När Gotland haft norrsken


Adam kommer ut, tittar, bär in barnen och kommer sedan tillbaka till mig. Med sig har han min varmare vinterjacka. Sedan säter han sig bredvid mig och vi beundrar norrskenet medan kameran jobbar. 30 sekunders slutartid. Nu var det inte längre ett svagt streck på himlen utan dansande, grön eld. I kameran såg jag att det var violett också, något mina ögon inte uppfattade. Det var så romantiskt! Vi satt där och pratade och njöt av synen på himlavalvet.

Jag har en dröm om att fotografera norrsken vid ringmuren. Men jag undrar om inte den här upplevelsen var starkare. Att se havet skimra, spegelblankt, var helt otroligt. Havet låg så stilla. Enstaka vågor en stund när färjan drog förbi långt borta vid horisonten, men i övrigt var havet en mörk spegel som reflekterade det magiska ljuset.

Mammas hund Tova dog tidigare samma dag. Om jag varit religiöst lagd skulle jag sagt att det här var hennes sätt att säga hej då. Men nu tror jag istället att det var livets sätt att påminna oss om att skönheten ligger i just det här sköra, det tillfälliga. Dessa magiska stunder som är över på ett ögonblick men som lämnar avtryck i våra minnen för resten av vårt liv. Världen stannar aldrig upp. Den ändrar bara skepnad.