När farfar gått bort
Idag somnade min farfar in i sviterna efter en hjärtattack. Inte ens en vecka efter att han fick träffa sitt yngsta barnbarnsbarn. När min lillasyster föddes sa farfars adoptivmamma: N u får det räcka. Ungefär det sa farfar till pappa när pappa berättade att William fötts. Men tyvärr farfar, vi drömmer om fyra barn. Tyvärr fick du aldrig träffa vårt sista. Men du fick se William och det är jag mycket glad över.
Jag trodde inte att jag skulle sörja. Mina minnen av dig är inte dåliga, tvärtom. Men du har aldrig tagit plats i mitt liv. Du har alltid tittat från avstånd. Du var så formell när jag var liten. Jag kan inte minnas att du någonsin försökt krama mig, bara hur obekväm du var när jag kramade om dig som barn. Jag minns hur du satt i soffan och talade över våra huvuden. Att åka och hälsa på dig betydde att man i bästa fall fick fika, i värsta fall satt man bara och väntade av tiden medan du pratade om sport med pappa en stund. Du försökte aldrig, och i många år tyckte jag faktiskt illa om dig för det. Men när jag blev äldre fick jag förklarat för mig om din och pappas barndom, och då förlåt jag dig. Sedan dess har jag försökt. Jag har ringt, jag har hälsat på. Jag har pluggat de senaste sportnyheterna för att vi ska ha något att tala om. Du är den av mina mor- och farföräldrar som jag talat med flest gånger, men samtalen var aldrig mer än ett par minuter långa. Före din död pratade jag och min syster om dig och ingen av oss trodde att vi skulle sörja dig, för vi kände dig egentligen inte. Men jag hade fel.
För när jag ser tillbaka ser jag inte den tysta, tråkiga äldre farbrorn som jag minns från min barndom. Jag ser farfadern jag inte fick, som du inte vågade vara. Jag minns saker jag inte lagt mörket till förut och inser att du försökte, men du kunde inte. Först nu när du är borta inser jag att du faktiskt brydde dig om oss. Jag har alltid brytt mig om dig. Velat veta mer om dig, ditt liv, dina känslor. Men du har alltid stängt mig ute och inte vetat hur du ska svara på mina frågor. Skrattat generat när jag kramat dig. Men åndå har jag alltid åkt iväg från besöken hos dig med en känsla av att du blivit glad över besöket.
Och när jag ser tillbaka i mitt album ser jag hur aktiv du var. Hur ofta du besökte oss när jag var barn och hur ofta vi besökte dig. Du finns på så många bilder och du skrattar. När jag blundar minns jag hur du körde din båt och hur ditt korta hår vajade i vinden som en tuppkam. Du stod så stolt och rak i ryggen och vi fick hålla i ratten en stund. Jag minns friidrottstävlingarna du kom och tittade på. Jag minns hur stolt du var över hur engagerade vi var i idrotten.
Jag vill att du ska veta, farfar, att jag är stolt över dig. Jag är så ledsen över vad du fick genomleva som ung. Mitt hjärta gick sönder när jag lyssnade på en podd om finska flyktingbarn. Du var två år när du kom till Sverige och jag kramade om Saga, som är två nu, och föreställde mig hur det skulle vara för henne att sättas på ett tåg med ett större syskon och sedan separeras ifrån henne. Komma till ett land där ingen pratar ord du förstår. Till en familj där du förväntades vara skötsam och göra rätt för dig. Till ett land du förväntades vara tacksam över. Kände du dig också fångad mitt emellan? Aldrig helt Svensk, men aldrig Finsk?
Jag har så många frågor som du inte ville svara på. Fler som jag inte vågade ställa. Men tack vare min farmor, pappa och det som din adoptivmamma berättade för dem så känner jag ändå att jag har ett hum om vad du gått igenom, och jag förlåter dig för att du aldrig lyfte upp mig i luften, pussade mina mjuka barnkinder, kittlade mig eller köpte lite leksaker som du förvarade i garderoben inför våra besök. Jag hade en sådan farfar också, och jag jämförde er. Men nu, i vuxen ålder, är jag tacksam över att jag fått en av varje. Vissa har bara en eller ingen alls.
Jag är så glad över att du tyckte om Adam. Jag är glad över att du var stolt över mig, mitt jobb och mitt liv. Jag är stolt över att vara ditt barnbarn och snart är det dags att säga adjö. Stå vid din kista och lägga en hand på dess lock. Aldrig mer kommer vi gå igenom vårt telefonproyokoll, (Hej Annie, hur är det med dig? Jahaja. Hur går det på jobbet? Jahaja, det är bra. Det är bra. Hur är det med Adam? Det är bra, det. Vad var det han jobbar med nu igen? Hur är det med hundarna? Jaha, jaha. Hur är det med barnen? Jaha då. Dåså. Jo, det är bra. Mm. Hej med dig då. Hej hej.). Vårt kortaste samtal var 56 sekunder långt. Vår längsta strax över 6 minuter.
Voito Kalevi Happonen Nyström
18 januari 1939 - 2023-06-20
Vila i frid.
Pappa hette ju egentligen Voitto men det var för svårt för myndigheterna 1941 så det blev ett t för lite. Jag önskar att jag hade lärt känna pappa mycket mer jag med men det var som det var. Han var i alla fall frågvis och intresserad över mitt liv även om han aldrig eller mycket sällan pratade om sin egen uppväxt