När snön smälter bort

Det ska bli 15 grader idag. Jag sitter i soffan framför en brasa med Saga i knäet och tankarna irrar runt som snöflingor i luften. Igår var jag på sjukhuset i ungefär tre timmar. Jag fick prata med en läkare och en socialsekreterare. Lång historia kort, jag ringde själv in gråtandes för att jag kände "Jag klarar inte det här, vad tusan gör jag?".
 
Först tänkte jag inte skriva något om det. Att berätta känns som ett misslyckande, berättar jag om det så är jag misslyckad. Men sedan kände jag att jag måste. För det kan hjälpa någon annan, likväl som jag vill kunna vara ärlig. Jag fick höra att många berättar det jag nu ska berätta, och tror att dem är helt ensamma. Många vågar inte be om hjälp, eller berätta.
 
 
Jag har nog ropat på hjälp under lång tid men inte tydligt nog, och när jag säger till folk generellt om hur mycket jag bollar, så får jag höra att jag är duktig. Man är inte duktig om man tar på sig för mycket, även om man klarar det länge. En del av mig säger att det snarare är tvärtom, oansvarigt, samtidigt som det är helt fel att säga så. Man gör det inte för att man inte är ansvarsfull, utan för att man uppmanas, uppmuntras och pressar sig själv. 
 
Jag tycker att jag lever mitt drömliv. Jag har allt jag någonsin önskat mig, men jag har för mycket just nu och inte rätt förutsättningar. Delvis på grund av regler eller annat jag inte kan påverka, delvis på grund av att jag säger ja till för mycket. Delvis för att jag i vetskap om att det är en period valt det för att jag vet att det snart blir lättare eller att det blir ännu svårare senare. Det är hela tiden precis så att tiden räcker, men bara nätt och jämnt. Aldrig tid för ordentlig återhämtning, alltid en underliggande stress. Går minsta sak fel hamnar jag efter och jag har använt positivt tänkande som en drog för att orka vidare. Det har fungerat så bra att jag kunnat ta på mig tre grejer till. Vilket jag har gjort. Jag har vant mig vid känslan och tycker själv varken att jag är stressad eller har mycket att göra. Tvärtom,. jag har varit så hög på lycka och glädje och fått ut så mycket av det att det känts enkelt och hanterbart.
 
Men under våren har jag känt annorlunda. Sedan en närstående till mig blivit sjuk har jag haft studer då jag känner att jag går sönder. Jag har bett om hjälp, skurit ner, använt mitt självledarskap för attt orka. Och jag har orkat. Nätt och jämnt. Men mitt humör har varit retligare, min stubin kort. Jag har börjat gråta när det blivit för mycket. Då har Adam funnits där och stöttat. Jag har kunnat gå undan. Jag befinner mig i en sorgeprocess och det är okej att det är svårt. Ändå har jag ångat vidare.
 
 
Men igår brast det. Adam fanns inte där, han är ju på fastlandet. Det inträffade en incident som jag inte vill försvara men förklara. Jag har en dålig relation i bagaget, där jag blev mest psykiskt men då och då även fysiskt misshandlad. Det svarade jag på genom att slå tillbaka eller genom att fly. Oftast flydde jag. Jag har trott att jag bearbetat det, att det är borta. De första åren med Adam var stormiga, för att jag lärde mig att "bli normal" igen. Jag flydde från minsta antydan till bråk och skärmade av mig känslomässigt. Minsta antydan till att han blev arg skrämde mig till tårar och jag flydde. Jag har de senaste åren sett mig själv som helt återställd. Men igår insåg jag att jag kanske inte är det, utan snarare att jag haft det så bra så länge att det inte märkts. Jag vet faktiskt inte. 
 
Men det som hände igår var att Livia under blöjbytet medvetet sparkade mig så hårt hon kunde i tutten. Jag reagerade med att ge henne en örfil i baken. Det gick så snabbt och så automatiskt att vi stirrade chockat på varandra i några sekunder innan vi bägge började storgråta. Sedan satt vi på golvet och grät ikapp innan jag själv ringde till 1177 och gjorde en orosanmälan. Jag var panikslagen och skrek i luren att jag misshandlat mitt barn. Jag grät i flera timmar och läkaren fick försäkra mig om och om igen att det inte var någon skada skedd. Livia har inte fått något märke eller någon skada varken fysiskt eller psykiskt. Hon kommer inte att minnas någonting utan är ett tryggt och glatt barn. Jag ska få hjälp så att det aldrig händer igen. Jag kommer aldrig glömma blicken i hennes ögon. Total vantro och chock. Jag har ju alltid varit en punkt av kärlek och flykt från all smärta. Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta mig själv. Jag gråter så fort jag tänker på det. 
 
I och med orosanmäln så blir socialen inblandad och det känns både skönt och jobbigt. Jobbigt att det finns protokoll och regler, skönt att få hjälp, stöd och pepp till att ta tag i situationen. Jag har bett om en ADHD-utredning och kommer att få samtal med någon om det förflutna. Jag har alltid varit enormt högpresterande och det kan delvis bero på ADHD, delvis på det tryck som är på kvinnor i Sverige idag. Man ska göra och vara och klara så mycket som kvinna idag. Och i och med pandemin träffar man färre, får mindre avlastning samtidigt som oron över ekonomin ökar.
 
När jag fick frågan igår svarade jag att jag inte känner mig stressad - för det gör jag inte. Men jag ser själv tecknen: jag kunde inte vara stilla, utan var tvungen att röra mig hela tiden. Bet runt naglarna. Kände mig fångad och instängd vid tanken av att vänta i 15 minuter i ett sjukhusrum. När jag fick frågan om vad jag kan vara stressad över började jag tänka efter, och fick en smärre chock. Utan det självledarskap och det positiva tänkande jag har skulle jag gått in i väggen för länge sedan. Nu tror jag att jag hann bromsa precis innan jag smällde i väggen. Det svåra blir att lära mig skapa en ny verklighet, att lära mig vad som är lagom. Det är ju allt: hemmet är inte barmsäkert eller praktiskt, trädgården är livsfarlig med närheten till vägen, jag sover inte bra, jag ligger efter med allt i jobbet och det har varit struligt med sjukdomar inom familjen samtidigt som ekonomin har varit oviss genom hela pandemin. Företaget har blomstrat ena veckan och sedan har framtiden nästa månad varit helt osäker.
 
Nästa vecka ska vi ha ett möte om hur socialen kan stötta oss och om vi behöver något annat. I och med att vi gjort en orosanmälan blev det massor med byrokrati trots att händelsen i sig inte av någon annan än mig räknas som riktigt allvarlig. För mig känns det som om jorden gått under, som om jag är en totalt misslyckad människa och mamma. Vårdpersonalen däremot tyckte det var starkt och modigt av mig att ringa och be om hjälp, att berätta. Läkaren sa att de flesta inte gör det utan låter våldet eskalera. Örfilar och nypningar och att ta tag för hårt i sina barn. De tröstade mig med att jag har två glada och trygga flickor och att det här visar att jag är en bra mamma, som tar det på allvar istället för att tysta ner det. Jag hoppas att dem har rätt. I två års tid har jag försökt vara världems bästa mamma och jag vill inte att en bråkdels sekund ska radera allt annat. Jag vill göra allt i min makt för att vara den där glada och tålmodiga mamman som min egen mamma var, och som jag själv sett mig som fram tills nu. Ett djupt andetag istället för att bli arg. Bygga bort faror genom att förebygga miljön istället för att gapa och skrika.
 
Det börjar med att jag måste trappa ner och ta det lugnt. Inse att bara för att jag kan, så bör jag inte fylla dagens alla minuter så effektivt som möjligt. Jag behöver mariginaler.
 
Vissa saker är som dem är. Jag är egenföretagare och kan inte vara 100% ledig 100% av tiden, någonsin. Jag älskar mitt jobb och tror inte att jag skulle bli lyckligare av något annat. Förskolan har stränga regler och dem kan jag inte påverka. Men jag kan lära mig att vara 100% ledig efter en viss tid på dagen. Att det är okej att sänka ribban. Det har jag redan blivit bättre på. Jag var så stolt som "bara" bokade in 8 fotograferingar nu under våren när jag fick 16 frågor. Men verkligheten är sådan att jag egentligen kanske skulle ha gjort 4. Fotografera måste jag ju, om jag ska ha ett jobb att återvända till. Dessutom blir jag så glad av det, att träffa folk och ha roligt, få vara kreativ.
 
Men de där 2 veckornas leveranstid som fungerade så bra innan och som "alla andra" klarar, fungerar inte just nu. Inte när jag bara har 9-13 på mig om dagarna 5 dagar i veckan, inräknat lunch. Då är och ska Saga ändå vara mitt huvudfokus eftersom jag är mammaledig. Det är hon verkligen. Att jag hamnat efter beror ju på det, att jag sätter barnen främst. Jag måste hitta en balans. När jag hörde mig själv berätta för läkaren hörde jag ju själv hur orimligt det är att jag ska prestera och leverera som om jag jobbade heltid, när jag i själva verket har kanske max 30% arbetstid och sedan vabb på det. Då är det inte konstigt att jag blir stressad.
 
I februari vabbade vi 22 dagar varav vi själva var förkylda delar av tiden. Vi hjälptes åt, men då Adam har projekt i produktion fick han mer tid och jag kände konstant att jag låg efter. Jag insåg redan då att jag inte kan räkna med att ha 3 arbetstimmar om dagen, som jag räknat med. Jag måste planera längre deadlines, så att allt inte blir stressigt om vi t ex måste vabba. Jag måste skära ner antalet fotograferingar nu i vår och se om jag kan anställa en assistent eller skicka iväg viss redigering i sommar.
 
I veckor har jag haft mardrömmar, stressdrömmar. Om att jag går på en vacker strand eller så och plötsligt möter någon, som säger "Är du redo att fotografera?" och jag inser att jag inte har kameran med mig och det är en fotografering eller ett bröllop nu, för solen går ner strax eller bröllopet är nu. Jag drömmer att jag glömt hämta barnen och letar efter dem. När jag vaknar har jag ett tryck över bröstet och undrar vad det är jag glömt. När jag är vaken jobbar jag med andan i halsen så effektivt jag kan. Jag möter varje deadline jag satt upp för mig själv med tio sekunders material.
 
Jag kommer redan gå i halvfart under sommaren. Planen är att Adam ska vara pappaledig och jag fota bröllop, men på grund av pandemin blir det inte en vanlig sässong utan halvfart. Så jag kanske måste hålla det på just halvfart, och inte fylla andra halvan med porträttfoto, vilket jag planerade. Det måste ju gå ihop ekonomiskt, vilket är den stora kuggen i hjulet. Någon måste ta hand om Saga och därmed vara föräldraledig. Ingen av oss kan vara helt ledig men ingen av oss kan heller jobba fulltid pga pandemin. Pga föräldraledigheten får Livia bara gå 5 dagar i veckan mellan 8-13:30 på förskolan öven om jag hellre haft henne där 3 dagar i veckan 9-17. Sådana är reglerna. På helgerna behöver vi ofta jobba då det är då bröllop och event sker, då har vi ingen förskola alls utan måste lösa barnvakt. Mycket jobb jag gör är oavlönat men måste göras (mejl, hemsida, sociala media) och jag har redan skurit ner på det så mycket jag kan. Sådant är helt enkelt livet och vi kan inte påverka det så mycket. Vi ska sätta oss ner och se om vi kan lösa ett schema som gör det möjligt för mig att släppa barnen helt några timmar, så att jag kan släppa jobbet helt de andra.
 
Det är hemmet som är den stora biten vi kan påverka. Främst valpen. Hollie är inte jobbig, tvärtom är hon en källa till glädje och att jag kommer ut. Valpen kommer att bli det så snart hon är ur trotsåldern, men det kommande året kommer hon vara högaktiv, busig, testa och ha massor av energi. Personligen tycker jag att det är idiotiskt att ha valp och småbarn, men där tänker vi som så att det är enklare nu när vi är två, kan jobba hemifrån och "bara" har två barn. Om några år har vi kanske fler barn och reser mer, då skulle det inte alls fungera. En vuxen hund skulle vi inte kunna ta pga katterna och barnen, det är mycket svårare att få in ett vuxet djur i dynamiken. Få omplaceringsdjur skulle trivas i en högaktiv familj som vår ändå är. Valp nu var det mest logiska, och vi planerade att jag aldrig skulle vara själv med dem medan valpen var liten.
 
Jag kan inte ha valpen och barnen själv. Nu har vi bevisat det. Vi provade, och det gick inte. När Adam reser bort får vi ordna hundvakt om han inte kan ta valpen med sig. Inatt är hon hos sin syster, så ikväll och imorgon blir det lugnt. Inatt kommer jag att kunna sova utan att oroa mig över vad valpen hittar på i köket. Stressen över att hon ska bita på något, något so kan skada henne, eller äta upp något, eller springa på Saga när jag behövt lägga henne på en filt på golvet, är det som är jobbigast. Akira blir ju så understimmulerad nu när jag är ensam med dem, då tuggar hon på mer saker och blir mer vild inne. När Adam är här blir hon aktiverad och lugnare, även om hon fortfarande är lika matglad och snor allt i matväg hon kan få tag på. När Adam är här har vi ju alltid koll, men när jag är ensam har det varit en ständig stress att skydda Livias frukt i handen mot valpen, se till att valpen ligger när vi äter middag och inte hoppar upp och snor något medan jag fyller på vatten till Livia. Eller lägger sig under Livia och tigger, så att Livia börjar mata henne. Akira är en jäkel på att smyga, och Livia tycker att det är jättekul, så länge hon inte snor något Livia vill ha, då blir hon jättearg. När Livia är på förskolan är det inga problem. Då kan jag hålla koll på Akira och aktivera henne ordentligt. Men det är ju några timmar på morgonen innan dess, och dessa ska vi ju överleva. I framtiden har vi staket runt tomten, och då blir det bättre. Då kan jag släppa ut alla mina monster i trädgården, kasta boll och leka utan att oroa mig för att någon av dem gör en avstickare medan jag fokuserar på den andra. Akira sticker iväg så fort hon får chansen, och Livia med. 
 
Jag har lagt upp ett schema med socialkontoret över veckan i hur jag ska kunna ta det så lugnt som möjligt tills Adam är hemma. Det känns bra. Jag minns faktiskt inte när jag kände sådan frid och sådant lugn som jag gör just nu. Saga ligger och ler i min famn och Hollie gnager på ett ben i kökssoffan. Lunchen står och väntar på att åka in i mikron, den lagade Adam till mig innan han åkte. 
 
Det har fungerat bra när vi är två, för då har jag hela tiden haft stöd och Adam har hela tiden tagit hand om något, hundarna, ett barn eller mat. Jag har fått tid för återhämtning, även om det bara är en kopp kaffe med Livia när vi äter frukost, en timmes sovmorgon med Saga eller en dusch i lugn och ro. Men sedan han åkte i fredags har jag, bokstavligt talat, inte kunnat slappna av mer än korta stunder när jag varit med andra människor. På nätterna låg jag vaken, för Saga snarkade. På morgonen stressar jag så att Akira inte ska kissa eller bajsa inne (hon håller sig hela nätterna men blir så glad på morgonen att det ofta blir akut så fort hon hör att vi vaknar). Jag försöker lägga Saga på en trygg plats så jag kan vara 100% för Livia, men de trygga platserna blir färre och färre i takt med att hon blir rörligare. 
 
Det känns i alla fall så bra nu. Barnens farmor sov här igår kväll och Akira är som sagt hus hundvakt. Det är tisdag nu och snart är ju Adam hemma igen, så det känns redan mycket, mycket bättre. Jag känner att jag får så fint stöd nu när jag frågat om hjälp och fattar att jag behöver den. I just den här stunden känns allt helt fantastiskt. Tanken på stress känns så overklig just nu. Som jag skrev så lever jag mitt drömliv och är så tacksam i allt jag stressar över. Livspusslet. Här stressar jag över förskoletider när andra inte ens har förskola. Här stressar jag över arbetsbelastning när andra går arbetslösa. Det är också därför jag haft svårt att be om hjälp. Jag har inte känt att jag haft "rätt" att göra det, "rätt" att må dåligt när jag har det så fantastiskt bra och valt "problemen" själv. Om tio år kommer jag förhoppningsvis se tillbaka och skratta åt det.
 
 
Mina fina tjejer <3
 
#1 - - Inger:

Det här har du gjort bra! Att genast reagera och be om hjälp.

Jag har emellanåt reflekterat att du på din egen hemsida skrivit ”förlåt att jag inte hunnit skriva”. Väldigt tidigt vet jag att jag läste att du skrev den för din skull. Fortsätt med det. Vi som läser och skrattar eller känner med dig har valt att läsa den för vi tycker om ditt sätt att skriva, oavsett när du har tid eller ork. Det är vårt val, inte ditt ansvar :)

”Duktig flicka” har jag också varit en gång och känner igen mig i många känslor du beskriver. Ett par tips när du orkar. Du skriver att du inte vill att en bråkdels sekund ska radera alla annat. Det är just det är. I det långa loppet är det en bråkdels sekund. Låt inte den lilla biten gnaga. Tänk på allt det bra. Och sen, hm… om jag får råda lite till så försök inte vara lika härlig som din mamma. Var lika härlig som du är. Din mamma är hon och du är du. Hon kan absolut vara en förebild men bara det.

Med stöd och sakta egna steg så kommer du om 10 år se tillbaka och tänka ”det där gjorde jag jäkligt bra!”

Allt väl! ❤️

Svar: Tack, tack, tack <3 Det här behöver jag verkligen läsa. Du har ju så himla rätt. <3 TACK!!
Annie Brickman