När man förlorar någon man aldrig fått lära känna
Jag kommer nog aldrig att glömma hur pulsen ökade den där dagen i juli 2018. Dagen när jag insåg att jag var gravid. Varje morgon tog jag tempen och hade gjort så i flera år, först för att undvika graviditet och sedan, de senaste tre månaderna, för att öka chanserna att få ett barn. Aldrig glömmer jag de första månadernas besvikelse, när appen visade att den bästa dagen var på gång - när min sambo var på fastlandet och jag kvar på Gotland. Besvikelsen när mensen kom precis på klockslaget när den skulle. Men så en dag kom den inte. Inte dagen därpå heller. I en hel vecka höll jag andan, och för varje dag bultade hjärtat hårdare. Jag tog testet en vecka efter att mensen uteblivit. Så svagt, knappt synligt, men ändå ett streck. Positivt. Jag var så lycklig, så enormt lycklig. Ensam hemma. Jag kände mig som om det lyste inom mig. Jag bar en efterlängtad hemlighet. Jag har ju alltid drömt om att bli mamma.
Dagen efter, innan jag hunnit säga någonting, kom blodet. Kramper och en veckas smärta. Men mest av allt gjorde det ont i själen. Min mamma och syster kom på besök, och mamma tjattrade på om barnbarn. Jag ville bara gråta men höll tyst. Varför? Jag inte ville förstöra stämningen. Jag ville inte ha medlidande. Jag ville inte att någon skulle tänka att det varit fel på mig. Bara min sambo fick veta. Han tryckte min hand och sa: "Nu vet vi i alla fall att det kan hända."
Månaden därpå var mensen sen igen.
Den här gången vågade jag inte hoppas för mycket. En vecka gick. Jag köpte ett test. En vecka och en dag. Jag tog ett test och det var positivt. Vi berättade för ett par kompisar, men höll der hemligt tills de där tolv veckorna var över, de där veckorna som är osäkra. Men jag trodde hela tiden att det skulle gå vägen. Jag kände mig helig, vacker, fantastisk. Livia föddes våren därpå och jag var så enormt lycklig. Drömmen om att få bli mamma slog in. Verkligheten var så mycket vackrare än jag kunnat föreställa mig.
Men förlossningen var chockartad och jag kände mig bestulen på upplevelsen, på de sista veckorna. Redan när vi låg på BB längtade jag efter att bli gravid igen. Jag ville ha revansch. Jag kände mig ful, sladdrig, tom och svag. Saknade sparkarna och känslan av att vara viktig för någon. Förlöst med kejsarsnitt som jag var, kände jag mig mest i vägen, var tvungen att ta det lugnt och hade så ont. Amningen fungerade inte alls bra och tillvaron var på samma gång rosenskimrande och kaosartad.
Vi ville ha barn tätt och skyddade oss egentligen aldrig mellan barnen. Det tog ett par månader efter amningen innan min cykel började på nytt och så kom längtan efter ett småsyskon med full kraft. Inte bara efter graviditeten, utan efter ett barn. Efter den där lilla kroppen mot bröstkorgen. De där små knorrande ljuden. De där knubbiga benen i pyjamasbyxorna. När mensen inte kom i februari blev vi jätteglada. Jag väntade lika länge som jag väntat med Livia innan jag vågade testa. Positivt. Lyckan var total. En novemberbebis! Mardrömmen för mig som älskar julafton var ett barn i december, så det kändes toppen. Men tanken hann inte ens sjunka in. Dagen efter kom blodet, kramperna och en veckas smärta. Jag, som i vanliga fall aldrig har smärta, och som annars blöder i 2-3 dagar. Den här gången kändes det inte lika jobbigt mentalt, dock. Jag höll Livia tätt intill mig, kysste hennes blonda hjässa och tänkte att vi i alla fall lyckats en gång. Vi kommer att lyckas igen.
Månaden därpå plussade jag med Saga, vår decemberbebis. Jag var så orolig att hon skulle födas på julafton, men tack och lov var hon punktlig och kom på beräknad dag. Graviditeten var mer smärtfri, förutom mot slutet. Men nu visste jag vad som kunde gå fel. Rädslan att förlora den lille krabaten var så stor. Jag kände inte alls den där vissheten och tryggheten som jag känt när jag väntade Livia. Fem gånger åkte jag in och kollade att Saga levde. Med tårarna fritt flödande och paniken i halsen efter att inte ha känt några rörelser under dagen. Men hon föddes frisk och stark och har sedan dess aldrig varit punktlig, utan alltid för tidig med allt.
Jag längtar enormt mycket efter bebis nummer tre. Har gosat med kompisens barn, som föddes i somras, och känt en intensiv längtan efter ännu ett barn. Inte heller den här gången har vi haft något skydd mellan barnen, och jag ammade en månad längre med Saga. Allting var så mycket lättare med henne.
Så i julas fick jag den värsta PMS jag någonsin haft. Helgen innan julafton var jag så ettrig och kroppen fullkomligt sprakade av hormoner. Men mensen kom inte på utsatt dag, så två dagar innan julafton testade jag. Egentligen för tidigt, men det var ändå solklart. Jag var gravid. Och helt säker på att det skulle bli ett missfall. För innan mina barn har jag ju "alltid" fått ett missfall. Är det inte otroligt hur vår hjärna försöker hitta logik i saker och ting?
Men vecka 5 passerade. Vecka 6 passerade. Men jag blev magsjuk/matförgiftat - vilket vet vi inte, och hade en pytteliten blödning. Bara svagt rosa och knappt märkbart. Men i vecka 9+6 kom blodet, brunt och tydligt. På eftermiddagen kom smärtan, färskt blod. På kvällen drog värkarna igång. Det var tydligt att fostret dött flera veckor tidigare. Det var alldeles för litet för att vara i vecka 9-10. Tre dagar senare fick jag åka till sjukhuset och få tabletter som drev ut de sista resterna.
Jag satt med mina klasskamrater och berättade vad som hänt. Utan skam. Utan osäkerhet. Vad har jag att skämmas över? Det som hänt är ju det mest naturliga i världen. Sorgligt, men inte ovanligt. Jag sa till en av dem: "Det hade nog varit värre om jag inte redan haft två friska barn".
"Så tänker inte alla" svarade hon. Hon och hennes syster hade fått barn samtidigt, systerns tredje och hennes första. Systerns spädbarn hade dött kort efter födseln. Systern och deras mamma hade sagt åt henne att det borde ha varit hennes barn som dött, för hon vet ju inte vad hon förlorat. Så hemskt att säga så till någon!
"Så tänker inte alla" svarade hon. Hon och hennes syster hade fått barn samtidigt, systerns tredje och hennes första. Systerns spädbarn hade dött kort efter födseln. Systern och deras mamma hade sagt åt henne att det borde ha varit hennes barn som dött, för hon vet ju inte vad hon förlorat. Så hemskt att säga så till någon!
Jag tycker alltid att det är hemskt att förlora ett barn, i magen eller i famnen. Men för mig är det en stor tröst att ha mina äldre barn. Att krama dem, pussa på dem och se dem leka. Det tröstar mig när jag är ledsen. Förr eller senare hoppas jag att vi får två barn till. Men fram tills dess - och om det inte skulle bli så - är jag så enormt lycklig över de två graviditeterna jag fått uppleva. De två små spädbarnen jag fått. De två fantastiska tjejer jag vaknar med varje morgon.
Man måste våga prata om missfall, om IVF och om ofrivillig barnlöshet. Om det där som är svårt. Livet är inte ett instagramflöde, vackert och mjukt, enkelt och sorglöst. Men även i sorgen finns det enormt mycket glädje, styrka och kärlek. Jag har mist tre chanser till liv. Men jag har gett liv till två fantastiska små människor. När jag vid frukosten berättade för Livia att det inte blir något småsyskon i sommar, att vi kommer få vänta lite på en bebis, då tittade Livia lugnt på mig och sa: "Ja, bebisen ramlade ut".