När man är på väg mot fastlandet

 
 
Jag sitter på färjan och väntar på att den ska gå. Jag sitter mitt emot två barn, kanske 6 och 8 år gamla. Hela familjen har varsin telefon eller padda och jag tänker mig att det är den moderna familjen som reser. Tycka vad man vill om det, men för medresenärerna blir det ju tyst och lugnt i alla fall. Jag tyckte så synd om minstingen när de ko, som försökte få storasyskonet att leka "mamma, pappa, barn" (att det förresten fortfarande heter så förvånar mig, är det inte mer genusneutralt att leka familj?) men det var inte alls lika roligt som paddan. Lillasyster blev ledsen och snäste då: "Okej, som du vill, men då får inte du röra dockan på hela vägen!". Vilka flashbacks jag fick! Hur många gånger snäste jag inte liknande saker till min lillasyster, för att hon hellre ville ligga och läsa en bok (telefonerna hade inte spel på den tiden, jisses vad gammal jag är!). Jag undrar hur Livia och Saga kommer att göra under sina framtida resor. Den här gången har jag bara Saga (och Hollie) med mig, och hon sover. 
 
Jag åker för att stötta min familj och hjälpa till i några dagar. Det är första gången jag reser sedan "förgiftningen" i oktober, som mamma så humoristiskt kallade vår förlovning då det rent tekniskt var en vigsel. Det är så skumt att resa. Destination Gotland sköter sig bra i alla fall, det är gott om avstånd mellan alla som sitter. Sedan finns det alltid några som verkat missa att det är pandemi, som tränger sig och inte använder munskydd när det är trångt. Själv har jag det så fort jag lämnar min plats. Annars sitter jag och Saga typ 5 meter från närmaste person, längst in i ett hörn, så jag har det av så mycket jag kan. Glasögon och munskydd är ingen hit.
 
Men detta betyder att jag troligtvis har lite mer tid att blogga de kommande dagarna! Jag hoppas det i alla fall, för jag har så mycket att skriva om. Akira, hustankar, renoveringsplaner, lite DIY-projekt och barnen... det är intensivt just nu, men så roligt!