När William blivit 1 månad
Har du verkligen varit så här liten, Wille? Du känns redan så stor! På återbesöket på BVC hade du gått upp ett halvkilo och vuxit nästan 5cm. Jag får nya siffror om några dagar, och det ska bli spännande att se! Men dina mjuka, lena kinder och härliga veck gör att jag misstänker att du gått upp betydligt mer sedan dess.
Du är en väldigt fotograferad bebis. Jag har hört att man inte tar så mycket bilder på 2:a barnet som på första, och inte alls lika många på det 3:e. Så kanske försöker jag kompensera? Eller kanske är det fotolusten som slagit rot i mig efter att aktivt tackat nej till fotojobb sedan december? Men det kliar i fingret att fota och du har fått stå ut med många av mina galna idéer. Men de flesta bilder tas när du ligger och är gullig i den lila rottingsängen. Kameran brukar ligga några meter bort och jag kan inte låta bli att grabba tag i den när du ligger och gör någon gullig min. Eller som binden nedan, då du är så fruktansvärt lik första bilden jag tog på Livia. Du älskar för övrigt den sovställningen.
Så hur har första tiden varit? Självklart har det varit tufft, särskilt första dagarna när jag inte hunnit bli hög på oxytocin och knappt sov. Både jag och din pappa har haft kort stubin och Livia talade om för mig ett par-tre veckor in i den nya vardagen att "man får faktiskt inte skrika mamma" när vi skulle lägga oss för natten. Jag hade inte skrikigt, men det var en påminnelse om att hon är känslig och uppfattar mitt humör. Det har varit tillfällen under dessa veckor jag skrikit på de stora barnen, men då med väldigt gott fog. När de klättrat upp på någonting farligt eller var på väg rakt ut i vägen eller när Saga hällde vatten över mig i sängen. Men även om det funnits fog har jag skämts som ett djur efteråt och bett barnen om ursäkt. Det tycker jag är viktigt.
"Nej, du har rätt Livia. Man får inte skrika. Förlåt, jag visste inte att du upplevde att jag skrek. Jag skrek inte, mamma är däremot trött och frustrerad, men det ska inte gå ut över er."
"Det är okej mamma. Jag tycker om dig."
Det gäller att inte glömma att det är en tuff omställning för oss allihop. Även om jag är den som inte får sova på nätterna, får ju hela familjen nya rutiner.
"Mamma, vad tyst han är" sa Livia dagen efter att du kom hem. "Han skriker faktiskt inte, han låter bara!"
"Han lär sig snart" svarade jag och skrattade.
Någon dag senare vrålar Livia till mig från andra sidan köket och kommer rusande med världens största leende: "MAMMA, MAMMA! LYSSNA! WILLIAM HAR LÄRT SIG SKRIKA!"
Jo, tack, det hade jag också hört...
Nej, men faktiskt. Saga har blivit extra trotsig, men det blev hon redan innan lillebror föddes. Svarar avslappnat "Nähej" när man ber henne om något, och svarar automatiskt nej på allt man frågar innan hon kommer på och ändrar sig. Livia, som jag trodde skulle påverkas mycket, är tvärtom mycket förstående och tålmodig både med mig och dig, Wille. Bägge tjejerna älskar dig extremt mycket och Livia kan inte sluta pussa på ditt huvud. Saga vill ha dig i knäet hela tiden. Och jag? Jag kan inte sluta pussa jag heller, varken den lilla pannan eller de mjuka kinderna.
På tal om kinderna, när du föddes hade du en liten "hudplupp" på höger kind, men vi tog bort den på återbesöket hos förlossningen när du var tre-fyra dagar gammal. Jag var rädd att du själv skulle riva av den och tänkte att du, om den satt kvar, skulle få problem att raka dig i framtiden. Även om just den biten känns väldigt långt bort just nu.
Saga och Livia hjälper till att ta hand om dig, de säger till när du behöver en ny blöja (eller när du skriker, som om jag inte hört det jag också...) och delar med sig av sina leksaker med dig. Du har fått en av Livias Juni-gosedjur, eftersom hon har två. Men mest får du låna saker. Jag ler för mig själv när jag tänker mig hur du om något år kommer sno deras leksaker och hur arga de kommer att bli.
Men just nu är det mest lugnt. Tjejerna är svårnattade, men det beror snarare på solen som lyser in i deras rum på kvällen. Min och din sömn däremot kan jag inte klaga på! Sömnen har dessutom blivit bättre. Efter ungefär tre veckor insåg jag att du vaknar för mat 2-3 gånger per natt och att det räcker att byta blöjan en gång under natten, vilket gör att jag får sova mycket. Du sover intill mig, på sidan helst, redo att äta. Det är ju så här i början, att alla rutiner ändras var tredje dag eller så. Du utvecklas hela tiden.
Jag och du sover i vårt sovrum medan pappa sover med tjejerna. Det fungerar jättebra och du är så mysig att sova med nu när du är en månad. Du har lärt dig hitta maten själv på natten och jag vaknar av att du äter, snarare än av att du vill äta. De senaste nätterna har du knappt gjort i blöjan om natten, så flera nätter har jag inte ens bytt den. Du är helt underbar att sova med just nu. Det blir spännande att resa med dig och se hur det fungerar då! För ikväll ska du åka färja för första gången.
Min lilla alv. Dina öron är fortfarande urgulliga och lite spetsiga. Dina ögon ljusnar mer och mer, precis som ditt hår. Jag tror just nu att du får samma hårfärg som Saga, men lite lockigare. Det skimrar i rödguld och i blont. Ögonen börjar påminna om dina systrars, men det vet jag kommer att ändras med tiden.
På tal om dina systrars ögon, så tindrar dem när de tittar på dig. Oj vad de älskar dig! Även om de numera tröttnar snabbt så vill de visa upp dig för alla de träffar och de är så stolta över dig. Livia deklarerade igår att du utvecklats jättemycket: du har lärt dig både kissa, bajsa, öppna ögonen och skrika. Men prata, det kan du inte än, konstaterade hon. Saga är den som vill vara med dig mest, hon kommer gärna med sina leksaker till dig och lägger hos dig, precis så som Livia gjorde med Saga när hon var liten.
Annars är du mest lik Livia, Wille. Du vill helst vara i famnen, men vems är inte så noga. Farmors, pappas, mormors eller min, det kvittar, så länge det är en famn. Du är inte så sugen på selen, så jag bär dig mest. Min manduca-sele är den som fungerar bäst, sjalen är du väldigt tung i. Din pappa bär dig i tigerposition eller vad det nu heter, och det älskar du. Men nu vill du gärna vara vaken. Du tittar storögt på världen du hamnat i med rynka i pannan. Oj, vad jag längtar efter att du börjar le.
Du är så nöjd bara du får vara med. Det spelar ingen roll om hundarna skäller eller flickorna leker och busar - eller bråkar - i samma rum, du sover gott ändå. Bästa platsen är mammas bröst, den kudden gillar du. Din farmor kommer ofta och hälsar på, farfar har du träffat två gånger och din mormor - momma - kom nu och stannade fyra dagar förra helgen. Och ikväll åker vi upp till din morfar och där stannar vi ca en vecka. Då får du umgås med moster - som var här när du föddes - och morfar. Jag hoppas ta dig på besök till min farfar och farmor också, men vi får se om jag har tillgång till bil. Adam kommer att jobba i Sala så det är ett projekt för mig att ta mig någonstans. Men det löser sig nog.
Alla längtar efter att träffa dig, min lille skrutt! Så liten men redan så älskad.