När man blivit förälder
När jag först hörde om hur jobbigt småbarnslivet var, undrade jag varför folk över huvud taget ville ha barn. Under flera år tänkte jag att barn nog inte var något för mig, trots att jag längtade så mycket efter att bli förälder och trots att jag älskade barn. Om det är så begränsande och jobbigt som folk säger? Men sedan fastnade en annan tanke i huvudet: om det verkligen vore så hemskt, skulle väl ingen vara dum nog att ge sitt barn syskon? Så uppenbarligen måste det vara värt det.
Det är verkligen värt det. Värt varenda tår och varenda svettdroppe.
Jag har aldrig upplevt kärlek och glädje så som jag upplever det den här våren. När ord efter ord flödar ut ur Livias mun. När hon kommer med sin tröja och säger: "Mamma, on!" eller en stund senare "Av! Byssa av". När hon ropar "Mamma, mamma!" från övervåningen eller säger till mig "Bäbis komma hit!" när jag lämnat Saga någonstans. När jag vaknar på morgonen till en liten strålande Saga, vars leende på något vis är större än hela hennes kropp. Vi har äntligen landat och vardagen börja få riktiga rutiner igen, livet känns enklare och hanterbart - nej, roligt. Riktigt roligt.
Jag är så glad att jag inte lyssnade på det där negativa kommentarena. Det jobbiga med föräldraskapet gör bara belöningarna ännu mer betydelsefulla. Ju tuffare utmaning, ju större är känslorna när man tar sig igenom dem. Dessa tankar tänker jag när vi går genom de sista dungarna av blåsippor. Nu är det vitsippornas tur att ta över skogen.