När Annie...

Det snöar ute, men inne är det varmt. Trots att vår värmepump är trasig, för vi har ett backup-system. Räknar man med eldstäderna så har vi två backup-system. Huset är stökigt. Jag behöver hänga tvätt, vika tvätt och lägga ut en massa annonser på Tradera. Men trots det så känns allting helt perfekt just nu. Livet är aldrig 100% perfekt, men just nu känns det ändå så. William är så glad och gullig, även om han just nu inte vill sova (alls). Livia och Saga är så himla roliga, på olika vis. Att vara förälder är så mycket roligare än jag trodde.

 

Det är inte enkelt. Jag lyssnar mycket på poddar och läser mycket på Instagram om barnpsykologi. Psykologi är något jag alltid varit intresserad av, ända sedan jag gick på högstadiet och satt hos kuratorn som talade om för mig att "Annie, du måste förstå..." varför mina mobbare gjorde mitt liv till ett helvete. Idag önskar jag att jag kunde säga till den där jävla kuratorn att nej, det hjälpte inte ett skit att förstå, men tack för att du fick mig intresserad av beteenden, och varför människor är som de är. Det har nog gjort mig till en bättre fotograf, en bättre konstnär och en bättre författare. men nu hoppas jag att det gör mig till en bättre förälder. Jag lyssnar mest på Instagramkontot BigLittleFeelings, med barnpsykologerna Dina och Kristen.

Deras metoder fungerar så extremt bra här hemma. Det har varit svårt ibland att få med våra föräldrar på tåget, för det kallas ett milt föräldraskap och är raka motsatsen till det de flesta växer upp med. Grunderna är enkla. Det handlar om att förstå sitt barn, förstå att deras känslor är lika värdefulla och ibland större än vad våra är, men att det är okej. Möta deras känslor och finnas där, men samtidigt ha tydliga gränser och strikta rutiner. Jag tror inte att jag är en snäll förälder. Vi har inte infört lördagsgodis, de får inte en massa prylar och jag har många regler som jag är stenhård med. Min man har fler regler och är egentligen striktare än vad jag är, samtidigt som han inte har samma koncept för t ex fara... som när vi hämtade julgranen och han lät vår snart treåriga dotter vara med honom på biltaket på deras farfars skåpbil.

"Varför tar du kort då, om du inte är okej med det?" frågade han mig däruppefrån.

"För om jag inte kan stoppa dig hjälper det ju inte att stå och gnälla, det är väl lika bra att föreviga skiten" svarade jag medan hans pappa bara skrattade åt oss.

 

Jag tycker vi har tre fantastiska barn. Det är inte svårt eller tufft att vara med dem, at vara trebarnsmamma. Folk frågar mig spydigt "vill ni fortfarande ha fyra?" och ja, absolut. Självklart finns det tuffa stunder, när de är trötta eller hungriga, rutinerna är rubbade och deras känslor är för stora för dem att hantera. Men hur dumt de än betér sig, så är de aldrig dumma. Jag är långt ifrån perfekt, och oftast betror ju deras utbrott på mig eller deras pappa, att vi är sena med maten, att vi inte förberett dem nog för vad som ska hända. BiggLittleFeelings använde en gång en parallel: 

 

Hur skulle du känna över att plöstligt tvingas in på en resturang du aldrig fått höra talas om, tvingas beställa utan att ens få se menyn, förväntas följa en massa oskrivna regler om vad som förväntas av dig på just den här resturangen och utan att veta vilken sorts mat som serveras? Ungefär så känns det att vara barn, man får följa med i sina föräldrars beslut hela tiden, med ett leende på läpparna. Inte så härlig känsla i magen, va? Jag tror stenhårt på att försöka förbereda barnen, låta de vara delaktiga i mindre beslut (och ibland tro att de är delaktiga i större beslut) och informera dem om vad som komma skall. Det gör barnen trygga. 

 

Nu vaknade William från sin vila. Han sov nästan 20 minuter den här gången... innan sov han 2-3 timmar. Livet är som sagt inte perfekt, men det känns så just nu. Jag älskar den här tiden. Våra tre troll, föräldraskapet, gemenskapen. Det är bättre än vad jag förväntade mig, och då hade jag ändå höga förväntningar.