När Annie...

 

För ett år sedan hade vi en mysig middag och firade vår förgiftning, som min mamma så fint kallade det. Det var vårt förlovingsäventyr, även om det på pappret var en vigsel. Vi vandrade över ett fjäll och vigdes sedan med de allra närmsta i familjen samlade vid foten av fjället min släkt kommer ifrån. Jag var höggravid med Saga, och Livia var så himla liten!

 

Idag hade vi en mysig middag med barnen, kokade pasta och stekte fläsk och kantareller och skojade om att det kommer vara vår tradition den 10:e oktober varje år. Stekt fläsk! För det var det vi åt typ varje måltid under vandringen. Stekt rökt fläsk, nudlar och svamp.

 

Den 10/10 2020. Jag längtar tills vi kan ha ett stort, "riktigt" bröllop, meda vänner och familj samlade. Jag längtar efter att få fira kärleken på riktigt. Att gifta sig är verkligen det vackraste och roligaste man kan göra, om man gör det med rätt person och på sitt eget sätt. Inte för att man "borde". Inte som "mamma vill" eller "traditionen" säger. Jag trodde inte jag var "typen" som ville gifta mig eller ha ett stort bröllop, men för varje dag som går med Adam vid min sida, så blir jag mer och mer säker på att jag vill visa upp honom och vår kärlek för världen. Hylla honom. Han är det vackraste som någonsin hänt mig. Ingen Adam; inga barn, inget hus, inget företag, ingen USA-flytt, ingen dammig renovering eller helgalna hundar. Allt fantastiskt i mitt liv kommer från att jag släppte in Adam i mitt liv; som min bästa vän, som min storla kärlek och framförallt, som min livskamrat. 

 

Är det nte häftigt förresten, att Saga nu, bara ett år senare, har samma overall som Livia hade på sig för ett år sedan? Livia var 1,5. Saga är nu 9 månader. Knasigt hur de kan vara så olika i storlek. Men lika fantastiska, gulliga och underbara!