När systrarna har varandra
"Kommer Saga!" tjuter Livia och klättrar upp på någonting för att undkomma monstret som kommer krypande i full fart med ett leende som nästan klyver ansiktet. Att jaga syrran är det bästa Saga vet. Allt Livia gör vill Saga också göra. Livia är verkligen hennes stora idol. Bilderna är sedan någon dag innan eller efter de jag visade igår, så det är ju ett tag sedan. Då började dem ha riktigt roligt ihop. Nu är det makalöst hur dem leker.
Jag trodde att de skulle ha glädje av varandra - sen. När Saga passerat 1,5 eller så. Men nej, hon var nog runt 4 månader när Livia började leka med henne. Kittlas, leka tittut. Inte konstigt att Saga redan då började krypa efter storasyster. Vid sex månaders ålder kunde jag sätta Saga på golvet och ta diskmaskinen medan tjejerna lekte med varandra intill och det var så häftigt. De skrattade och underhöll varandra. Jag kunde få saker gjort utan att någon slet eller drog i mig, ingen skulle vara i famnen.Det hade jag aldrig förväntat mig, och jag var så sjukt tacksam för det.
Det har nästan inte varit någon svartsjuka alls från Livias håll. Vissa leksaker får Saga absolut inte ha, och om Saga har riktigt roligt med något kommer Livia ofta och snor den, men ger snällt Saga någonting annat istället. Och när Saga har roligt med den byter hon igen. Men hon är så generös mot sin lillasyster. Får Livia något gott så vill hon dela med Saga. Hon har lärt sig att Saga bara får små bitar. Jag får hålla koll om hon äter något som Saga inte ska ha, russin till exempel. Annars matar Livia lillasyster också. När hon får kex bryter hon delar och försöker mata Saga. Livia får knappt något socker, så tack och lov kan Saga äta det mesta Livia äter.
Livia vill ha Saga med hela tiden. Hon frågar efter lillasyster varje gång jag tänker skämma bort henne med egentid. "Hämta Saga!" kommenderar hon bestämt. "Saga osså sova!" kan hon säga när jag nattar henne och Saga inte ligger i spjälsängen bredvid. Eller om jag ger Livia någon mat och inte sätter Saga i barnstolen pekar Livia på den och säger till mig: "Mamma Saga osså äta mat!". Mitt hjärta smälter när hon säger "Saga osså ha".
Visst har dem fighter. När Saga får fatt i favoritleksaken rycker Livia den till sig med ett illvrål. "NEJ SAGA!" skriker hon och morrar sedan på lillasyster som om hon vore en hund. Då är det svårt att inte skratta. Eller om Saga står mot Livias stol eller något Livia sitter på, och nyper till. Då kan Livia ilsket knuffa lillasyster med orden "läpp Saga!" eller "bort Saga!". Men det är så otroligt sällan, och Livia är så försiktig med lillasyster. Kanske har allt tjat om att vara försiktig med djuren hjälpt syskonlivet!
Jag minns hur jag bråkade med min syster. Vi kan fortfarande ryka ihop ordentligt. Ingen kan irritera mig som min lillasyster, men jag älskar henne besinningslöst mycket och det finns ingen jag kan prata med så som jag pratar med henne. Jag hoppas att Livia och Saga blir lika naturliga med varandra, att de alltid kan prata om vad som helst med varandra även om de stör sig på varandra ibland. De där korta och intensiva bråken som är glömda två minuter senare. Än så länge har de en sådan relation med varandra. Livia blir jättearg på Saga, men sedan leker hon med henne någon minut senare igen.
Saga verkar vilja bli stor som Livia, medan Livia ofta blir bebis igen när hon är med Saga. Hon vill gärna ha nappflaska med vatten och gärna en av sina gamla nappar hon förut aldrig använde. Ingen av våra tjejer har någonsin tagit napp, så att börja med det nu, efter 2 år, känns kanske inte helt rätt. Men samtidigt är det ju inte för att hon inte kan vara utan den, för det har hon inga problem med. Det verkar snarare vara ett sätt för henne att visa att hon också vill bli ompysslad. "Liva bära lite" kan hon säga och sträcka upp armarna mot mig. Då andas jag in doften av hennes hår och njuter av att få gosa en stund. För de stunderna blir bara färre och färre ju äldre hon blir. Livi börjar bli så stor, samtidigt som hon fortfarande är så liten. Det är lätt att glömma hur liten hon är när man har lillasyster i närheten.
Hur jobbigt det än var i våras så känner jag att det gått fantastiskt bra. Jag är så enormt glad och tacksam över att tjejerna älskar varandra. Jag är glad över att vi fått dem så "tätt", beroende på hur man ser det. Att se dem tillsammans är det finaste jag någonsin upplevt och istället för mer jobb, tycker jag det är enklare att ha två än en. Jag behöver ju sällan underhålla någon av dem. Ofta kan jag sitta och betrakta dem och bara njuta. Jag studerar dem och etsar in minnet av deras skratt i hjärtat.
Att ha syskon är det roligaste och bästa jag någonsin upplevt, både för egen och deras del.