När Annie...

Det är farligt att åka och hälsa på Vonnie. Vonnie har egentligen samma namn som mig, hon heter också Annie. Men det blev för jobbigt för våra vänner att säga Vuxen-Annie och Lill-Annie (Tack för den, förresten...) Så efter ett tag blev hon Vonnie istället.

I alla fall. Det är farligt att hälsa på henne. För hon lyckas alltid övertala en att få med sig en massa vackra föremål hem. Allt från porslin, till böcker. Lyktor, ljusstakar, anslagstavlor, gamla sockerlådor, en stol... You name it, I have it!

 

Nu senast fick jag dessa vackra lyktor. Svartröda, borstade och slitna. Dem har funnits hos Kims mamma som gav dem till Kim som gav dem till Vonnie... ja, ni fattar. Så råkade jag se dem och utbrast: "Men vilka vackra lyktor!". Så nu står dem på min byrå och viskar till mig att hitta en bra plats. Jag ser framför mig en sliten grå hylla mot en vit vägg... så varför jar jag så få väggar för? Nej, när jag återvänder till Sverige om ett år får jag helt enkelt ta och leta rätt på en liten stuga någonstans. Lagomt rått och slitet där jag kan måla allt med kalkfärg och släpa hem gråbleka brädor och inreda så där slitet men romantiskt som jag drömmer om...

Ja, i alla fall... jag ville bara säga... tack Annie!