När Annie... - När man tackar av 2022

När man tackar av 2022

Det värsta året?

I alla fall om man ska tro de flesta av inläggen jag läste på Facebook och instagram under nyårshelgen. Men jag har svårt att se hur 2022 kunde vara värre än 2020, om man nu inte kommer från Ukraina eller något annat krigsdrabbat land.

Och visst har 2022 varit tufft för mig och min familj. Jag plussade dagarna före jul 2021 men förlorade den lilla drömmen om ett augustibarn första dagarna i februari i v10. Efter det följde totalt fem missfall, alla i vecka 4-6. I ena fallet var det så tidigt att jag med all rätt inte ens borde ha vetat om det, men jag fick beskedet när jag låg på sjukhus under våren. Min fysiska hälsa var låg hela året på grund av missfallen och de tidiga graviditeterna: massvis av migränanfall jag inte kunde medicinera mot på grund av graviditeterna. Men än mer tufft var renoveringen, som gick fel. Vi hade ett lån på ca 340K men slutnotan passerade 1 miljon. Pengar vi inte hade, men fick hitta. Ekonomin var helt körd i botten när oförutsedd utgift avlöste oförutsedd utgift.

Men det har varit ett fint år för oss som familj

Men i allt det här så hade vi varandra. Vi bad om hjälp och fick samtal med socialtjänsten med stödmöten för att lista ut hur vi skulle bibehålla rutiner och trygghet för barnen. Att ta hjälp från andra när det kommer till barnen och föräldraskapet tycker vi är väldigt viktigt. Vi har varken utbildning eller erfarenhet, ändå förväntas vi veta bäst i alla lägen. Vi förväntas plötsligt ha blivit sjukvårdskunniga och pedagogiska efter att ha fått hem ett litet gnyende knyte från BB. Jag är ledsen att punktera denna eventuella sanning hos er andra: men man blir inte perfekt och allvetande bara för att man producerat eller adopterat ett barn.

Vi har haft många problem med förskolan angående detta, då de förväntar sig att vi vet allt som de med sina 3-5 års utbildningar vet. Jag blir galen på BVC som bara svarar "barn är olika" oavsett vad man frågar. Så att ha stödpersoner på socialen som kan guida och ge tips har varit guld värt i detta år av förändring och kaos. Vi fick det genom att tillsammans med förskolepersonalen skicka in en ansökan. Jag rekomenderar alla att göra det, om man känner att man inte får till rutiner och tillvaro. Det här året har varit hektiskt, men vi har fått det att fungera.

Men ska vi kika lite på hur året har sett ut?

Renoveringen som skulle ha tagit 6-8 veckor och vara klar före jul stod still. Rörmokaren hade covid och jag skar upp fingret på en mandolin, så jag var förbjuden att pyssla i huset. Men vi kämpade på, Adam lärde sig kakla och under januari blev en hel del färdigkaklat. I sommarstugan fick vi till värmen efter och slapp äntligen att frysa. Saga och Livia härjade runt, Saga hade lärt sig att ta sig upp på stolar och bord före jul och i januari lärde hon sig att hoppa från soffan som storasyster. jag var så nojig att hon skulle skada sig, hon var bara drygt ett år men redan så vild! Inskolningen på förskolan gick inte alls bra, förskolan var underbemannade och skickade hem henne om och om igen med orden att hon var sjuk, fastän hon var fullt frisk. Vid konfrontation fick jag veta att alla tre ordinarie pedagoger var sjuka. Det var extremt frustrerande att försöka börja skolan igen för min del och bolla vabb med inskolning. Tack och lov var mycket fortfarande på distans de första veckorna i skolan.

Februari började med ett missfall, och det var tungt. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och kastade mig in i renoveringen. Det var ett så kallat MA, när fostret dör en tid innan kroppen upptäcker det och stöter ut det, så det hade troligtvis hänt redan 2-3 veckor innan men kom i v10. Det resulterade i flera sjukhusbesök, tabletter och vila för min del.

Vi behövde vi ta beslut om köksbänken. Vi valde att beställa från ett företag som hette Stenskivor.se och trots lite sketchy kommunikation valde vi att köra. Ett beslut som besparade oss ca 40K. Men det var tufft ekonomiskt när renoveringen fortsatte att stå stilla. tack och lov såldes äntligen mitt gamla konsollbord och vi fick rejält betalt för det, mer än vad jag vågat drömma om. Vi fick äntligen vår vedspis installerad, det kändes så stort!

Jag hoppades desperat på att få flytta in till mars. Det började se mer och mer ut som ett hus och mindre som ett bombnedslag. Vi tog masor av promenader vid havet och vabbade mycket. Saga växte så mycket och började intressera sig för böcker. Jag tillbringade nästan varje kväll ii huset, åkte direkt efter middagen och kom hem mellan tio och midnatt. Men målet att flytta in höll mig pigg.

Mars kom med magsjuka och vi åkte och firade min pappas födelsedag på fastlandet. På natten när vi kom hem från färjan fick vi beskåda - och fotografera - norrsken. Det var otroligt magiskt. I övrigt kämpade vi på med både renoveringen, livet i sommarstugan, Sagas första tid i förskolan och med min skola. Saga var lite av en hackkyckling och det kändes inte alls bra. Men hon är en tuff liten tjej och vi var inte oroliga. Hon hade tre bra och trygga pedagoger som vi litade på. Hon var glad och började prata, mest pappa, mamma, hej, och nej. Eller, mest nej, om vi ska vara helt ärliga. På förskolan skakade hon på huvudet eller nickade bara, men det kändes också som framsteg.

Vi fick ett till missfall igen sista dagen i mars, men tidigt. Totalt skulle jag få fem missfall under året, men jag hade varit helt säker på att denna gången skulle leda till bebis, så den här gången var jag helt förkrossad. Med både Livia och Saga fick jag ett missfall innan jag plussade med dem, så jag var helt inställd på att få ett missfall och sedan få en bebis igen. När det inte blev så, utan två på rad, rämnade hela min värld och jag kastade mig ännu mer in i renoveringen, besatt över att i alla fall få komma hem. Jag var så besviken över att renoveringen hela tiden sackade efter, leveranser var sena och hantverkare sjuka och beroende av varandra för att komma vidare. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut och jag ville så intensivt fira Livias treårsdag hemma.

I april kom nästa besvikelse: vi var inte inne i huset lagom till Livias treårsdag, lånngt därifrån. Istället firade vi den hos barnens farmor, och hade en lekdag på det lokala leklandet, Kotteland. Men jag tog fina bilder på Livia i huset, det var så pass färdigt att man nu kunde börja montera kök och andra intressanta detaljer. Jag fortsatte att bygga varje dag men slutade sätta ett datum. Vi pratade om att sikta på början av juni, men det fick bli som det blev. Jag orkade inte hopopas längre. Med våren kom värme, blåsippor och livsglädje.

Barnen var min källa till energi, Livia pratade mer och mer sammanhängande meningar och Saga var så stor och stabil för sin ålder att jag ofta glömde hur liten hon faktiskt var. Jag oroade mig för att hon inte pratade i hela meninagr än, trots att hon egentligen pratade mycket mer än vad Livia gjort i samma ålder. Det är så intressant, hur man omedvetet jämför barnen med varandra.

I maj åkte jag in till sjukhuset för att jag tappade känslen i ena benet. När läkarna sa att jag skulle röntas sa jag att vi försökte bli gravida men att det var för tidigt att tesa än, så de gjorde tester på mig. In kom sköterskor med stora leenden och gartulerade mig. Jag kände mig tom. Tänkte att det kanske skulle bli tredje gången gilt, men jag var i så fall bara i v2+4 och det var alldeles för tidigt att vara glad. Och mycket riktigt, så blev det missfall i v4. Men hade jag inte legat på sjukhus hade jag inte ens vetat om det, så det tog inte lika hårt på migs om de andra gångerna. Däremot kände jag själv att jag antagligen kämpade på för hårt. Känselbortfallet förklarades med höga stressnivåer. Jag svor på att ta det lugnare. Slutade sätta deadlines på renoveringen, slutade vara på bygget till efter midnatt och försökte prioritera sömn igen. Jag insåg att jag snittat 4-5 timmar om natten under en längre tid och fick upp det till i alla fall 7 timmar. Jag började klägga upp en planering för hur jag skulle hålla, inte bara överleva.

Bygget fortskred och det kändes som om det hände stora saker. Bänkskivorna kom, och de var helt underbara. Golvet kom och jag lade det samt betsade det. Dock var jag väldigt missnöjd, det var snett och vint och jag fick dåliga svar från tillverkaren som först hävdade att det var "okej med några procent snett". Men sedan ändrade dem sig efter att ha sett bilder och hört hur snett det var. Vi blev lovade nytt golv, något som dock inte hänt då företaget inte lagt in mitt nya telefonnummer trots att de hävdade att de gjort det. Flera månader senare uppdagades det. Så kan det gå! Men vi hade så mycket att stå i så jag hade inte tid att fokusera på det.

I juni hände det äntligen! Vi flyttade in och jag plussade på nytt. Jag vågade dock inte känna någon glädje, utan fokuserade på allt det praktiska. Mycket riktigt, så blev det missfall i v5. Jag kände mig mest tom. Jag hade slutat vänta barn och började vänta missfall så fort jag plussade. Istället fokuserade jag på att bygga en häftig säng till tjejerna, inspirerad av Visby Ringmur, och tapetsera deras rum med en tapet som påminde mig om Törnrosa, fast med tistlar istället för rosor.

Jag hittade en känsla i bröstet som jag totalt tappat bort. Lycka. Glädje och livsglädje som blev starkare poch starkare. Jag kände en ro och ett lugn i själen. Hopp om att allting äntligen skulle ordna sig. Men ganska snabbt rasade allt igen. Sista dagarna i juni blev jättevarma. Då sinade vår brunn.

Juli var nog ett av mitt livs tuffaste månader. Vi fick köra vatten från svärfars gård i dunkar hem till oss, duscha på ett motionscenter i närheten och tvätta på svärfars gård. Att inte ha vatten i kranen när det är varmt, inte kunna duscha efter en varm dag i solen, det gav verkligen perspektiv! Det värsta var dock ekonomin. Ca 60K kostade det att köpa ny pump, borra nytt hål och ta dit rörmokare. Sedan fick vi kalla handen av det företag vi började att anlita, eftersom det var mitt i semestertiderna. Tack och lov fick jag tag på en underbar ängel som räddade oss från att behöva leva med ett hål men utan pump i 4-6 veckor till.

Så i mitten av juli fick vi äntligen vatten igen! Vi jobbade på i huset, hade besök från fastlandet som hjälpte till med både barnvakt och bygge medan jag jobbade den mest hektiska sommaren sedan jag flyttade tillbaka till Sverige. På en vecka hade jag två bröllop och en förlovningsfotografering. Hemma passade vi på att städa rent trädgården, fixa en snygg fläktkåpa och plantera växter i den trädgårdsmur Adam byggde förra hösten. jag skulle putsa huset, men fick aldrig tid. Dessutom hade jag åkt på en inflamation i handlederna som gjorde att jag knappt kunde bygga något. Men jag försökte ändå, bland annat gjorde jag skafferiet. Det här med att ta det liugnt är inte riktigt min grej. Det vare extra kul att se tjejerna leka ihop, för de var plötsligt så jämna i ålder. De lekte ihop på ett helt nytt sätt och var verkligen fantastiska ihop. Jag kunde bli gråtmild av att se dem leka, pyssla eller mysa tillsammans.

Augusti betyder medeltidsvecka för vår del! Men jag hann knappt medverka alls, då jag hade så mycket jobb. I början av Augusti fick jag dessutom missfall igen, den här gången i v6. Nu ringde jag vården och frågade om hjälp, men fick höra att jag måste ha tre bekräftade på sjukhus för att få kolla upp det. Efter en diskussion gick hon med på att jag haft 2, i och med att jag hade en konstaterad garviditet på sjukhus som uppenbarligen hade avbrutits. "Du ska bvara glad att du i alla fall har lätt att bli gravid" sa hon till mig. "Hör av dig igen nästa gång du blir gravid så vi kan konstatera den, så får vi se hur vi kan gå vidare efter det". Efter det samtalet satt jag och grät i bilen. Jag kände mig så förödmjukad. Men jag kände ändå ett nytt hopp. Nästa gång skulle jag gå och bekräfta graviditeten så att de kunde ha ett dokumenterat missfall till. Med det i tankarna hängav jag mig åt jobb och renovering, lärde upp en fantastisk person i redigering så att jag skulle få avlastning under hösten, satte isolering på huset och städade ur vardagsrummet. Jag slutade blogga helt, för jag hade inte tid. All tid gick åt jobb och renovering eller lek med barnen. Men vad jag saknade det! Jag hade så mycket att skriva om.

"Vi måste få in fler jobb" sa min man i slutet av augusti, så jag tackade ja till många uppdrag i slutet av den månaden och i september, jobb som jag inte hann med. Jag drunknade i redigering, fotade varje helg i september och plussade igen. Jag var helt inställd på ett sjätte missfall, och kontaktade vården ganska tidigt. Fick gå på hälsosamtal och berättade om mina känslor, eller snarare brist på. Vi blev inbokade på ett ultraljud i v12, men jag trodde aldrig jag skulle gå dit.

Istället fokuserade jag på min hälsa. Jag jobbade inte på kvällarna, Adam putsade fasadens första lager medan jag vilade. Vi pottränade Saga när hon ändå var hemma med ögoninfektion, något hon klarade på 3 dagar. Veckan därpå åkte vi till fastlandet och firade min systers födelsedag. Min farfar fick äntligen träffa Saga, vilket var så fint. Jag fokuserade på skolan och på redigering och tog kvällarna ledigt, i alla fall de flesta. Tänkte inte alls på att jag var gravid.

I oktober började graviditetsbesvären, så då kunde jag inte blunda för det längre. Illamående och en trötthet som gjorde att jag däckade någon timme varje eftermiddag och somnade med barnben vid sju. Mne jag hade hjälp med redigeringen och det var ganska lugnt i skolan, så det fungerade. jag fotograferade årets sista bröllop. Varje toalettbesök var jag förvånad över att inte hitta blod i trosorna.

På helgerna hann jag ändå med en hel del. Jag satte lite lister i barnens dockhus, pluggade och klarade mitt livs första tenta och firade årsdag med Adam, två år som gifta. Vi hade en borglig vigsel och planerar att ha ett större bröllop, troligtvis 2024, så vi varit ett par i 10 år. Pandemin och främst renoveringen har satt de planerna på is. Men vi firar den 10/10 varje år med stekt fläsk och ost, det vi åt medan vi vandrade i bergen och hade vårt lilla förlovningsäventyr, som vi kallade det. Eller förgiftning, som min mamma skämtsamt sa. Oktober löpte stressfritt, men inte en minut var bortslösad.

I november grät jag stillsamma floder som sakta rann längs kinderna, när jag fick se en liten krabbat sprattla på ultraljudet. Plötsligt insåg jag att jag väntade barn, och inte missfall. Vi berättade för familj coh vänner, innan hade vi hållit det helt hemligt för alla då vi verkligen inte trodde vi skulle ta oss igenom de första 12 veckorna. Men plötsligt hade de passerat och tiden började rusa iväg. Jag redigerade och pluggade, men orkade med enstaka andra saker. Helgen innan första advent målade jag utbyggnaden, mest sittandes. Jag hade foglossning, så jag kunde inte röra mig så mycket, och fick tidigt sammandragningar. Så mitt beslut att vila var inte svårt att hålla.

Vi började så smått träffa vänner igen, vilket kändes underbart. Åkte tåg med tjejerna och deras bästa kompisar, bakade inför första advent, och Adam ordnade förvaring i hallen. Överlag fick vi ett mer balanserat liv hemma, där Adam tog mer ansvar för att slutföra olika projelt. Vi kände att samtalen vi fått från socialen gav effekt, vi kände att vi började ha rutiner igen, och mer balans i vardagaen. Jag kände mig riktigt lycklig. Det kändes som om livet var en tickande klocka istället för en tickande bomb.

December gick fort, för fort! Vi hämtade dörrarna som var klara i verksaden. De måste målas innan de sätts in och jag testade olika färgprover. Ekonomin kändes tuff men på något vis löste vi allt genom att dela upp betalningar, ta ut hyra från företaget och att spara in på resor och andra inköp. Jag målade klart utbyggnaden, sydde och satte upp julgardiner och julpyntade i typ 2 veckor, eftersom jag tog en sak i taget och inte stressade. Vi hämtade julgranen tidigt som vanligt och tjejerna pyntade den. Jag stod och fotade på en julmarknad och passade på att ta bilder på tjejerna. Vi åkte till Jämtland för att häls apå min släkt, som jag inte träffat på ett helt år och som Adam inte träffat på 1,5-2 år.

Jag skrev en till tenta och låg sjuk en hel del. Det gjorde jag förresten hela hösten, varje gång Saga hostade blev jag också sjuk. Tack och lov kunde jag hänga med via Zoom på många föreläsningar. Men det var många, roliga praktiska moment också! Sedan satt jag och redigerade bröllopsbilder december ut, hade en massa tekniska bekymmer, men också ett härligt julfirande och ett härligt firande av Sagas födelsedag. Nyår firades hos vänner med god mat och många skratt, men främst en känsla av att vara lycklig, balanserad och nöjd. Vi fick gå på rutinultraljud och se vår bebis igen, stark och pigg och frisk. Den är beräknad 17 maj 2023.

2022 blev inte som vi tänkt oss, men vi klarade det. Vi klarade det!

Vi tar livet som det kommer, reser dit vi kan. Vår bas är Gotland men vårt mål är att sudda ut gränserna mellan människor, länder och drömmar.