En flash av mitt förflutna
Dessa bilder är från i somras, tidigt i somras. Livia älskar smycken och sitter gärna och leker med mina. Jag har fått låsa in allt av affektionsvärde i lådorna i skrivbordet, för hon har sönder det mesta medan hon undersöker och provar. Men att se henne sitta och leka med smyckena får mig att minnas hur jag satt med benen i kors på farmors överkast och gjorde samma sak, med hennes smycken. Det är ett av de finaste barndomsminnerna jag har, att sitta hos farmor och andas in dofterna av städat hem, god mat och metall från smyckena jag pillade med.
Idag åker jag iväg till farmor för att hjälpa till med någonting jag aldrig trodde skulle hända. Farmor har fått en plats på ett boende och jag ska hjälpa till med flytten. Det känns så delat - tungt som tusan, samtidigt som det blir jätteskönt att veta att farmor är trygg. Min farmor har alltid varit en av de allra viktigaste människorna i mitt liv.
Men nu lider hon av Alzheimer's och i vissa stunder är det inte säkert för henne att vara ensam. Farmors sjukdom har påverkat mig mycket mer än vad jag någonsin anat att det skulle göra. Hon betyder så otroligt mycket för mig och jag vill så gärna att hon ska se Livia sitta och prova smycken på överkastet. Att hon ska få vara med när Saga börjar prata. Att hon ska minnas mina barn. En sjukdom som påverkar minnet är nog det allra värsta jag kan föreställa mig. För utan vårt minne, vem är vi då? Vad är människorna omkring oss, vänner, familj, släkt, bekanta, värda för oss om vi inte kan koppla deras ansikten till minnen? Vad är ett hem utan minnet? På sätt och vis känns allt så betydelselöst för mig om minnet försvinner, för jag har insett av att mycket av det jag älskar och värdesätter är enbart minnen - sagor, historier, sägner, berättelser.
Så idag åker jag mot fastlandet för att hjälpa farmor, pappa och syrran. Barnen är kvar på ön med Adam. Så jag får egentid i nästan tre dagar. Men det här är en resa som gör ont i själen att göra, fast det betyder också otroligt mycket att få och kunna hjälpa till. Vetskapen om att farmor äntligen kommer att vara trygg. Men också vetskapen mot att delar av det förflutna nu på sätt och vis alltid kommer att vara det förflutna. Utom räckhåll för mig, mina barn och de som kommer efter oss. Vissa minnen finns inte längre kvar. Kanske är det därför fotografi blivit en så stor del av min själ. Det är ett sätt att bevara, dela och föra vidare minnen.