När man återser någon som varit saknad
Jag föll för den där lugna, bruna blicken när hon var tre veckor gammal, och när hon fyllde åtta veckor fick hon flytta med oss ner till Småland, kräktes ner dåvarande sambons skjorta i Borås rondeller. Hon är flickan med de stora, bruna ögonen som kan se så otroligt ledsna ut när hon inte får smaka på din kanelbulle, och hon är också den jag saknade allra mest medan jag var i USA.
Japp, Lady, jag pratar om dig.
Det kommer att kännas hemskt att lämna henne för ytterligare ett år där borta i Staterna, men just nu njuter vi av vår återförening. 37kg hund får visst plats i en enkelsäng, och medan jag sitter vid datorn ligger hon troget intill. Jag kan inte fatta att hon är fem år nu, min lilla. Vi har gått igenom så himla mycket, hon och jag.
Det är så sjukt skönt att vara hemma. Smeka världens lenaste öron och få fötterna noggrant tvättade när man sitter vid köksbordet. Jisses, vad den här lilla damen betyder mycket för mig. Hon är anledningen till att jag sitter här idag och till att jag fotograferar över huvud taget. Hon maskerar väl hur sjövild hon kan vara, det lilla livet, när hon ligger här bredvid mig har jag svårt att komma ihåg att det är samma studsboll som vaknar till liv om jag säger de magiska orden "ska vi gå ut". Hon har fortfarande samma, lugna blick, som hon hade vid tre veckors ålder.
Mitt hjärta. <3