När mitt hjärta smälter
Älskade unge. För ett år sedan satt jag med en mjukt rundad mage och undrade hur livet skulle förändras. Jag undrade vem som låg där inne och hur det skulle kännas att vara förälder. Det var så overkligt, för jag hade ännu inte känt några rörelser. Det var fortfarande en hemlighet för de flesta. Nu vet jag hur det känns. Och det är som om ens hjärta smälter varje gång hon ler. Exploderar varje gång hon skrattar. Som om det sväller och krampar när hennes underläpp darrar. Jag har svårt att andas när jag håller i henne och hon kramar mig. Jag vill krama henne så hårt jag kan och komma ännu närmare, samtidigt som jag är rädd att hålla för hårt i denna bräckliga lilla varelse som stulit mitt hjärta.
Jag förstår nu. Alla skämt om moderskärlek, alla konstiga beslut föräldrar kan ta. Jag förstår dem som skaffar 15 barn, och dem som aldrig vill ha fler. Känslorna, tacksamheten, rädslorna och lyckan. Man vill ha mer, men är orolig att det inte ska kunna bli så här än en gång. För den här upplevelsen är otrolig. Att hålla henne i mina armar, dränka hennes mjuka kinder med pussar och stryka hennes silkeslena hår tills sambons mamma med skratt i rösten säger att jag kommer att nöta bort det om jag inte slutar snart. Jag kan inte sluta. Att vara nära henne är som en drog som fyller hela mig. Jag är beroende och jag älskar att vara beroende. Det är omöjligt att föreställa sig innan. Men nu när hon är här är det omöjligt att föreställa sig hur livet kunde ha haft mening innan hon kom.
Att bli förälder. Den mest omtumlande upplevelsen som går att uppleva.