bara hostat lite och haft rinnande näsor. Testningen för covid-19 är fullbokad, men jag tror inte vi hade det. Lukt- och smaksinnet har ingen av oss haft problem med, inte heller har någon av oss haft feber. Men vi låg redan efter med jobb från förra vabbandet. Nu ligger jag väl ungefär en månad efter och det finns inget jag kan göra åt det.

 

Jag har nog aldrig varit mer stressad eller uppgiven än jag känner mig just nu. Jag ligger efter med precis allt och tar verkligen ett andetag i taget. Tack och lov är alla omkring mig förstående, tålmodiga och stöttande. Tack vare det känner jag egentligen inte stress, utan bara enormt... trött. Fokuserar på mina fantastiska flickor, våra härliga hundar och min underbara partner, min klippa.

 

Nu återvänder Livia till förskolan imorgon och jag hoppas det innebär att jag kommer på fötter igen. Det känns som om jag stapplar under en tung, tung börda som blir tyngre för varje steg. Tack vare all hjälp vet jag att den strax blir lättare. Och jag vet att jag orkar. Ett steg i taget. Jag har världens finaste människor runt mig och massor med saker att se fram emot. Jag längtar efter att kunna berätta mer!

 

Ta hand om er!