När Annie...

Varning! Här kommer min förlossningsberättelse med andra barnet. Första förlossningen kan du läsa om här om ni t ex är nya på bloggen och vill ha lite kontext.

Att skriva ner berättelsen om förlossningen är något jag varmt rekommenderar, för man glömmer. Snabbt. Jag väljer även att dela min "offentligt", för det är tack vare att andra gjort det före mig, deltagit i tv-program och i poddar, som gjorde att jag kunde få den upplevelsen jag fick den här gången. Som vi fick. För vi var ju två. Jag är så tacksam för just det. Att dela förlossningen med barnets pappa. Dela upplevelsen, smärtan, lyckan och minnet.

Det började egentligen redan på fredagen, den 25/12. Jag vaknade av att det molande värkandet ändrat karaktär och blivit mer smärtsamt. Det gjorde så otroligt ont i ryggen att jag blev orolig att jag drabbats av en urinvägsinfektion (UVI), en vanlig gravid-komplikation. Första gången jag hade en UVI förstod jag inte vad det var, väntade ut den och fick åka in akut med liknande ryggsmärta efter att ha vaknat på morgonen och för första gången i mitt liv inte kunnat ta mig ur sängen. Akutläkaren hade först avfärdat mig med "alla människor har ont i ryggen, sitt inte vid datorn och motionera mer" men sedan tagit en odling på mig eftersom jag sagt att jag nyss haft en UVI. Provet kom tillbaka att infektionen gått upp i njurarna och det blev starka mediciner och sängliggandes i flera dygn. Inget jag rekommenderar eller velat återuppleva!

Sedan dess har jag tagit varje UVI seriöst, och haft en hel del, ett i halvåret ungefär. Det var dock flera år sedan nu och jag har inte känt de klassiska symtomen, men som gravid är vissa av dem likadana: ständiga toabesök, till exempel. Därför ringde jag till förlossningen och de bad mig komma in för en koll och ett test. På vägen in drar värkarna igång, inte smärtsamma, men väldigt obehagliga och jag inser att ryggsmärtan troligtvis har med det att göra. Väl inne blev jag uppkopplad på CTG och de konstaterade att jag hade regelbundna men relativt svaga värkar ungefär var 5:e minut. 

En vaginal undersökning visade mjuk, förkortad tapp som var nästan helt borta med "bara en liten kant kvar" och öppen "ungefär en centimeter". Jag fick en broschyr om "latensfasen" och ett leende ackompanjerat med orden att "förlossningen har startat, välkommen in när det gör för ont att vara kvar hemma". Klockan var ungefär ett på juldagen och när jag kom hem så enas vi om att ta det så lugnt vi kan så att barnet kommer den 26:e, om möjligt. Vi packade det sista och lade in väskorna i bilen, så att vi skulle vara redo att åka på kort varsel. Värkarna blev kraftigare och starkare.

Vi åkte trots det till Adams pappa och hans familj för lite julfirande ute i trädgården vid en eldtunna. Efter det åkte vi hem och spelade sällskapsspel, jag fick andas igenom vissa värkar men de höll sig ganska stabilt. Vid sex konstaterade vi att det antagligen skulle bli under natten. Men vid nio blev värkarna färre, en var tjugonde minut och vid elva var det en i halvtimmen. Jag blev superledsen, för det kändes verkligen som ett bakslag, så jag gick och lade mig med ett par alvedon i kroppen.

Adam fick köra och jag grät hela vägen in, så kraftigt att undersköterskan trodde jag var mitt i en värk när de öppnade för oss. Vi fick komma in och blev uppkopplade på CTG. Jag kunde inte se skärmen från min vinkel och kunde inte sluta gråta. Jag frågade om bebisen lever, och då svarade barnmorskan: "Ja, den har fina hjärtslag. Vill du höra?". Ljudet på maskinen var avstängt. Så fort jag fick höra det kunde jag andas ut, slappna av och sluta gråta. Det borde hon ha sagt direkt, kan man ju tycka... vi fick ligga i en halvtimme och se så allt såg bra ut, sedan blev det en vaginal undersökning igen. "En fingertopp öppen" konstaterade barnmorskan "och en liten kant kvar".

Jag fick höra att det kunde vara ett par timmar bort, eller dagar. Jag kände mig helt förkrossad och jag var så arg på min kropp. Vi åkte hem ungefär samma tid som jag åkt hem dagen innan, fast istället för upprymdhet och förväntan kände jag bara smärta och förtvivlan. 

Resten av dagen var jag tjurig och ledsen. Jag gick och lade mig en stund och vilade. Det var så himla trist. Men jag försökte ändå att vara trevlig. Mamma och syrran var ju där, och pappa skulle komma med kvällsbåten. Värkarna fortsatte att komma oregelbundet och svagt, alltså så att jag kunde andas nästan som vanligt igenom dem.

Vid midnatt kom pappa och vi satt och pratade en stund innan vi gick till sängs. Jag och min syster satt och pratade till halv två på natten. Adam åkte en sväng till sin pappa och när han kom hem gick vi och lade oss tillsammans. Värkarna hade upphört och var bara ett molande missnöje i svanken. Livia vaknade till och kröp upp emellan oss. Jag somnade med doften av hennes hår kittlandes i min näsa och kände mig ändå väldigt lycklig när jag fick krama henne till sömns.

Jag går upp i sovrummet och ringer förlossningen vid 11:42, men det är upptaget. Jag försöker igen och kommer fram 11:48 på 5:e försöket. Under telefonsamtalet får jag ett par värkar till och barnmorskan ber mig komma in när vi kan. Jag meddelar henne att vi kommer så fort min karl ätit upp sin lunch. Hon säger åt mig att äta jag också, om jag kan. Jag lovar att försöka. Väl nere i köket inser jag att valparna ska flytta morgonen därpå och att jag måste få klart pappren, ifall vi blir kvar på BB. Klockan tolv nästan prick sitter jag i kökssoffan och ska just skriva under, när jag känner den skummaste av alla känslor, hur något brister och hur vatten tränger fram.

Jag kastar mig ur kökssoffan med orden om att vattnet gått och rusar in i badrummet. Det kom bara i trosan, så inget i köket blev träffat, men i toaletten väller det fram och jag sitter där förundrad tills det slutat. Ställer mig upp och det forsar mer. Jag fick ropa på nya trosor och bindor två gånger, för varje gång jag rörde mig forsade det vatten ut. När nästa värk kom vällde det mer. Tack och lov hade jag ett par gigantbindor hemma från Livias födelse, och med en sådan i tar jag mig i kläder och lyckas ta mig till bilen. Totalt hade det kommit kanske en liter vatten, men det kom väl 1dl i taget eller så. Jag sätter mig på en plastpåse i bilen och Adam kör in oss. Jag mår illa när värkarna kommer och får andas igenom dem, de gjorde så otroligt ont.

Jag fick hjälp att lägga mig på sidan och försökte slappna av. Jag kunde se värkarna på skärmen och barnets hjärtslag. Det var allt jag klarade att fokusera på. Aldrig någonsin har jag haft så ont som jag hade då. Jag hör hur personalen säger att jag ska ligga en stund så att de kan övervaka kurvan, och att jag sedan ska få bada. Jag försökte fokusera på det, att jag skulle få bada. Äntligen! Det blev ju aldrig av förra gången. Men allt jag kunde tänka på var att det gjorde hemskt ont och jag försökte att inte spänna mig, men det var omöjligt. Jag svor för mig själv att aldrig mer föda vaginalt och att jag varit ett dumhuvud som önskat att jag fick uppleva det här. Jag blundade. Jag minns inte när jag stängde ögonen, men det var någonstans där i början. Jag hör Adam ta fram kameran. Klickandet blir ett bakgrundssurr genom hela förlossningen.

Jag låg där i vad som kändes både som en evighet och några sekunder, tog värk efter värk. Adam var någonstans omkring mig och tröstade, stöttade, klappade mig och fotograferade. Han sa massor med saker men allt jag kommer ihåg var: "du är himla sexig när du kämpar så, jag är så stolt över dig, fortsätt andas".

Sexig?! Det var inte ett ord jag väntat mig att höra och det irrade runt i mitt huvud mellan värkarna. Jag kände mig inte stark, men samtidigt kände jag att jag hittade en styrka i andningen. Någon frågade om jag ville prova lustgas, och det ville jag desperat gärna. Men när jag fick lustgasen klarade jag inte att andas ut i masken, det var som att jag behövde trycka ut luften och det orkade jag inte efter att just ha kämpat mig igenom värken. Men höll hårt om den och kräkmasken. Det var mina livlinor och jag hörde mig själv stöngnyla - det är väl det mest passande ordet, för det var inget stön, inget ylande och inget jämmer, men någonting däremellan - under värkarna. Och mellan dem andades jag.

Jag kände plötsligt ett starkt krystbehov, inte riktigt som att bajsa, men åt det hållet. Jag har ju hört att krystbehov känns ungefär som att behöva bajsa, och jag definierade det direkt som att det måste vara det jag kände, för det var som sagt inte helt likt. Jag blev panikslagen, för jag kunde inte hålla emot. Men vi kom ju just in?! Jag var ju bara 4cm öppen! Jag trodde det var på tok för tidigt och ropade  åt Adam att tillkalla personal så fort han kunde. Exakt vad jag sa minns jag inte, men jag minns rädslan. För jag hade sett och hört på TV om kvinnor som krystat för tidigt, så att barnet stångats mot en stängd öppning och orsakat enorm smärta för mamman, som också blivit uttröttad i onödan. Jag försökte slappna av, men kroppen ville verkligen krysta.

Jag hörde hur rummet fylldes med folk, men hur många visste jag inte. De sa sina namn, pratade med mig, men jag var så enormt fokuserad på att inte krysta, rullade över på rygg mellan två värkar med hjälp från någon och grep krampaktigt i handtagen på sängen. Jag mumlade till dem att jag var tvungen att krysta, men att det var för tidigt. Det fick Adam på film. Han och personalen var omkring mig, jag blev undersökt och till min stora förvåning sa de åt mig att göra det. Att krysta. Jag protesterade, försökte få dem att förstå att vi just kommit in, att jag skulle bada, att jag inte vad öppen, men de insisterade. De påstod att jag visst var öppen. "Barnet kommer nu, Annie" sa barnmorskan om och om igen. "Barnet vill komma nu". Klockan var två på eftermiddagen.

Jag låg på rygg och tog lustgas. Det kändes inte jobbigt att andas ut i den nu, för jag tog i så mycket i andningen att luften tryckte ut sig själv. Allt jag tänkte på var min andning, på smärtan, på att slappna av genom den. Den ändrade karaktär, blev mindre på sätt och vis, mer påtrångande och riktad neråt. Det kändes inte längre som om jag slets itu av vågor av smärta, utan mer som om smärtan började runt mina axlar och rullade genom mig med ett tydligt mål. Den blev min vän, för den ville samma sak som jag; få ut bebisen.

Jag låg där och blundade och kände och tänkte att fan, det här är faktiskt jävligt häftigt. Varje värk tog jag lustgasen med högra handen och grep tag med vänstra om sängen. Adam strök mig över axlarna och pannan, kinderna och håret. Pratade med mig och sa åt mig att slappna av när jag glömde, berömde mig för att jag slappnade av när jag kom ihåg. Instämde med barnmorskorna i kören av röster som sa åt mig att trycka, lite till, lite till, håll still, stilla. Jag ville inte släppa lustgasen längre, så de fick påminna mig om att ta bort den mellan värkarna. Missade ibland att ta den när en värk kom för jag var så fokuserad på att slappna av och lyssna på barnmorskans instruktioner. Hennes röst och Adams röst svävade mot mig i min egen värld som bara bestod av vågorna av smärta och kraft. Genom mina ögonlock föll ett rött skimmer in och jag kände mig trygg i mitt röda mörker.

Jag hörde dem prata om mig och med mig men klarade inte att svara. Nickade, skakade på huvudet och viskade "vatten" då och då mellan värkarna. Jag fick smutta på lite äppeljuice och tog väl en eller två klunkar innan nästa värk kom. Jag hör barnmorskorna och undersköterskorna mumla imponerat över hur avslappnad jag är, hur bra jag andas. Det var uppmuntrande, men blev bara naturligare för varje värk. I början av de n aktiva fasen ville jag kämpa emot smärtan, nu var den en del av allt och vi samarbetade. Jag blev tillsagd att trycka, mer, mer, mer och jag hörde mig själv stöna och bröla som jag gjorde förr i tiden på friidrottsarenan, när jag tog i allt jag orkade och lite till. 

Jag känner hur det spänner och bränner, och tänker att det är huvudet som kommer, men det är det inte riktigt. Det värsta var just de där värkarna innan huvudet kom, när det liksom banade sig väg. Här sprack jag lite, trots långsamt framfödande. Jag gjorde precis som barnmorskorna sa åt mig. Jag förstod det inte då, men det var precis vid ett skiftbyte så jag hade två som hjälptes åt och den första stannade tills barnet var ute.

När huvudet väl trängde ut var det inte så farligt, kroppen slank typ ut själv, men det kändes som om jag väntade en evighet mellan värken som tog ut huvudet och värken som tog ut kroppen. För det tog bara två värkar. Någon av dem utbrast: "Vad mycket hår den har!" och jag tänkte förvirrat att nej, hur kunde den ha det? Livia hade ju bara fjun. Jag hörde hur barnmorskorna försäkrade Adam om att det såg bra ut, att det inte var farligt för barnet att sticka ut eftersom det fick syre från navelsträngen, och att den inte låg lindat kring halsen. Vid värkarna tog jag i allt jag orkade, lät kroppen ge allt och hörde hur jag lät, ett utdraget stönande som slet i halsen men som verkligen var förlösande för både kropp och själ. Jag kände hur kroppen gled ut, axlarna först, en axel i taget och sedan kom resten så himla enkelt. Jag öppnade ögonen i tid att se mitt barn komma mot mig, ett mörkt, suddigt huvud och fäktande lemmar. Det tjöt indignerat, precis så som på film, fast mer, starkt och livskraftigt. Det kändes så overkligt och så häftigt!

"Vilken kalluffs han har!" utbrast någon och en bebis med massor av fosterfett på rumpa och rygg hamnade på min mage. Jag hann tänka "åh, det är inte lika äckligt den här gången" och sedan ett ögonblick av svag besvikelse "Så det är en kille?" frågade jag och försökte se. Vi har fått en liten William tänkte jag och kände ett fladdrande rus i hjärtat. Jag hade varit så säker på en flicka fram tills bara några veckor innan, men ändrat mig. Vi hade alltså en liten son... "Jag har inte kollat" sa samma person som kommenterat håret. Hon flyttade navelsträngen och jag såg den lilla skåran utan något framför samtidigt som hon utbrast: "Nej, det är en liten flicka!". Det svallade över av lycka i bröstkorgen och jag blinkade mot den lilla, sprattlande, pyttelilla krabaten på min överkropp.

Jag hörde klickandet av kameran och mötte Adams blick. "Hur känns det?" frågade vi varandra. Eniga log vi mot varandra. Hans ögon lyste. Jag kände en sådan lättnad. Värkarna var helt borta, och jag glömde dem helt. Jag tittade mellan Adam och den lilla bebisen, som blev avtorkad och fick på sig en liten mössa. Till min förvåning var det fortfarande ljust ute. "Vilken tid föddes hon?" frågade barnmorskan undersköterskan. "15:05" svarade hon. Jag kunde inte tro mina öron. Långsamt kom verkligheten ifatt. Jag hade inte hunnit bada! Inte den här gången heller! Det var typ allt jag kom på att säga: "Men vad snabbt det gick! Nu hann jag ju inte bada..." vilket orsakade en del leenden.

Det var en riktig drömförlossning. Jag hörde hur barnmorskan larmade och pratade med den som avlöste henne om att det blödde. Jag hörde något om en sprickning och om att sy. "Hur allvarligt är det?" frågade jag. "Det ser väldigt bra ut, det är bara i slemhinnorna, en grad 1. Det hände innan huvudet kom" försäkrade hon mig. "Men det behöver sys, och det är tvärs över så det blir lite knepigt. Läkaren kommer få göra det. Du blöder lite också så det måste vi kolla på."

Jag fick trycka ut efterbörden, vilken Adam fascinerades av. Han fick klippa navelsträngen. Som jag förstår de tillämpar de sen avnavling på Visby Lasarett, men tar ett prov på navelsträngen i samband med det. I vårt fall väntade dem i alla fall en god stund med att klippa och Adam bad en sköterska knäppa bild medan han gjorde det.   

 

"Jag tror hon är hungrig" sa Adam för första gången när Saga varit ute kanske en kvart. Mycket riktigt, så var det en liten haj som girigt bet efter bröstvårtan. Det hade läckt mjölk i veckor, så hon blev rikligt belönad när hon fick grepp. I journalen står det "ätit med bra grepp". Matvrak från första stund! Jag har nu efter en vecka tappat räkningen på antalet gånger jag hört någon säga: "Jag tror hon är hungrig".

När läkaren broderat om två gånger var hon nöjd och lämnade oss med orden att titta till det så att det inte vitnade eller grånade, för det var ett trixigt sätt det spruckit på, men hon var tämligen säker på att hon fått ihop det bra så att blodtillförseln skulle fungera. Så sa hon att jag förlorat en del blod efteråt och att jag fått dropp och oxytocin som ersättning och att jag skulle få ligga med det tills det runnit klart. Efter det lugnade det sig, jag fick hjälp att byta säng och blev sedan körd till förlossningen med min droppställning.

Först när jag skulle ta mig ur förlossningssängen blev jag medveten om hur mysigt Adam gjort det, han hade virat ljusslingor runt mig och sängen. Kanske var det det som gett mig känslan av mysigt ljus genom mina stängda ögonlock, för huvudbelysninen i rummet var släckt under förlossningen, det var i och för sig en stark lampa igång riktad mot händelsernas centrum. Jag kördes ut lastad med packning och Adam fick sätta nålen på tavlan med antal födda barn. Jag tror Saga var nummer 467. Hon var det andra barnet som fötts den 27/12 i Visby. Det första barnet den dagen verkar ha varit min före detta kollegas, som var beräknat den 4:e! Lite roligt, men i och med pandemin sågs vi aldrig. Vi fick inte lämna rummet, men Adam fick stanna hos mig på BB och vi var kvar över natten.

Det är märkligt, för det känns som om vi var kvar där jättelänge, Jag fick tjockpannkaka till middag och Adam fick värma sin matlåda trots restriktionerna mot att han torkade av micron med handsprit. Sedan tittade vi på första säsongen av Bäst i test, åt godis och turades om att ha Saga. Vi fick bb-brickan vid åttatiden och jag bad om frukt och mackor efteråt för jag var glupande hungrig vid tio-elva. Jag somnade vid midnatt och Adam tittade klart avsnittet. Sedan väckte jag Saga vid tre, när jag vaknade och insåg att hon sovit sedan 11. Hon var så groggy att hon inte ville äta, så jag bytte blöja och tvättade hennes hår fritt från blodrester och det mesta av fosterfettet. Huden hade ju absorbetar det som varit på hennes kropp, men i håret flagnade det nu när hon var torr så jag ville tvätta henne så jag obehindrat kunde pussa henne på huvudet.

Efter det åt hon gott och somnade om, så fick jag också somna om igen några timmar. Men först satt jag vaken och betraktade henne, skrev ner minnesfragment från förlossningen och bara njöt av nuet. Jag var så intensivt lycklig och i den där babybubblan folk pratar om. Satt och svävade på rosa moln när i sängen, trots hemska eftervärkar under amningen, ömma bröst, dunkande, nybroderad fiffi och stela axlar efter timmar i den obekväma sängen.

Till slut var jag redo att somna igen. Då var klockan sex. Jag vaknade igen vid åtta, beställde in frukost, duschade och fick stygnen kontrollerade innan barnläkaren kom och godkände vår hemgång vid lunchtid. Så hann vi hem innan pappa och syrran åkte med färjan, så fick även dem träffa lilla Saga för första gången.

Snipp, snapp, snut, så var denna förlossningsberättelse slut!