När tystnaden sänker sig över Jämtland
Snöfall. Tysta, stora vita flingor som sakta faller mot marken. Allt vitare, allt mjukare.
Ni vet hur snön lägger sig som ett täcke över världen. Lugnar ner oss med sin mjukhet och kyla. Hela världen går i dvala, till och med trafiken saktar ner. Snön kommer med stillhet och lugn, med julkänslor och med en önskan att stanna inne, tända levande ljus, krypa ihop insvept i en filt med en varm kopp mellan handflatorna.
Men för varje snöflinga som faller är det nåonting annat som händer.
Det är som om dem laddar. Redan inne, innan man tar på sig lager på lager av jackor, strumpor och byxor. Redan där är det någonting som sker, en energi som vibrerar strax under pälsen. Och när man öppnar dörren är det som att ett istolskott avfyrats och får tystnaden och lugnet att gå i tusen bitar.
För om det är några som verkligen älskar vintern, så är det våra hundar. Tova, mammas svarta hund, är tre år och en blandras mellan Rottweiler, Berner sennen, Flatcoated retriver/Schäfer och Bordercollie. Fastän hon är stor, närmare fyrtio kilo, är hon fantastisk mot min lilla visp till 19,5kg unghund på ungefär ett och ett halvt år. Hon låter Hollie springa runt, runt, runt och skutta som den studsboll hon är.
Det gulligaste är att Tova gärna lägger sig ner, så att Hollie ska nå upp. Hollie hoppar över henne, ställer sig på eller springer runt medan Tova tålmodigt ligger still i snön. Tova är ju ganska så exakt dubbelt så stor som Hollie och skulle ju kunna vara hur tuff som helst. Men det är hon inte. Även om det kan se riktigt brutalt ut när de ligger på varandra och man ser deras tänder. De gör ju inte illa varandra. Även om de naffsar varandra biter de inte hårt.
Det är härligt att se dem hålla på. Och själv kan man stå stilla och bara njuta av att vintern är här!