När Annie...

Att ta bilder på sina egna barn... det är galet! Allt gick fel, utrustningen fungerade inte, fotobakgrunden var så skrynklig och gick inte att stryka platt, William somnade precis när vi skulle börja och blev väckt av en omtänksam storasyster som inte ville att han skulle missa fotograferingen, så istället hade jag en förbannad och trött bebis som bara ville visa ryggtavlan mot kameran. Jag lyckades få 1 leende av honom på kanske 2h. Vi höll seriöst på till och från i nästan två timmar innan jag gav upp. Det viktigaste för mig är inte bra bilder utan att dem har roligt, och det blir inte kul när jag blir stressad eller irriterad.   

Saga skulle visa mig sin tunga hela tiden, medan Livia gav mig fejkade leenden eller skulle ha med sina gosedjur eller ha Halloween-kläder på sig... den enda som verkligen ville vara med på bild (och inte gjorde massa grimaser) var Akira. Hon kom hela tiden rusande när jag gullade med rösten. Vi höll till i köket hemma. Vi ska göra ett nytt försök i vardagsrummet mot bulväggen, och blir det galet då också har vi en sista chans att få till det när vi julbakar med vänner nästa vecka. Jag ville ha en bild med tre glada barn. Jag har massor med bilder på ett glatt barn eller 1-2 busiga. Jag är så imponerad av alla som fotograferar sina egna barn! Det är mycket enklare att fota andras.

 

Bilderna ska bara bli julkort och skickas till främst de släktingar som bor längst bort. Jag hade köpt en billig fotobakgrund men nu fattar jag varför den var billig: tunn plast som fladdrar och där rynkorna som sagt inte kan gå ut, och när jag stryker blir det ingen skillnad. Höjer jag värmen börjar den smälta... men när jag väl redigerar bilderna i Photoshop kommer det bli fint. Och suddar ut rynkorna för hand... det blir de enda rynkor jag retuscherar!