När första veckorna passerat
Jag minns de första veckorna från att Saga föddes som de tuffaste i mitt liv. Jag minns att jag inte sov, att jag hade konstant ont. Blödde, kunde inte sitta, jag hade flera dussin stygn varav några läkte fel och fick tas om. Hur jag inte vågade lägga ner henne obevakad ens för toalettbesök då Livia hela tiden skulle pilla på sin nya lillasyster. Men efter ett par veckor vände det och blev lättare.
Den här gången var jag beredd. Men det har inte alls varit så. De första nätterna var tuffa, i att få Livia att inte komma in till mig och bebisen. I att jag sov dåligt, att jag var så enormt trött. På fredagens eftermiddag, när Wille var tre dagar drygt, kom mjölkstasen och släppte först söndag eftermiddag. Då fick jag feber, hade ont och varannan amning grät jag i stort sett. Det gjorde så extremt ont.
Men mellan amningarna kändes det faktiskt bra hela tiden. Efter de första tuffa dygnen kände jag hur humöret faktiskt blev bättre. Efter söndagen blev det bara enklare. Och när två veckor gått insåg jag att den första tiden med tre barn varit extremt mycket enklare än den första tiden med två. Jag hade till och med alla tre själv vid två tillfällen och tyckte att det var mysigt. Wille var bara 1,5 vecka när vi åkte på ett kalas! Och det var hur kul som helst.
Nu har tre veckor gått. Jag kan lägga ner honom när han somnat sedan ca en vecka tillbaka. Haft med honom i skolan på två-tre dagar av föreläsningar och kunnat ha honom i knäet eller i sin rottingsäng medan jag skrivit. Men främst kan jag lägga honom där när barnen är hemma utan att vara rädd. Första dagarna fick vi hålla koll på Saga och jag lämnar honom inte själv med syskonen, men jag känner inte alls samma oro som med Saga när hon var nyfödd. Tvärtom känner jag mig trygg. Jag vet att jag klarar det här - att vi klarar det här.
Tjejerna har varandra den här gången och det är mest Saga som man får hålla koll på. Livia är inte så intresserad. Då och då vill hon hålla sin lillebror, men mest vill hon göra annat. Pyssla, vara ute, gå promenader, vara med oss. Lillebror är ett bihang som hänger på. För Saga är han fortfarande en stjärna hon inte kan sluta beundra. I stort sett varje gång jag lyfter honom vill hon ha honom i knäet. Hon har slutat tjata om att få mata honom nu, men första två veckorna kunde hon inte alls förstå varför inte hon fick amma lillebror. Hon slog sig på bröstet som Tarzan och grät och ropade "Jag mata! Min boobie!" eller "Mig mata bebis!". Hon kallar honom ofta för "min bebis" istället för Wille eller William. Men ibland kommer hon på att han heter Wille, för det kan hon säga. Livia kan uttala han namn och kallar honom antingen för det, för lillebror eller "henne".
De är världens finaste storasystrar. Hittills har det bara varit kärlek, pussar och kramar. Inga tjuvnyp och ingen svartsjuka. Men så ser vi också till att krama, gosa och vara med tjejerna extra mycket så att de inte ska känna sig åsidosatta. Det finns alltid tid och plats för dem. Även omd et är lite trångt ibland.