När det bara kan bli bättre

Vårt hem har vi börjat att kalla för Olyckshuset. Allt som kan gå fel har haft en tendens att gå fel. Men nu äntligen börjar saker och ting att falla på plats. Alla hantverkare har nu haft Covid-19. Bänkskivan är beställd efter krångel fram och tillbaka med mått och skiva. Den vi först ville ha ångrade vi oss med är vi sett mer bilder på den. Sedan kunde vi inte enas. En butik skulle ha ca 60K för den vi tillslut landade på. Lite över budget. Nu har vi beställt en för 23K och vi räknar med max 30K efter frakt. Lite mindre smärtsamt! Nu håller vi tummarna att allt går bra. Den ska vara här om max fyra veckor eftersom skivan var en lagervara... det är en vecka sedan, så om tre veckor. Men företaget är ökänt för långa leveranstider så vi tänker att den blir försenad.
 
Men annars har det mesta ändå tickat på. Vi har börjat montera lådor, insett att vissa saker blivit felbeställda eller saknats. Jag har missat ett skåp och säljaren har missat två lådfronter. Jag lyckades beställa en dörr istället för en låda. Så nu är ytterligare två leveranser från IKEA på väg. Vi har en dörr kvar som är slut på lagret, och ett par dörrar hos familjemedlemmar runt om som fått rusa till varuhus där de funnits kvar när de utgått.
 
Nu kan det bara gå uppåt, privat såväl som i studier och arbetsliv! Jag lyckades bli dubbelbokad på ett bröllop i sommar och det tog stenhårt på mig. Tack och lov att det var tre månaders marginal på upptäckten! Jag har ännu inte listat ut vad som gått fel i systemet, för det ska inte kunna hända. Det, vabb, strul med skolan (ostrukturerad lärare som ändrade sig och skickade ut för sena instruktioner) har gjort mig superstressad. Jag har haft migrän varannan dag och min psoriasis har brutit ut. Det händer bara vid stress. Jag har inte haft Psoriasis sedan första året i Kalifornien, typ. Så det är otroliga varningstecken för min del på höga stressnivåer. Just nu prioriterar jag bort allt som ger mig energi och är i överlevnadsläge, och det är påfrestande. Nu är jag själv förkyld. Tack, älskade barn. Saga var gullig nog att gnugga in sitt snor i mitt nylle. Tack tack.
Den enda vägen nu är upp! I helgen börjar vi lägga golvet. Det är  iallafall ett framsteg. Efter missfall, felbyggen, felbeställningar, dröjsmål, vattenpump som gav upp, och allt annat så känns varje litet framsteg värt att fira!