När Annie...

Jag blev varnad för att tiden liksom går fortare med andra och tredje barnet. Med första räknade man dagar, med andra veckor och nu är det månader. Man blinkar, så har nästa månad försvunnit.

 

William, idag har du funnits hos oss i fem månader. Det är ingenting. När jag håller dig i famnen utbrister alla som träffar dig: "men åh, så liten!". Jag antar att du är liten, men det känns som om du alltid funnits här, som om jag väntat på dig hela livet och du är så självklar i vår familj. Sedan jag var i tonåren har jag föreställt mig en son vid namn William, en liten glad filur med blont hår och stora, blå ögon. Nu är du här. Mina fantasier har blandats med verkligheten och det känns som om det är dig jag väntat på och längtat efter. När jag ser in i dina stora, blå ögon känner jag igen dig. Rent logiskt vet jag att det snarare beror på att du påminner mig om dina systrar, men romantikern i mig tänker att jag känner igen dig från alla drömmarna jag burit.

 

 

Men du är ingen dröm, utan verklighet, och du har överträffat alla drömmar med råge. Gladare kan ingen vara. Alla som träffar dig häpnas över ditt goda humör och väldigt få har hört dig gråta. Men du kan bli arg, det kan du! Precis som din syster Saga är du världens gladaste lilla person, så länge du får som du vill. Men jag tror att du kommer bli lika envis som henne och bli lika förbannad när du inte får som du vill. Kanske har du mig redan runt ditt lillfinger.

 

 

Vi mätte och vägde dig idag, 68cm lång och 7890 gream tung. Vi har bytt till byxblöjor nu, för de andra läcker för mycket. Och du sprattlar så mycket att det är svårt att knäppa öppna blöjor. Plaggen i 68 börjar bli trånga och jag har så smått börjat ta fram 74, i alla fall i tröjor. Din pappa föredrar nämligen att du har tröjor och byxor, men jag föredrar att du har body eller pyjamas. Du själv föredrar att vara barfota, strumporna drar du av dig inom någon minut och du slänger dem ifrån dig överallt. På färjan förra veckan tror jag tre personer var vänliga nog att plocka upp dem och komma med dem till oss. Men jag förstår dig, du har jättesöta små tår och du gillar att pilla på dem, vilket är svårt genom strumporna.

 

Du sover på mage. jag vet att du inte få, att du inte ska, för du är för liten. Men det ger du blanka Fikon i. Du vill sova på mage, så du sover på mage. jag rullar överd ig och du rullar tillbaka igen. Eller så rullar jag dig till rygg, så vaknar du och vill äta istället, innan du rullar över på mage igen. Jag har gett upp. Idag på BVC frågade jag om råd och fick svaret: "Ja, vad ska du göra? Vill han inte så vill han inte. Se bara till att han får luft". Så nu får jag sova med enbart en kudde i sängen, den jag har, frö du ålar ju iväg. Inatt hittade jag dig med fötterna i mitt ansikte och huvudet vid sängkanten. Vi har ju kvar spjälorna där, så du kommer ingen vart, men det fick mig att skratta en hel del. Det här med att ligga stilla är inte din grej. Du ligger på mage och ålar som en mask i sömnen.

 

 

Sömnen, förrsten, hur går det med den? Nja. Du somnar gott vid 19 och vaknar pigg vid 6-tiden. Har jag tur somnar du om en timme till, men bara om du får en ny blöja. Under natten vaknar du till två gånger för matpauser innan du däckar igen. Du håller blöjan torr hela natten fortfarande, men byter man inte direkt på morgonen blir den snabbt överfull istället. Du vaknar med världens härligaste morgonhumör, redo att leka. Du ler och vill gärna gosa lite.

 

 

Senare på morgonen har du inte tid att gosa inte. Nej, du har fullt upp. Från sju till 10-11-tiden leker du, övar på att sitta och försöker att krypa. Om du är med i bilen vid lämning på förskolan kan du slumra till en kort stund, men oftast håller du dig vaken så länge du bara kan. Det här med att sova är du inte förtjust i. Istället blir du gnälligare och mer lättirriterad tills du däckar vid lunch. Då passar du gärna på att sova ett par timmar eller tre, om jag har riktigt tur.

 

 

Men lagom till hämtningen av dina systrar är du vaken, eller så vaknar du när vi hämtar dem. Sedan är du vaken till sju, då du däckar för natten. Helst vid bröstet, så lämnar jag dig där bredvid babymonitorn. Då kan jag natta tjejerna, om jag är ensam med er alla tre. Vissa kvällar har du varit med och läst böckerna, sedan har jag nattat dig och återvänt till dem så fort du somnat. Då brukar du somna på några få minuter och de får en chans att bläddra lite i sina böcker innan vi släcker lampan, så det passar oss allihop. Men sista tiden har din pappa tagit igen tid med tjejerna och läser för dem medan jag nattar dig. 

 

Du står på alla fyra och försöker krypa nu. Antingen trycker du upp den lilla rumpan i luften eller så står du på knä och gungar, försöker komma på hur man lyfter ett ben i taget. Du tar dig framåt och runt, så man vet aldrig vart man kommer att hitta dig om man tittar bort en stund. Idag lyckades du krypa bort till Sagas morgonrock och ha brottningsmatch med den. Du lyckades trassla in dig helt, men du hade jätteroligt ett tag. Det gäller att ha koll på dig och jag bad om en smådelscylinder idag på BVC så vi kan lära tjejerna vad som kan ligga på golvet och inte. För du tar dig som sagt runt och allt hamnar i munnen. Min största rädsla är att du ska kvävas.

 

Tjejerna är så duktiga med dig! Livia försöker att bära dig hela tiden, så din pappas stora rädsla är att hon ska tappa dig. Jag känner mig inte så orolig, för jag har sett hur försiktig hon är ändå, och vi pratar mycket om det. Då är jag mer orolig för Saga, som vill göra allt Livia gör men inte alls är lika försiktig. Hon kan lyfta upp dig i sitt knä, få syn på något roligt och helt sonika knuffa bort dig. Henne lämnar jag dig inte med mer än några sekunder! Livia däremot litar jag mer på, kanske till och med så att jag vågar lämna henne själv med dig en minut eller två. 

 

 

Det var en riktigt obehaglig incident för några veckor sedan, när vi var på besök hos min pappa. Saga försökte mata dig med din mosters örhängen och du öppnade glatt munnen. Jag har aldrig blivit så rädd, för det gick så snabbt. Fastän jag inte ens var två meter bort hann det hända. Tack och lov såg jag det och hann fiska ut den du hade i munnen innan du svalde. 

 

 

Men på tal om munnen, så smaskar du glatt nu när du sitter med oss vid bordet, och du försöker stoppa fingrarna i vår mat om vi har dig i knäet när vi äter. Vi har börjat att doppa fingret i såsen så att du får smaka, mer och mer. Nästan varje måltid. Du har slutat grimasera och blir väldigt exalterad när du får smaka något. I veckan ska vi äntligen montera ihop barnstolen, så kan du sitta med oss på riktigt. Du vill inte längre sitta i babysittern, den är för tillbakalutad. För du sitter själv med stöd nu, långa stunder även utan stöd. Därför avskyr du halvlutande positioner, som babysittern eller babyskyddet. Oj, vad du vrålar när man sätter fast dig! 

 

Älskade lilla William. Ditt skratt får mitt hjärta att dansa och det finaste är att se dig med dina systrar, Du älskar dem så mycket, ler så gigantiskt mot dem och de gör allt för att locka dig att skratta. De härmar dig och du härmar dem. "Han är så GULLIG!!" brukar Livia utbrista och ge dig en jättekram. Hon sitter ofta med dig i knäet och leker med dig. Nya grejen är att du är med och leker med duplot. Du ligger mitt bland alla klossar när tjejerna bygger och de ger dig bitar, som du smakar på och undersöker. Då är du så nöjd och glad. Den gladaste lille grabb jag träffat.